nya upplevelser

Förra helgen Åbo, denna helg Pargas, nästa helg San Antonio, följande helg Karleby… Nu måste jag verkligen ta en dag i taget. Ibland kör det ihop sig innan man riktigt hinner tänka efter. (Vilket påminner mig om att jag måste ringa ett samtal idag och säga att jag inte kan göra en viss sak som jag borde göra en viss dag för att jag inte är hemma.)

Upplevelserna radas på hög och det skulle behövas lite mera tid för att sätta sig ner och låta tankarna och själen hinna ifatt. Men den tiden kanske jag får under flygresan, om jag kan få den att fungera som en tid för avslappning och eftertanke. Under det gångna veckoslutet har jag besökt Väståboland för första gången i mitt liv. Jag har bott på hotell i Pargas, träffat bloggvännen Sussi (som inte bloggar längre, eller ska vi säga, inte för tillfället). Vi har ätit dagens fisk, gått på pub (inget jag gör varje dag eller ens varje år, skulle jag tro :)), kört omkring i skärgården i regnet (med bil), tittat på utsikten, ätit sniglar i Nagu (och där slog jag två flugor i en smäll, jag har varken ätit sniglar eller besökt Nagu förr), åkt färja… Och sen, som grädde på moset, besökte jag en ungdomskamrat som jag inte sett på ca 15 år för att vara med om hennes 50-årskalas. En upplevelse- och minnesrik helg, minsann.

Det var lite segt att köra hem ensam på kvällen. Men det gick det också. Två pauser höll jag. Och på den här resan har jag minsann varvat en massa radiokanaler. Man kan köra ungefär till Närpes innan det börjar spraka i radion om man lyssnar på sina vanliga, förinställda kanaler. Så sen blev det att jag lyssnade på en skiva en stund, men jag börjar bli rätt trött på den, så jag bläddrade på måfå bland frekvenserna och hann lyssna på Radio Pori, Suomipop, Iskelmä och YleX innan jag var i Pargas. På hemvägen blev det återigen YleX och Iskelmä och så hittade jag nån RadioDei som tydligen enbart kör andliga program. Där sändes fina andliga sånger på finska, men de var så långsamma och vemodiga att de i längden inte motsvarade mitt behov av något uppgiggande, så jag rattade in RadioRock i stället. Och så småningom hittade jag Radio Vega också. Och när jag närmade mig hemmet och kunde använda mina vanliga kanaler blev det Voice. Ett digert utbud. Jag tänker på min barndom och på hur lite radio- och tv-kanaler det fanns då. Och på hur auktoritärt utbudet styrdes. Antar att det är en tydlig generationsväxling som har skett, då populärkulturen har blivit rumsren. Och för all del, kanske en generationsväxling till då man också har infört… skräpkultur eller vad man ska kalla det. Kanske det är nästa generations normalkultur? Nåja, det var inte det jag skulle skriva om.

Nu är jag hemma. Idag ska jag göra de sista finslipningarna på min konferenspresentation, och så ska jag packa. Puh. För i morgon bär det av. Jag ska på konferens, ordnad av The International Association for Human Caring, i San Antonio, Texas. Och jag har ju inte rest så långt förr. Det blir ovant att byta så många tidszoner. Nåja, hur det än går med den saken och med konferensen och allt så blir det ju nog en upplevelse. Där är det uppenbarligen varmt. Undrar vad jag ska packa… Inget paraply, åtminstone, om man får tro väderleksprognosen. En stor stad verkar det vara också.

”Nåo vaar e braa bara e vaar måola” brukar man säga. Nog blir det bra bara det blir målat 🙂

broar och sånt

En diskussion på facebook för en stund sen kom att handla om broar, då jag inlett med att kryptiskt tala om plan B. Ursprungligen hade inte plan B med någon bro att göra. Men, talet om broar och att jag skulle vara rädd för att köra över dem var förvisso ett skämt, men det råkade inte desto mindre trampa på en öm lilltå.

Antar att vi alla har våra rädslor eller lindriga fobier. Det är också möjligt att jag nån gång tidigare skrivit om det här med broar och min rädsla för dem, jag minns inte riktigt (glömsk som vanligt). När mina båda äldre barn var små, var jag faktiskt nästan hysteriskt rädd för att köra över broar. Jag var rädd att broarna skulle rasa och att vi skulle köra ner i vattnet. Fortfarande skulle jag helst blunda när jag kör över Replotbron, men så kan man ju inte göra…

Numera är jag ändå inte så rädd för broarna. Men jag är rädd för att drunkna. Fast jag kan simma. Det där med att drunkna känns som ett så oerhört otäckt och meningslöst sätt att dö på. En annan sak jag är rädd för är eldsvådor. Att sova i ett rum utan brandvarnare ger mig verkligen ångest på hög nivå.

Andra är kanske mera rädda för att råka ut för våld. Eller för spöken. Eller för något annat. Kanske det är bra att vara lite rädd, så att man blir ödmjuk och försiktig… Samtidigt är det så onödigt att slösa bort tid på att vara rädd för något som ändå inte är omedelbart hotande. Eller som är ytterst osannolikt hotande. Hm…

frihet

Frihet är ett intressant begrepp som kan förstås på många olika sätt. Och kanske framför allt upplevas på många olika sätt, på olika nivåer.

– Finland är ett fritt land, brukade man kontra med när jag var ung och någon hånade en eller ifrågasatte ens åsikter, klädsel osv. Antar att vi inte alltid till fullo inser hur bra vi har det med den frihet vi faktiskt  har i vårt land. Man har rätt till en åsikt, man har rätt att byta åsikt, man har rösträtt osv. Men nu var det inte sån här seriös, samhällelig frihet jag tänkte skriva om. Inte heller om den frihet som pengar kan ge, fastän jag visserligen gillar att ha råd att t.ex. träna på gym nu, vilket hade varit totalt otänkbart tidigare bl.a.pga. kostnaderna.

Utan om den individuella känslan av frihet. När jag var tonåring längtade jag efter att få körkort, därför att det skulle ge mig en större frihet att komma och gå som jag ville, att ta mig dit jag ville när jag ville, oavsett om detta ställe låg lite längre bort. Jag har aldrig varit någon vidare cyklist, t.ex., så att cykla längre sträckor kändes jobbigt, och då snackar jag sträckor över 5 km, inga tiotals kilometer inte. Nå, jag tror faktiskt att jag cyklade in till stan (Karleby) från Öja nån enstaka gång efter att vi flyttat dit. Det var ca 11 km enkel väg från det ställe vi först flyttade till och 13 km från det som sedan blev vårt riktiga hem.

Underligt nog är det just cykeln som ger mig den där spännande känslan av frihet nu. Inte för att jag skulle vilja byta bort bilen, absolut inte. Men jag har liksom vant mig vid den där bilfriheten, den har blivit något som jag tar för givet. Jag skulle inte vilja börja samåka med någon. Ändå ger cyklandet en annan känsla av frihet nu, då det är fri-villigt och något som känns rent av lite exotiskt. Att känna alla dofter, höra alla naturljud, att kunna slinka iväg lite här och där också på mindre vägar om man så skulle önska, att kunna göra små utflykter på egen hand (eller med trevligt sällskap, för all del)… det är frihet just nu.

Och det passar så bra ihop med mina vårkänslor. Våren, då allt vaknar till liv, så också jag. Då jag upplever små flashbacks av hur det var när man var i de tidiga tonåren och bytte ut stickamössan och stoppajackan mot scarf om håret och jeansjacka. Jo, på den tiden hade man huvudduk eller scarf om håret, hur töntigt det än kan låta idag. Men det var viktigt att inte knyta duken under hakan, det skulle ha sett tantigt ut. Nej, man knöt den i nacken, så att den höll tillbaka håret, och det kändes på något sätt så befriande att man automatiskt rätade på ryggen och kände att man utmanade världen, liksom.

Nu har jag så kort hår att scarfen inte skulle ha nån sån betydelse. Men den skulle kunna skydda öronen mot kalla vårvindar, förstås. Men fastän jag inte har plockat fram nån scarf eller nån jeansjacka än i vår känner jag den där glädjen och lättnaden i kroppen.

Sen är det en annan historia att jag varje år tycks plocka på mig frihetsinskränkande fritidssysselsättningar som kräver insatser just denna bästa tid på året. Men det är ju också ett utslag av min fria vilja…

statussymboler

Apropå föregående inlägg, idag blev maken och jag omkörda av en riktig stjitibyx. Maken körde dryga 90 km/h där man får köra 80 (alltså var han också en stjitibyx) då en ännu större stjitbyx kom dundrande förbi trots att det dessutom var gul heldragen linje där vi körde.

Kanske hans bil var en statussymbol, och kanske det är status i att låtsas vara cool och köra för fort?

Statussymboler är märkliga företeelser. Jag undrar om vi alla har såna, vare sig vi vill eller inte? Om det är något undermedvetet som får en att skaffa det ena eller det andra, bara för att man vill visa sin position i samhället. *ryser* Jag t-r-o-r ju att jag inte har behov av några statussymboler. Eller av nån status whatsoever. I alla fall inte av någon definierad sådan.

För någon dag sedan hörde jag på radion (jaja, jag vet…) om olika orsaker till att byta bil. Och en vanlig orsak är tydligen att bilen är en statussymbol. Så om grannen byter, tänker man ”*piiip* om han/hon har en ny bil måste jag ju också visa att jag minsann också kan byta bil” och så köper man en nyare/finare bil. Vah? Pö sänt, som bloggvännen Stig Vön Kätz brukar skriva, alltså, fungerar folk faktiskt så??? Det låter så oerhört omoget.

Undrar vilka dolda statussymboler jag kan ha? *hoppas inga*

stjitibyx

Häromdagen råkade jag lyssna på ett radioprogram där man talade om trafikvett, olycksrisker och vikten av att ta det lugnt i trafiken och inte hetsa upp sig. Det lät som att det där argsinta, upphetsade sinnestillståndet man lätt råkar i när man sitter bakom ratten är orsak till många olyckor.

Jag blir också lätt irriterad i trafiken. Antar att det är så med de flesta av oss – vi föreställer oss att det är ok att köra som just jag kör, det är andra som inte kör så bra. Jag kan bli irriterad på folk som kör långsamt, men jag blir ännu surare på folk som kör för fort. Och på att folk tar så lätt på det. Som att hastighetsbegränsningar är till för att bråka med folk, ungefär. Visst, det finns ställen där också jag tycker att hastighetsbegränsningarna är oskäligt låga. Men över lag tänker jag att hastighetsbegränsningarna är till för allas vår säkerhet, och att man inte har rätt att köra för fort och äventyra andras liv.

Det var en trafikinformatör av något slag, tyvärr minns jag inte hans namn nu, som berättade om då han brukar vara ute och informera om trafikolyckor och låta folk testa att sitta i en bil som välter och se om de kan ta sig loss ur säkerhetsbältet på ett vettigt sätt då bilen är uppochner. Han sa att trafikattityder och -beteenden ofta går i arv. Han berättade bl.a. om ett barn som spontant sagt att barnets pappa brukar kalla medtrafikanter för *piiiip*. Och när trafikinformatören frågade barnet vad han tror att han kommer att säga om sina medtrafikanter då han blir stor, så trodde ju nog barnet också att han kommer att kalla dem *piiiip*.

Det kan det nog ligga en hel del i. Min pappa brukar kalla vårdslösa medtrafikanter för ”stjitibyx”. Eller ”fåårhövo” (tänk Esseuttal, där å påminner lite om o). Och visst, det är ett uttryck som går i arv. I söndags, då vi var på väg för att hälsa på mina föräldrar på morsdag, blev vi omkörda, och en av mina gossar konstaterade ”stjitibyx… som moffa brukar säga”. Så de invektiv man öser över sina medtrafikanter (åtminstone när de inte hör) kan alltså gå i arv i tredje och fjärde led… jo, för pappa brukar säga att det var hans pappa som sa stjitibyx och fåårhövo.

När jag var i 30-årsåldern var jag snäppet handlingskrafigare, för jag brukade nämligen visa fula fingret åt stjitibyxarna när de körde om mig då jag höll tillåten hastighet. Men maken tyckte att det var pinsamt, och framhärdade att jag måste sluta göra så där, någon kan bli arg, stanna en och ge en på käften 😀

Så numera visar jag inte fingret. Men tänker – eller säger – stjitibyx, det gör jag!

debit

Det var mycket som man tycker var bättre förr. Eller åtminstone enklare. Antar att det är många av mina läsare som i likhet med mig har ett kombinerat bank- och kreditkort. Förr brukade den som satt i kassan fråga om man ville betala med bank eller Visa. Då svarade jag ”bank”, Visa använde jag bara utomlands. Och så skrev man under på kvittot, och visade legitimation om slutsumman blev över 50 €. Eller, om man kände personen i kassan, skrev man själv dit de där ”fyra sista”.

Sen kom det apparater av de mest olika slag vid kassorna. Apparater där man ibland ska sätta in kortet själv, ibland ge det till kassatanten/farbrorn, och sen ska man knappa in sin pinkod. Ibland ska kortet stoppas i ovanifrån, ibland underifrån och ibland dras vid sidan av apparaten. Inte nog med det. Innan man kommer så långt ska man också bestämma om man ska betala med Visa eller bank, ibland genom att välja en siffra, ibland genom att bläddra med en piltangent.

Men, inte nog med det, nu har apparaterna gjort vokabulären ännu mer invecklad. Jag antar att jag inte är den enda som är så trögtänkt att det känns jobbigare med Visa Credit och Visa Debit än med ”bank eller Visa”. Varje gång jag ska välja måste jag dra ett djupt andetag och tänka: ”Credit. Det låter som kreditkort. Det är alltså det där egentliga Visa. Men vad sjuttsingen är Debit? Jo, det måste ju ha med debitera att göra. Alltså att kontot ska debiteras. Typ nu. För debiteras ska det ju förr eller senare, fastän jag skulle handla på det där egentliga Visa.  Alltså, det är Debit jag ska välja. Suck.” Och ändå har jag valt fel i hastigheten och handlat mat 3-4 ggr på kredit i misstag.

Varför måste allt göras så invecklat… 🙂

fläckar

Nå, nu har jag plockat fram häftet och tittat på de två (inte tre) små noteringar jag gjorde igår. Den första gäller ett tema som jag varit inne på tidigare, om att det inte är så lätt att få tvätten ren alla gånger. Det finns många tvättmedel som lovar guld och gröna skogar, eller åtminstone skinande ren tvätt, och jag har lovat att den dag jag hittar ett tvättmedel som verkligen fungerar kommer jag att hålla mig till det märket och även gärna ställa upp på något reklaminslag i tv eller så, om det skulle bli aktuellt. Hittills har jag inte hittat nåt sånt. (Och nej, det har inte blivit av att jag har provat tvättnötter. Jag är, pinsamt nog, lite skeptiskt inställd till dem.) Om det var så att det skulle finnas ett utmärkt tvättmedel, då skulle alla fläckborttagningsmedel och husmorsknep vara överflödiga, eller hur. Och om fläckborttagningsmedel är så effektiva, varför sätter man inte till dem i tvättmedlen då så att det skulle räcka med en sort.

Jag tror att det var på påskafton som någon i familjen råkade spilla rödvin på en hemvävd löpare jag hade på bordet. Jag tycker väldigt mycket om den löparen, som min svägerska har vävt. Dottern hällde då salt på fläckarna, det lär ska vara ett knep för att de ska vara lättare att tvätta bort. Jag funderade också på att skölja ur fläckarna så fort som möjligt, men slarvig som jag är i många husmorssammanhang glömde jag bort det. Sen låg den där rödvinsfläckiga löparen kvar i flera dagar (jaja, jag försöker inte skryta med min husmorsslarvighet,  jag konstaterar bara kalla fakta, dessutom är det väl ingalunda givet att det är någon viss familjemedlem som ska ta hand om fläckiga dukar, någon annan i familjen kunde ju ha ett mera ansvarsfullt husmoderligt/husfaderligt/hussoneligt öga och åtgärda saken, tycker jag). Och sen låg den säkert flera dagar i tvättkorgen också. Jo, det gjorde den nog. Eftersom det var i går jag tog in den då den hade hängt där ute på tork och var tvättad.

Den var tvättad, men inte ren. Förstås, höll jag på att säga. Så härmed kan det anses finnas empiriska belägg för att det inte hjälper att salta rödvinsfläckar, de är ändå svåra att få bort.

Om man inte är en ordentlig husmor/far/son/dotter och tvättar duken med det snaraste, åtminstone. Fläckarna har nu en intressant brun kulör, man skulle snarare tro att det är kaffefläckar än vinfläckar.

Nå, nästa gång löparen ska tvättas får jag väl försöka gno in den med något sånt där fläckborttagningsmedel. Under tiden kan jag ställa blommor eller nåt på fläckarna så att de inte syns så mycket. Int tar vi sånt så hårt. Men jag tycker fortfarande om den där löparen, så visst skulle det vara roligt om det gick att få bort fläckarna. Nån gång sen.

dagen med häftet

Det funkade nog inte riktigt så bra, det där med att ha häftet med sig och kunna anteckna uppslag till blogginlägg. Eller, jag ska väl inte kasta yxan i sjön än, men då mitt minne är så bra men kort… man kan ju inte börja anteckna medan man t.ex. kör bil. I morse, när jag var på väg till gymmet, lyssnade jag min vana trogen på Radio Vega, och hörde något i nyheterna som jag tänkte att jag skulle kunna kommentera i ett blogginlägg. Men, häftet var ju i ryggsäcken i bagaget, och innan jag kommit så långt som till gymmet hade jag nog glömt att jag hade tänkt skriva något. Och när jag sen kom till jobbet och tog fram häftet, ja se då kom jag ihåg att det var när jag skulle svänga mot Stenhaga som jag tänkte på det där som jag skulle skriva om, men VAD det var jag skulle skriva om, det kom jag inte ihåg. Och jag kommer fortfarande inte ihåg vad det var. Fastän jag försökte vara envis och t.o.m. kollade Arenan där man kan hitta tidigare radioprogram. Men jag var inte ambitiös nog att kolla om man kan hitta och lyssna på nyheterna som kom kl 8 i morse.

I stället passar det bra att återknyta till något som jag hörde på vägen hem, som jag inte heller skrev upp, men som jag påmindes om när jag tittade på Arenan. Det handlar om att anpassa sig till åldersförändringar. Det tror jag är viktigt. Inte så att man ger upp, och låter bli att göra sånt man gillar bara för att man har fått för sig att människor i den ålder man befinner sig i inte ska göra det eller det. Utan så att man konstaterar att det kan finnas irreversibla förändringar i ens liv, förändringar som kan ha med t.ex. hälsa att göra, men som också kan vara kopplade till naturligt åldrande, unnar sig själv att sörja den (förestående) förlusten, och sedan gör en nyorientering där man gör sitt bästa för att gilla läget och anpassa sig till det nya.

För min del är ett konkret exempel min krånglande fot. Inte är det roligt att ha en fot som gör ont, så att jag inte längre kan springa halvmaraton eller ha högklackade skor. Det är ju tur i oturen att jag aldrig haft ambitionen att springa maraton eller skida Vasaloppet, för trots att jag har utmärkta skoinlägg som stöder och lindrar finns det gränser för vad foten tål. Men det finns fortfarande många fysiska aktiviteter jag kan ägna mig åt, och visst, jag kan fortfarande springa och skida, men inte så länge åt gången. För en fåfäng kvinna är det förstås en smula förargligt att inte klara högklackat, men det är ändå en världslig sak. Det finns snygga skor med lägre klack, men jag får villigt erkänna att det är svårt att hitta skor som är både snygga och bekväma. Den krånglande foten är helt klart ett åldersrelaterat problem, trots att det är fråga om en medfödd felställning. Det är i takt med stigande ålder och värdighet foten har börjat protestera mot ett alltför livligt skuttande och springande.

Ett annat åldersrelaterat exempel är läsglasögonen. Underligt nog är jag mest förtjust i den utvecklingen, trots att jag inte gillar att ha glasögon. Men det känns liksom så fascinerande, nytt och spännande det här med att synen förändras. Och jag ser ju fortfarande, det är bra att det finns hjälpmedel att ta till.

Men visst, både foten och den sviktande synen är tecken på att jag inte är purung längre. Och, jag har ingen vidare stresstålighet, och inte heller så bra simultankapacitet längre. Fast det gör liksom inte så mycket. Det går utför, men det går långsamt, och det är fortfarande väldigt mycket jag kan. Och väldigt mycket jag slipper, tack vare att jag inte längre är så ung. Det är nog det bästa. Det blir liksom lättare och lättare att bara säga ”åhå” åt det ena och det andra.

Tankspridd har jag ju alltid varit, så att jag inte kom ihåg vad jag skulle skriva i häftet som skulle hjälpa mig att komma ihåg är ju inte åldersrelaterat… väl? 😉

den lilla boken

För en tid sen skrev jag om en liten svart bok jag fått, som jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med. I går kom jag på det: jag borde börja ha den där boken med mig i handväskan, så att jag skulle kunna skriva ner korta uppslag om vad jag vill blogga om. När jag började blogga, för snart fem år sen, bubblade jag av saker som ville skrivas om. Det bubblandet har mattats av. Men då och då poppar nån bubbla upp, än här, än där, under dagen, och jag tänker att jag ska skriva om det och det då jag kommer hem. Sen när jag är hemma och slår mig ner vid datorn för att pusta ut en stund, har bubblan blåst bort som en såpbubbla med vinden. Inte för mitt liv kan jag komma på vad det var för en liten detalj jag tänkte vidareutveckla. För sånt är ju mitt bloggande, att ta fasta på någon liten detalj i vardagen och fundera kring den. Igår hade jag minst tre uppslag när vi steg ur bilen vid en galleria i stan. Tror ni jag minns något av detta… nejdå.

Mors dag har jag skrivit om förr, felhörningar i sånger har jag skrivit om förr… allt möjligt har jag skrivit om förr. Och jag vill ändå skriva. Trots att historien upprepar sig. Men om jag skulle kunna friska upp mitt minne med lite anteckningar i den lilla svarta boken, då kanske det skulle bli mera skrivet.

Jag tror ju fortfarande att det är bra att skriva. Och en del av mitt skrivande har snuttifierats till facebookstatusar. Vilket i och för sig inte är så dumt. Det tränar mig i att fatta mig kort, något jag alltid haft svårt för. Alltså är det också bra. Att lyckas få sagt något av det jag vill säga i en mening eller två. Eller en halv. Dessutom av mera personlig art, då man gör det i ett begränsat forum, inte (åtminstone potentiellt) för hela världen.

Men jo, det är bra att skriva. Att klä sina tankar i ord, och skriva ner orden hjälper en många gånger att se klarare. Bäst att jag packar den lilla boken nu…

taggar

I morse vaknade jag med en sång i mitt huvud. Utan att minnas att jag skulle ha drömt om sången. Den bara fanns där, ”Thorn in my side” med Eurythmics. Konstigt. Jag vet inte när jag skulle ha hört den senast, men jag kände mig liksom tvungen att leta upp den på youtube och lyssna. Samt googla på texten, för jag har inte tänkt så mycket på vad Annie Lennox sjunger där, annat än att hon springer bort från någon.

Thorn in my side, om jag inte misstar mig är det en biblisk hänvisning. Paulus talar om en törntagg i köttet i den gamla bibelöversättningen, den som konservativa jag brukar läsa. (Om jag minns rätt, jag ”orkade” inte gå efter min Bibel och kolla.) I stället blev jag nyfiken och hämtade en nyare Bibel för att kolla hur det står ”nuförtiden”. Det står ”en tagg som sticker mig” (2 Kor. 12:7).

Den där tanken med taggen kan jag förlika mig med (men inte med att det skulle vara en ängel från Satan, som det också står. Hu. Nån sån vill jag inte ha vid min sida). Jag antar att vi alla bär med oss våra taggar. Någon ovana, tanke, känsla osv. som vi så gärna skulle bli av med, men liksom aldrig slipper. Jag kom på att jag faktiskt sluppit en tagg som jag drogs med i många år. Jag ska inte gå in på detaljer här. Jag vet inte när taggen har lossnat, den är bara borta. Men i stället har det kommit nya taggar. Kanske det är så som Paulus skriver, att vi behöver en sån här påminnelse om våra svagheter, för att inte förhäva oss.

Jag minns att jag har grubblat oerhört mycket över vad som menas med ”kraften fullkomnas i svaghet”. Numera står det ”när jag är svag, då är jag stark”. Antar att det kan förklaras med att man behöver inse sin litenhet och svaghet för att kunna ta emot kraften från ovan. Men på något sätt känns det som en alltför trivial och enkelspårig förklaring. Den förklaringen kan säkert trösta människor i vissa avseenden och i vissa situationer, men för mig räcker den inte. Varför måste jag vara svag för att hitta kraft?

Se där något att fundera på…

Ha en bra Mors dag!