vår

”Det är vår i luften, var har ni er?”

Ja, när är det vår egentligen? Jag har kanske skrivit tidigare också om att jag alltid har tänkt att våren börjar den första mars, oavsett väder, strukturerad som jag är 🙂 Andra människor tycks kunna anse att årstider kan växla lite hursomhelst, eftersom man talar om att det ”blev vinter igen” bara för att det har kommit lite snö.

Nå, i går morse när jag for till gymmet var det -14 grader ute. Onekligen lite kylig vår… men det blev ju varmare framåt eftermiddagen. Och jag får väl medge att det inte ser så där överhövan vårlikt ut, när jag tittar ut genom fönstret och ser all snö. Det ser ut som att vi kommer att ha snö till midsommar ungefär.

Huvudsaken är att det är ljusare, och det är det ju. Snön kommer nog att smälta, det har den ju alltid gjort. Undrar om vårkänslor är mera fråga om en inställning än om fakta?

skämt och allvar

Det man inte kan skämta om, är inte värt att tas på allvar, tror jag någon har sagt någon gång. Och visst ligger det mycket i det. Samtidigt som man faktiskt kan uppleva att det finns saker som man inte får skämta om. Och så beror det väldig mycket på vilken sinnesstämning man är i, om man upplever att det som är avsett att vara ett skämt är roligt eller inte. Under de senaste dagarna har jag haft svårt med skämt som handlar om döden, av förekommen anledning. Visst får man skämta om döden, den är en del av livet, men samtidigt berör skämten en illa om man tänker mycket på någon som har dött och saknar henne eller honom.

Jag försökte fundera på vad det skulle kunna finnas som man inte ”får” skämta om. Själv har jag mycket svårt för skämt som handlar om (tvivel på) jungfrufödseln. (Saken är aktuell inte minst nu då det är Jungfru Marie Bebådelsedag.) De känns hädiska och synnerligen opassande för mig. Men om man ser till det citat jag inledde med, borde det ju gå att skämta om den saken också… fastän jag inte kan tänka mig att göra det.

Finns det något du tycker att man absolut inte får skämta om?

saknad

Vad är en vänskap? Kan den förklaras,
Blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamma
Vi vet det båda,
Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen
att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.

Den här sångtexten citerade jag för några år sen och tillägnade den bloggvännen Anja, som jag varit ytligt bekant med IRL för ännu fler år sen och (åter)fann via bloggen.fi. Nu är Anja inte längre bland oss, och saknaden är stor. Vila i frid, Anja-vännen!

myran

Vi använder inte många mattor sen vi la in laminatgolv i vissa delar av huset. Det blir så halt. Nu har vi också vant oss vid att det är bekvämt att dammsuga då man inte har mattor att bära ut eller ta hänsyn till, så jag tror inte att vi återgår till mattor i första taget heller. Men i den ända av huset där svärfar bodde, där är det inte laminat, utan en nött golvmatta av plast, så där har vi några lösa mattor.

Häromdagen höll frassen Markoolio på och bökade under den där mattan. Bara svansen stack ut, och han höll på hur länge som helst. Vi undrade över om han var på ovanligt barnsligt humör – de busar nog ibland fastän de är 5 år nu, om vi räknat rätt. Maken sa att Markoolio kanske har något byte där under mattan. Något väldigt litet byte, som en skalbagge eller så. Jag kunde ju inte hålla mig, så jag gick och lyfte på mattan, frassen kom fram, men något byte såg jag inte. Så jag slätade ut mattan och trodde saken var utagerad. Men nehej, frassen skulle nog dit tillbaks.

Nå, nu på morgonen, då frassen låg i allsköns ro i en säckstol, kom faktiskt en liten svart myra promenerande förbi honom på golvet. Han blev som tokig och började jaga den där myran. Efter en stund hade myran försvunnit, och frassen låg och glodde in under soffan  – soffan är så låg att inte ens en kattunge skulle lyckas klämma in sig under den. Och så tittade han på mig med en blick som sa ”jag är inte tokig, det VAR faktiskt en myra här”. Och jodå, jag såg ju den själv, så den här gången tror jag honom. Kanske det var en myra under faffas matta också.

Undrar om en liten, svart myra kan räknas som ett vårtecken? Även om det var inomhus? 🙂

glasögon igen

I lördags var maken och jag på revy. Då hade jag för en gångs skull kontaktlinser på mig. Det var ett tag sen sist. Och vilken intressant upplevelse det var. (Ja, revyn var också en intressant upplevelse 😉 ) Jag kunde nämligen inte läsa sångtexterna i häftet som delades ut. Men jag såg bra till scenen, och det var ju huvudsaken. Vi satt på rad 13, så jag visste att jag behövde extra ögon för att se bra. Men att förmågan att läsa hade förändrats så där radikalt sen jag använde kontaktlinser senast, tja…

Nå, det är tur att jag har endagslinser och bara två eller tre par kvar, det är bäst att spara dem till festliga tillfällen då man har sällskap som kan läsa åt en… 😀

damm

Jag hörde en gång att merparten av det som vi kallar damm inomhus består av död hud. Det lät otroligt och lite läskigt, tyckte jag. I dag kollade jag faktiskt vad wikipedia säger om damm, och det står att ”Damm är ett övergripande namn för mycket små solida partiklar. Damm kan ha många olika ursprung och bestå av många olika material. Det kan till exempel bestå av pollen, hudpartiklar, textilfibrer, mineral eller föroreningar.” Puh, inte bara hud alltså. Hos oss är dammet dessutom till stor del uppblandat med katthår, i synnerhet den här årstiden då katterna börjar avveckla vinterpälsen.

Men jag har faktiskt noterat att jag själv är rätt dammig. När jag tar av mig strumpbyxor och långbyxor yr det massor av damm. Undrar om det alltid har varit så, eller om jag har blivit dammigare med åren? Det kan säkert delvis bero på att jag har rätt torr hud och slarvar med att smörja in mig. Kanske. Eller så är det en naturlig omsättning av hudceller?

När jag jobbade inom äldrevården var det många av våra klienter som inte riktigt gillade att de skulle duscha så ofta. ( Och då snackar vi ändå inte varje dag.) En dam sa emellertid skämtsamt att ”inte är man ju smutsig, men kanske lite dammig”. Det skrattade vi åt, hon och jag. Så jag försökte köra med den frasen också när nån av de andra klagade över ”dusch igen, suck”, att det var en av de andra som sa att man kanske är lite dammig. Och ibland gick det hem, men inte alltid. Det var en som inte riktigt ville tillstå att hon skulle vara dammig heller om hon var på det humöret. Det där med hur ofta man behöver/vill/ska duscha är synnerligen individuellt, och det är inga enkla saker heller. För man vill ju att också t.ex. äldre personer ska vara rena och fräscha, inte lukta svett eller andra kroppsvätskor, det är en del av att respektera deras mänskliga värdighet, att värna om människan. Samtidigt som det kan kännas kränkande för värdigheten att nån kommer och bestämmer att man ska duscha vare sig man tycker att det behövs eller inte. Det gäller att gå varligt fram.

Inte är det så lätt ens när det gäller ens egna barn, att finkänsligt säga till att de borde duscha lite oftare… Men, när det gäller barnen, så om inte det finkänsliga hjälper kan man mera okänsligt säga ”du stinker, gå och duscha” åt sina egna barn, än man kan det när det gäller främmande, vuxna människor. Åtminstone om ”man” är jag.

Nå, det är lördag, dag för hushållssysslor för mig. Jag tittar på dammet i hörnen och undrar hur stor % som är hud… *ryser lite*

Apropå damm, det står i wikipedia också att damm kan bilda tussar som i dagligt tal kallas för dammråttor. Jag kanske har skrivit om det tidigare, men jag minns en gång i tonåren då en finskspråkig person frågade vad ”villakoira” är på svenska och jag svarade ”pudel” och möttes av ett flatskratt från mina vänner som var närvarande, för det var inte en sån villakoira som avsågs (översättningen var nog korrekt i sig om man snackar hundras). Utan hon menade dammråttor. Som min kompis översatte till ”ullhund”. Jag hade aldrig nånsin hört någon kalla dammtussar ullhundar före det tillfället. Det måste ju vara en sån där finlandism som är direkt översatt från finskan… Jag antar att jag blev så ställd att jag inte kom mig för att komma med dammtuss eller dammråtta som alternativ översättning 🙂

klotter

Bland presenterna jag fick när jag disputerade i våras finns en liten, svart anteckningsbok. Den ligger på mitt skrivbord, men jag har inte börjat skriva någonting i den än.  Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska skriva där.

I går drabbades jag helt oväntat av en närapå oemotståndlig lust att börja klottra i den. Rita hjärtan och blommor och sånt. Men jag lyckades behärska mig. Jag skulle tro att det är närmare 30 år sen jag har ägnat mig åt sånt. Fast jag har nog lagt märke till att det också finns mogna vuxna som sitter och klottrar t.ex. under föreläsningar eller medan de talar i telefon.

Undrar varför man gör så? Vill man dekorera pappret? Öva sig i att rita fina blommor? Eller är man rastlös? Uttråkad?

Hjärtan och blommor är ju en sak, men om jag ser att nån sitter och ritar rutor och galler, blir jag nästan lite bekymrad. Amatörpsykologen i mig säger att det är en varningssignal. Amatörpsykologen kan ju ha fel, men det känns som att den som frenetiskt ritar galler på galler, allt starkare och starkare, inte har det riktigt bra. Det verkar ju som om han eller hon känner sig som en fånge?

Men hjärtan… det skulle nog kännas lite gulligt 🙂 Fast jag tror i alla fall att den där anteckningsboken ska få nån annan användning. Men vilken…

fantasi

Att ha livlig fantasi är en gåva. Tror jag. Jag undrar om det faktiskt är så att man har olika livlig fantasi, eller om det bara är så att man utvecklar och använder sin fantasi i olika hög grad?

Jag har alltid haft synnerligen livlig fantasi. Tror jag. För hur mäter man sånt? Och är det överhuvudtaget… fruktbart att tänka sig att jämföra varandras livlighet visavi fantasi? Knappast.

Men ok, jag har livlig fantasi. Den hjälper mig att formulera mig, att leva mig in i det jag läser, att vara empatisk… det finns säkert andra fördelar också. Och nackdelar. Man har ju lätt för att låta tankarna skena iväg och inbilla sig saker och ting också, när man har livlig fantasi. Så man t.ex. blir mörkrädd.

Det finns andra negativa sätt att använda sin fantasi på också. Som till att oroa sig och ta ut saker och ting i förskott. Jag tror att det är vanligt att t.ex. föräldrar oroar sig för att något ska hända barnen när barnen inte är hemma. Den typen av oro har jag varit tämligen förskonad från. Visst, nån gång har jag ju nuddat vid tanken att något skulle kunna hända dem, men jag är inte en sån mamma som ligger vaken och inte kan sova förrän alla är hemma. Jag är tydligen rätt förtröstansfull, trots fantasierna.

Undrar om fantasier är något man väljer att ha eller om de bara kommer till en?

hörvilla

Eller vad heter det om man hör saker som inte finns eller inte borde höras? Jag minns att jag tidigare har funderat på vad den auditiva motsvarigheten till ”se i syne” skulle kunna tänkas heta. Höra i höre, skulle det ju bli, men så heter det väl inte. Och så finns det synvillor. Men vad heter den auditiva motsvarigheten till synvilla? ”Döuvstjellona” heter det på dialekt här.

Jag hade nyss en sån upplevelse. Här sitter jag i allsköns ro vid köksbordet och avnjuter kvällens kopp rooibos-te, då jag plötsligt – och bestämt – tycker mig höra ”muuuuuuh” utanför fönstret. Alltså som en kos råmande. Nu är det ju flera år sen vi hade något nötkreatur som kunde tänkas ha smitit och stå utanför fönstret och råma, och det finns inte ens några kor kvar i byn över huvud taget längre. Så det kan inte ha varit ”muuuhh”, det måste ha varit något annat.

Eller så är jag bara trött. Hoppas vad-det-nu-är låter bli att råma i natt i alla fall…

glasögon

Jag har ju haft glasögon sen jag var 7. Avståndsglas, läsglasögon har jag aldrig behövt. Och jag har haft mycket bättre syn som vuxen än som barn. Men nu börjar åldern sakteliga ta ut sin rätt. För två år sen började jag märka de första tecknen, då det var lite svårt att se om jag inte hade mycket bra arbetsbelysning då jag skulle sy paljetter i sambadräkten. Så märkte jag, en gång då jag var på väg på arbetsresa till Hfors, att jag hade svårt att se vad som stod på biljetten då det var dålig belysning och jag hade kontaktlinserna på (eller hur säger man? i? Nä, det låter ännu värre…).

Ja, och så har jag ju börjat märka att jag har svårt att läsa texten på små schampoflaskor i svag belysning. Då, för två år sen när jag sydde paljetter, tänkte jag att jag kanske behöver läsglasögon. Så jag kollade på en tabell som fanns vid Prisma invid en ställning med receptfria läsglasögon, men jag såg ju alldeles för bra för att behöva några läsglasögon enligt den tabellen. Men igår skulle jag sy igen ett hål på ett par strumpbyxor, och det var VERKLIGEN svårt att få nålen på tråden 🙁 Jag måste stå med nålsögat precis under lampan för att se. Så när jag var vid Prisma igen, igår, provade jag ett par billighetsglasögon med styrka + 1. Och jodå, jag såg mycket bättre…

Ska det bli nåt sambapaljettsömmande i vår får jag nog lov att skaffa ett par såna. Och så småningom säkert ett par ”riktiga” läsglasögon. För jag tror nog att jag ska ha separata läsglasögon, inte progressiva, jag vill ändå mest vara utan så länge det går. Mina avståndsglasögon använder jag mest då jag kör bil. Sen när jag har riktiga läsglasögon ska jag också skaffa ett sånt där senilsnöre så att jag kan hänga dem runt halsen, det tycker jag ser coolt ut… 😉