associationer

I måndags deltog jag i ett yogapass för första gången på länge.  (Och jag tänker inte ge mig in i någon diskussion kring om det är bra med yoga eller inte. Att jag periodvis deltagit i olika yogagrupper under flera år räcker som ”deklaration”.)

När man har avslappningspass under yogan, eller i samband med andra gympagrupper, brukar det ofta sägas att man ska låta bli att tänka på någonting. Jag skrev ett blogginlägg om det en gång tidigare, att det är omöjligt för mig att låta bli att tänka. Men i måndags gjorde jag återigen ett tappert försök. Jag räknade snällt ner i mina tankar enligt instruktörens anvisningar, och försökte alltså låta bli att tänka.

Som vanligt gick det ju inte. Men jag lyckades rätt bra med att låta tankarna vandra totalt, jag tänkte inte aktivt på någonting. Mitt i allt fick jag en så tydlig Tanke. Jag tänkte på Teskedsgumman, när hon satt på trappan till sin stuga i snösmältningstider.

Och jag som inte har läst Teskedsgumman på åratal (jo, det var boken, inte filmen jag tänkte ur). Undrar varifrån hon dök upp…

 

tunnare plånbok

…talas det om i dagens tidning i samband med budgetunderskottet. Men mycket av det tycker jag verkar rätt förnuftigt. Höjd skatt på alkohol, tobak, läsk och godis kan man väl inte annat än välkomna. Det var lite märkligt för en tid sen då det också skrevs om ”dyrare mat” och alkoholhaltiga drycker framfördes som exempel… Visst är det väl viktigare att baslivsmedel inte är så dyra eller så högt beskattade? Vill man ”fredagsmysa” är det säkert bra för både hälsan och kreativiteten att minska lite på alkohol-tobak-läsk-och-godis-myset och mysa på annat sätt i stället eller åtminstone ibland.

MEN den förbaskade bränsleskatten… grrr… nu igen ska vi som inte bor i tätorter och inte har tillgång till fungerande kollektivtrafik eller rimligt cykelavstånd till jobbet drabbas 🙁

Och så tycker jag att det är väldigt tråkigt att hushållsavdragen minskas, både ur sysselsättningssynvinkel och ur individens synvinkel. I takt med att antalet äldre ökar, ökar ju också antalet relativt pigga äldre, som inte är tillräckligt skröpliga för att få kommunal hemvård. Bl.a. dessa anlitar ju gärna privat städservice eller hemservice; hjälp med mindre renoveringsarbeten osv. Då har hushållsavdraget varit mycket välkommet. Dessutom utgör det en avlastande möjlighet för stressade, arbetsföra människor, som med hjälp av hushållsavdraget kan få en lättare tillvaro om nån annan renoverar eller städar åt dem, samtidigt som denna ”nån annan” får jobb. Dumt, dumt att minska detta!

Ja, det finns säkert annat både positivt och negativt att säga om budgetförslaget…

 

sånger jag gillar att ogilla :)

Det här med vilka sånger man gillar är rätt intressant. Det finns, åtminstone för mig, sånger som jag på något sätt känner att ”man borde tycka om” men som jag inte gillar alls. Fastän texterna är fina osv.

För min del är det framför allt dystra visor och psalmer, där jag tycker att melodin inte överensstämmer med budskapet, som skär i öronen. Sen gillar jag inte heller riktigt svulstiga kärleksballader, där budskapet blir… kvävande, liksom, och jag känner att jag verkligen undanber mig att vara föremål för den sortens hängivenhet. Även om det väl ligger något i tanken att det som är för fånigt för att sägas, kan sjungas.

Exempel på sånger jag ogillar:

  1. I folkviseton. ”…och gråten är min när du grååååter…” *stön, suck, rys* httpv://www.youtube.com/watch?v=YOxYx9N5XDU&feature=related Antar att man borde tycka att den är fin, men det är något med den som jag bara inte kan med…
  2. Har du visor, min vän. ”…så synd om de sånger som aldrig blir sjungna…” Har man inte varit stressad förr så blir man det verkligen av den här visan. Inte *** har man möjlighet att sjunga alla visor som vill bli sjungna heller… httpv://www.youtube.com/watch?v=jQ4CJanvTVI&feature=related Och jo, den är säkert också så vacker, men jag klarar inte av den…
  3. I tro under himmelens skyar. ”…än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror…” Det är ju en positiv sak, väl? Varför ska den då framkvidas med denna dystra melodi? Den hittade jag tyvärr inte på youtube… men den tycks finnas på Spotify. Vet inte om länken fungerar… Johannes Youth Choir – I tro under himmelens skyar (In faith ’neath the Sky) (arr. B. Berg): I tro under himmelens skyar (In faith ’neath the Sky)
  4. Mitt hjärta ständigt sjunger. ”Mitt hjärta ständigt sjunger, det kan ej låta bli. Från alla tunga bördor har Jesus gjort mig fri.” Det är väl också positivt, och rimmar så illa med den nedstämmande melodin…. Den hittade jag varken på youtube eller Spotify. Den som kan noter kan ju kolla in den här 🙂 http://evl.fi/Psalmbok.nsf/ps/300?OpenDocument
  5. Ja, så har vi ju de svulstiga kärlekssångerna. T.ex. den här httpv://www.youtube.com/watch?v=ZGoWtY_h4xo Uuuh, blääää….
  6. …eller den här… httpv://www.youtube.com/watch?v=SR6iYWJxHqs&ob=av2e …bevare mig väl…

Ja, vad är det som gör att man (läs: jag) inte gillar de här, de är säkert hur fina som helst, var och en på sitt sätt…

 

bekväm

Nöden är uppfinningarnas moder, sägs det visst. Bekvämligheten är också något av kreativitetens moder..

Jag hade ingen lust att bege mig till butiken för att inhandla något till lunch (12 km tur-retur), så jag kokade soppa på en spik. Eller rättare sagt på krossade tomater med vitlök, hackad gul lök, sojakross, lite fond, färsk (djupfryst) timjan, svamp och lite salt och peppar. Det blev GOTT!

Medan jag kokade soppan, hade jag en mycket intresserad frass svansande runt mina ben. Han inbillade sig visst att matte höll på att tillreda nåt smaskens åt honom. Där fick han allt tji. Varpå han började ”roskisdyka” och riva i soporna…

Höh. Inte dreglar jag efter hans torrfoder heller… 😀

uppmuntran

Jag vill dela med mig av ett citat som cirkulerar på Facebook med anledning av skolstarterna:

Till alla barn och ungdomar som återvänder till skolan. Om du ser någon som kämpar för att få vänner eller blir mobbad för att de inte har så många vänner eller för att man är blyg eller inte klädd i de mest coola kläder, vänligen ställ upp. Säg hej eller åtminstone le mot dem i korridoren eller på skolgården. Du vet inte hur denna personen har utanför skolan. Din godhet kan göra stor skillnad i någons liv! Vänligen kopiera detta för att stoppa mobbning!

Måtte det gälla vuxna i arbetslivet också, konstaterade någon. Jag håller med! En så liten gest som att säga hej eller le mot varann kan betyda så mycket!

Ha en bra dag ni också!

sådärja

Nu är första arbetsdagen avklarad med den äran. Skönt att få distansjobba hemma i dag och i morgon, det blir en bra mjukstart. Jag jobbade 8-16, och det gick bra fram till 15-tiden, då jag började känna mig lite seg, så det var bäst att byta uppgift då och göra något mera mekaniskt i stället (printa ut dokument i stället för att utveckla en kurs i Moodle).

Nu har jag avnjutit bacon- och svamppaj och ska faktiskt slänga mig på soffan och vila. Känslan påminner mig om sommaren 1992, då jag sommarjobbade inom åldringsvården och var så slut varenda dag då jag kom hem att jag bara MÅSTE få vila innan jag orkade ta itu med matlagning och andra hemsysslor. Idag hade jag färdig mat att värma, som tur var.

Annars är det sällan under senare år som jag har haft den där måste-få-lägga-mig-och-vila-genast-jag-kommer-hem-känslan. Utmattningen under denna sommar räknas inte, jag tänkte liksom så där i vanliga fall. Sommaren 1992 fick jag börja varje morgon/kvällspass med att peppa mig ”jag är sköterska, jag är duktig, nog klarar jag det här” (jag var ju ”bara” studerande). Och det gick. Men det var spännande, och tog oerhört mycket krafter.

Jag är i alla fall glad att vi har foton från den där sommaren så att jag kan se att jag också hann koppla av tillsammans med mina två barn, då 5 respektive 3 år gamla (de yngre barnen var inte födda än).  När livet är som bäst, är det möda och fåfänglighet… 😉

redo

httpv://www.youtube.com/watch?v=k–rDYm79jE

Är jag redo att börja jobba på måndag? Jag vet inte. Det vet man väl först efteråt.

Men jag ska mjukstarta med att jobba hemifrån första dagen. Läsa e-post, strukturera och planera. Och… det känns faktiskt bra, om än bräckligt.

I dag glädjer jag mig extra mycket över att ha en ledig dag, och över att jag mot alla odds orkade delta i sambadansen under Konstens natt även detta år!

 

bo

”Litet bo jag sätta vill…” börjar en visa som jag inte kommer ihåg i sin helhet. Att sätta bo är roligt, tycker jag, även om jag inte över lag är intresserad av inredning och sånt.

Den här gången är det inte jag som sätter bo, utan det är tredje gången som jag ska hjälpa ett nytt barn att byta bo… Ähum, det där blev visst en konstig mening. Det är alltså så att det är mitt tredje barn (av sammanlagt fyra) som ska ut och pröva sina vingar, då yrkesstudierna startar på måndag. Det blir till att leverera honom till internatet på söndag kväll, och nu har jag skaffat lakan, handdukar och ett och annat som vi ska passa på att skjutsa dit på samma gång eftersom han i fortsättningen kommer att åka buss till och från studieorten. Han kommer hem varje veckoslut. Det är en bra mjukstart på livet utanför hem-hemmet, tycker jag.

Så snart har familjen halverats vid middagsbordet om vardagarna… fast vi har ju vant oss undan för undan med att först decimeras till 5 personer, sen till 4 och nu alltså till tre. Under veckosluten kan vi däremot vara 5-7 vid bordet under vissa måltider, och ibland ännu fler, om t.ex. de kära systersönerna är här.

Och jag tycker att det är spännande och roligt, gläds med sonen över att han fick den studieplats han önskade (han ska bli rörmokare), och gråter inte alls… Ibland undrar jag om jag är lite underlig då jag inte gråter över sånt, det är så många andra mammor som halvt gråter ögonen ur sig då barnen börjar vara borta hemifrån. Men ok, att jag är lite underlig vet jag ju egentligen redan, så jag får leva med den saken. 😉 Och det är så roligt när de kommer hem och hälsar på sen!

tystnad

Häromdagen läste jag något om tystnad. Att man egentligen borde avsätta en timme per dag för tystnaden, att tystnaden behövs som kontrast till den hektiska tillvaro vi lever i. Så är det säkert för de flesta, även om det finns andra som upplever en skrämmande eller trist tystnad, en tystnad som visar på den negativa ensamheten. Men nu tänker jag på den positiva tystnaden, och också på den positiva ensamheten som man kan behöva för att hämta kraft.

Absolut tyst är det ju sällan. Klockor tickar, vinden susar, fåglar kvittrar, vattnet porlar… Naturljud är rogivande. Varje gång jag sätter mig på stranden vid vår sommarstuga och tittar ut över havet fylls jag av ro. Jord, luft, vatten, eld… naturelementen som förstärker det rogivande hos (den relativa) tystnaden.

Den goda tystnaden kräver inte heller ensamhet. Det finns vänner som man kan vara tyst tillsammans med utan att det känns besvärande. Tack och lov för vänner som man både kan tala öppet och tiga förtroendefullt tillsammans med <3

välja?

Låt mig återge ett citat som cirkulerar på Facebook, ett citat som gör mig mycket fundersam…

Du väljer vilka människor du vill ha i ditt liv.
Du ser vem som bygger upp dig och vem som drar ner dig. Att omge sig med människor som är negativa och destruktiva gör nåt med oss. Vi blir trötta, slitna, kraftlösa. Ljuset i våra ögon blir svagare dag för dag.
Tänk över vem du vill ha i ditt liv. Vem som ger och vem som bara tar.
Behåll de som värdesätter och respekterar dig för den du är ♥

Någonting inom mig bejakar det här, och tänker att det säkert ligger något i att det tunga med negativa och destruktiva relationer kan bidra till att man drabbas av t.ex. depression och utbrändhet. I synnerhet om relationen får drag av manipulation. Jag antar att man i vissa fall gör klokt i att ta sig ur vissa relationer, speciellt om det gäller en destruktiv parrelation.

Men, och jag har (än en gång) en känsla av att jag skrivit om ett liknande tema tidigare, vem är jag eller någon annan att stämpla en medmänniska som negativ eller destruktiv? Citatet talar ju om ”människor som är negativa” osv. Kanske det är just den negativa och destruktiva människan som behöver mig mer än någon annan gör? Hur skulle jag kunna avgöra någonting sådant? Kan det överhuvudtaget finnas människor som bara tar, inte ger?

Jag föreställer mig att om det skulle vara jag som var den negativa och destruktiva, skulle jag bara bli mer negativ om folk dessutom tog avstånd från mig för att jag var så jobbig…

Och jag drar mig till minnes ett par tillfällen för länge sen, då jag tagit avstånd från någon för att vederbörande ”tagit för mycket av mig” eller sårat mig djupt. Och hur svårt jag kan ha över detta ibland, då jag är missmodig, och sånt gammalt groll sticker upp sitt fula tryne. Jag svek. Jag var självisk. Jag orkade inte. Eller svek jag? Var det kanske sund självbevarelsedrift, inte svek? Borde jag, fastän jag var ung och livsoerfaren, ha haft styrkan och förmågan att sätta mig över situationen? Jag vet inte…