dag 31 – ny telefon

I torsdags tappade jag min telefon i golvet så att det tjongade rejält. Telefonen slutade inte fungera. Men batteriet flög ut. Och jag har liksom inte fått batteriluckan att hållas på plats efter det. Maken konstaterade att batteriet har svällt ut på mitten, det var inte så konstigt att luckan inte gick att stänga. Om det var smällen som gjorde batteriet… på smällen vet jag inte.

Hursomhelst, i dag köpte jag en ny telefon i stället för att skaffa en ny ”acku”. Because I’m worth it, or something. Jag har faktiskt aldrig köpt en ny telefon åt mig själv tidigare. En iPhone 4s köpte jag. Och så fick jag lov att knalla iväg till Elisashopen för att skaffa ett nytt simkort, det skulle vara ett mikrosimkort i den här. Till min förtrytelse (som jag dock inte visade, snäll som jag är) kostade ett nytt simkort 5 €. Det tycker jag är lite fånigt. Det är ju samma anslutning? Undrar om det var som hämnd för att jag inte köpte min telefon i samma affär…

Och så knallade jag iväg hem till övernattningslägenheten i stan, ivrig att få starta upp min nya telefon. Jodå, det lyckades jag med, och jag lyckades ställa in språk och appleID och nånting till, och lägga till maken som min första och hittills enda kontakt innan den slocknade. Den skulle alltså behöva laddas. Dum som jag var tycks jag ha lagt lådan med laddaren i min jobbväska, som jag lämnade kvar på jobbet eftersom jag tänkte att jag inte behöver arbetsmaterialet över natten. Så nu får jag lugnt vänta tills i morgon med att ladda telefonen. Alternativt pallra mig tillbaks till jobbet för att hämta laddaren (nä, så ivrig är jag inte).

Jag vet alltså inte ännu om jag klarar av att ringa eller skicka sms med den, och inte heller om jag kan svara om någon ringer (eller hur den låter om någon ringer). Alla kontakter (utom maken) har jag väl mer eller mindre sumpat också, eftersom jag har sparat de flesta på simkortet som inte längre funkar (fast det kanske går att få överfört dem till det gamla telefonminnet och sen manuellt peta in kontakterna var för sig i den nya telefonen, jag tror inte att det går att synkronisera dem på något vis).

dag 30 – förpackningsstorlekar

Jag undrar vad förpackningsstorlekar grundar sig på? Vad är det som gör att det t.ex. är vanligt med mjölkförpackningar som rymmer 1 liter, smörpaket som är 500 g och havregrynspaket som är 750 g? Är det någon kundundersökning, någon dold logik om hur mycket som t.ex. en vanlig fyra personers familj förbrukar inom en rimlig tid, eller vad? Annars skulle man ju kunna tänka att allt skulle säljas i t.ex. 1 kg-förpackningar. Jamenar, t.ex. 750 g havregryn. Varför inte 1 kg? Eller har det med priset att göra, att det ska verka billigare?

Riktigt konstigt tycker jag att det är med portionsförpackningar, som t.ex. yoghurt och efterrättspuddingar. Varför är vissa yoghurtburkar bara 150 eller 125 g? Om jag fick bestämma skulle det inte finnas mindre förpackningar än 200 g av sånt 😉

dag 29 – inte isfritt

Eftersom det känns så varmt och skönt i solen, var jag nyfiken på att få veta hur isläget är. Maken, hunden Diiva och jag tog bilen till hamnen där vi brukar ha vår båt, och sen promenerade Diiva och jag hem.

Is, is överallt… inte blir det nån sjösättning av båten än. isläget i Petsmo

Vi brukar komma oss ut till villan kring första maj. Få se om det blir tidigare i år? Man kan aldrig vara säker, om nätterna fortsättningsvis är kalla hålls väl isen kvar ett tag till. Annars skulle det vara sååå skönt att få vara vid villan under påsklovet…

Under promenaden hem såg Diiva och jag en hund och en matte som lekte med en boll. Det märktes att de tyckte att det var roligt. Diiva gillar också att leka med bollar. Men hon gör inte som den andra hunden – matte kastade bollen, hunden sprang och hämtade bollen, och när matte sträckte upp armarna i luften kom hunden med bollen till henne och satt ivrigt gläfsande och väntade på att hon skulle kasta bollen på nytt. Diivas uppfattning om ”leka med bollen” går ut på att matte kastar bollen, Diiva springer och tar bollen och springer sen undan och vill att matte ska jaga henne och försöka ta bollen… 🙂

dag 28 – sol och vår

Det ser nästan ut som om det skulle vara slutet av april, inte slutet av mars. I går satte jag mig faktiskt en stund i solen på altanen, utan jacka. Så länge jag satt mitt i solen kändes det riktigt bra. Än så länge har vi inte plockat fram några utemöbler, men visst skulle man kunna göra det. Som med så mycket annat nuförtiden är jag lite oföretagsam, så det var enklare att bara sätta sig på trappan och luta mot dörren än att gå till uthuset och plocka fram möbler som säkert skulle behöva torkas av också. Skönt var det, som sagt var, och inte gör det något att det kanske blir kallt och ruskigt ännu i vår, man kan ändå ta vara på de fina dagarna så länge de varar!

dag 27 – packning

Det här med att packa då man ska på resa är en vetenskap i sig, om man vill använda det uttrycket. Vad ska man ta med sig, hur mycket ska man ta med sig och hur ska man placera det man packar?

Nu funderar jag på skor. Om jag tar ”länktossorna” på mig då vi far. De är ju skrymmande och tunga att ha i väskan. Fast blir det för svettigt med dem på flyget? Ett annat alternativ är att ta mina nya vårskor på mig då vi far. Fast de är väldigt lätta, och det är ju bra att inte ha för tung väska, tänk om man vill handla något att ta med hem, inte ska man ju ha 20 kg redan då man far…

mina skor
mina skor

Fast tänk om de också är svettiga, det vet jag ju inte då jag inte använt dem än? Men de har åtminstone vädringshål…

Så ska jag ha med mig mina sandaler, det är väl ”sandalföre” på Gran Canaria? Och mina inneträningsskor, det finns gym på hotellet… Och ett par dansskor, om vi skulle komma oss ut och dansa en kväll eller två. Och vips så är väskan full, för min toalettväska fyller upp en halv kappsäck 😀

dag 26 – trevlig träff

Igår råkade jag av en händelse uppsöka ett café som en blogg- och facebookvän också råkade uppsöka ungefär samtidigt. Det var trevligt med en spontan träff och småprat om ditt och datt. Vi blev bekanta under ”gamla bloggen.fi”-tiden, då det fanns många nybakade finlandssvenska bloggare, som gärna också träffades och började känna varandra ”på riktigt”.

Jag åt bl.a. en alldeles fantastiskt god cheesecake med hallon. Det är visst inte tillåtet att göra reklam i bloggen, men det kan väl inte räknas som reklam om man spontant och osponsorerat berättar om något som man verkligen tyckt om? Så nu säger jag det: Café Aschan, cheesecake med hallon – rekommenderas! Jag åt förresten en god smörgås med getost också.

Och så hann vi diskutera både politik, söner i armén, vårblommor, presenter, studier, släkt och vänner, jobb… Vad jag är glad över att internet har gett mig så många nya vänner och bekanta, det var definitivt inget jag hade räknat med från början, jag ville ju bara skriva!

dag 25 – tiden lider och vi med den

Nä, lider tycker jag inte att jag gör. Däremot har jag *surprise, surprise* varit lite för aktiv utanför bloggen, så det fanns ingen ork till något blogg100-inlägg igår. Det blev en konstig dag, då jag jobbade mina sex timmar, höll min två timmars lunchpaus, for till gymmet och sjukvikarierade som BodyPump-instruktör direkt efter jobbet och sen hem till övernattningslägenheten för att laga en sen middag. Klockan var över 20 innan maten var färdig och sen orkade jag inte sticka mer än i 15-20 minuter, så fick det bli läggdags 🙂 Ingen höjdare. I alla händelser är det en höjdare att ha den där lägenheten, den har verkligen varit otroligt bra att ha under snart 1½ år som den har varit vår.

 

 

dag 24 – papperslöst

Inte papperslöst som i brist på toalettpapper, utan som i en strävan till att låta bli att ha allt möjligt till pappers och i stället spara det elektroniskt. Ojoj och ujuj vilka mängder papper jag har förbrukat under mina studieår, och inte blev det mindre pappershögar för att jag började jobba som ”akademisk pappersvändare” heller, om lite självironi tillåts. Och då jag har så svårt att slänga papper… man vet ju aldrig när man kan behöva dem. Nå, häromåret gjorde jag i alla fall något så kallsinnigt som att slänga diverse 30 år gamla anteckningar. Om det var bra eller inte vet man väl aldrig. Och bra på vilket sätt i så fall.

Nu har jag i alla fall bestämt att jag inte ska lagra mera papper i mitt arbetsrum på jobbet. Helst inte släpa hem gamla papper heller för att lagra dem där ”för säkerhets skull”. Det innebär att jag mer och mer har fått lära mig tänka på ett nytt sätt då jag jobbar. Och att jag har fått vänja mig vid att läsa en massa på datorskärmen i stället för att printa ut och läsa texten på papper. Det har sina fördelar. Om man har en hög med papper, är det lätt hänt att man råddar om ordningen på pappren. Om dokumentet dessutom saknar sidnumrering blir det rent hopplöst att få högen i rätt ordning igen. Sånt slipper man, när man läser dokumenten på datorn.

Med lite övning lär man sig också att strecka under och kommentera i elektroniska dokument. När det går. Det finns tyvärr vissa pdf-dokument, som det tydligen inte är meningen att man ska bearbeta.

Min princip är alltså: en bok eller en pärm in i hyllan innebär att en annan bok eller pärm ska ut.

Lite fuskar jag ännu och gömmer ”kan vara bra att ha”-mappar i ett skåp i nedre delen av bokhyllan… men jag SKA lära mig.

dag 23 – en vilodag

I går gällde det alltså att försöka hinna vila tillräckligt för att orka med en ny arbetsvecka. Vilken tokig formulering, förresten, vadå ”hinna vila”? I alla händelser gjorde jag det. Hann, och vilade. Och promenerade. Mina idealiska lediga dagar innehåller mycket sömn och vågrätt läge, en rejäl dos stickning och så förstås dessa eviga (ljud)böcker som grädde på moset.

Som så ofta under veckosluten, blev det en 12 timmars natt för mig. Inte sover jag som en stock i 12 timmar, men sover i huvudsak, kan man väl säga. Jag sover sällan särskilt tungt. Idag läste jag emellertid en intressant notis om när man ska gå och lägga sig – man ska räkna 90-minuterspass fram till dess att man ska stiga upp. Det har jag inte gjort, medvetet alltså, men i min strävan att finna balans i tillvaron har jag lovat mig att jag ska gå och lägga mig ungefär 9 timmar innan jag ska stiga upp. Jag somnar ju aldrig omedelbums, så att lägga sig 8, eller 7 timmar innan jag ska upp kan vara stressande. Men om jag lägger mig 9 timmar innan jag ska stiga upp, kan jag lugnt lägga mig ner och veta att jag kommer att ha alla möjligheter i världen att hinna sova de där 7-8 timmarna som det sägs att vuxet folk behöver. Det funkar bra för mig, så jag kommer att fortsätta med samma koncept. Och önskar att jag hade haft möjlighet att göra det också när barnen var mindre, och t.ex. när jag jobbade på sjukhuset. Då hade jag kanske inte behövt köra mig så i botten som jag nu av olika orsaker gjorde. Depression hade jag förmodligen drabbats av ändå, eftersom den troligen har legat på lur i årtionden. Fast det vet man ju aldrig, det förargliga och intressanta är att man aldrig har möjlighet att återvända och göra om saker och ting.

Längden på promenaderna varierar. Om jag går både morgon- och kvällspromenad med hunden blir det minst 5 km per dag. Om någon annan tar hand om endera hundpromenaden kan det bli mindre för mig. 5-8 km är en vanlig dagsdos. I går blev det ca 6 km sammanlagt.

Och så stickade jag ett par varv på sjalen som jag gör som ett beställningsarbete, fäste trådar på ett par sockor som är färdiga och snart ska överraska mottagaren. Om jag prackar på folk sockor som de inte vill ha, får de givetvis i sin tur ge dem vidare… men visst blir jag glad om folk gillar det jag stickat och har användning för det. Så stickade jag vidare på ett annat par sockor. Jag har ungefär ½ socka kvar att sticka på det paret.

Den aktuella ljudboken heter ”Gone girl” (trots att den är i svensk översättning) av Gillian Flynn. Den är konstig. Jag vet inte om jag ska gilla den eller inte. Men den går liksom inte att sluta läsa/lyssna på heller, man vill veta hur det gick. Jag har ungefär en timme kvar att lyssna (av knappt 19½ timmar). Kanske jag får veta hur det gick i kväll.

dag 22 – en annorlunda dag

Jag tycks fortfarande ligga en dag efter med skrivandet. I går hade maken och jag en lite annorlunda dag, då vi först gick på teater och sen var ute och åt på tumanhand. Teatern var egentligen en operett, Läderlappen, på Vasa stadsteater. Det var en fin upplevelse. Både musiken, de vackra dräkterna, skådespelandet och sången. När jag var barn var jag oerhört förtjust i Strauss-musik, jag antar att nyårsdagens tv-konsert från Wien var minst lika viktig för mig då som Eurovision Song Contest. Jag drömde inte om att spela i en symfoniorkester, utan om att dansa. Wienervals eller balett eller nåt. Min kompis och jag dansade Straussvalser så att den enda Strausskiva mina föräldrar hade blev alldeles repig 🙂

Jag tycker fortfarande att det skulle vara roligt att få dansa wienervals. Eller sjunga i operakören…