#blogg100 2015

Tjahapp. Jag nappade på att delta i #blogg100 i år igen. I fjol lyckades jag inte riktigt med det där att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar med början från 1.3. Men jag skrev mina 100 inlägg färdigt fastän det tog lite mer än 100 dagar 🙂

I morgon börjas det igen. Jag tar ingen stress, ser det bara som en skojig uppmuntran.

I dag har jag en riktig återhämtningsdag efter två motionsintensiva dagar. Ah, det är bara lördag. Jag hade lite söndagskänsla i morse och det var trevligt att inse att det faktiskt bara är lördag, att jag har två slappardagar framför mig. Om jag orkar och har lust kanske jag dammsuger lite i dag. I fall ingen annan hinner före och gör det. Och så ska jag förstås sticka, och lyssna färdigt på ljudboken ”Aldrig fucka upp” av Jens Lapidus. Lapidus har verkligen snabbt blivit en av mina favoritförfattare, trots att böckerna är lite ”hårdkokta”. De ger en så fin och tänkvärd bild av att det goda inte är entydigt. Heder och moral kan också betyda så olika saker för olika människor. Jag gillar att läsa beskrivningarna av olika människoöden, och ”diggar tugget”, i synnerhet ”rinkebysvenskan”. Jag har inte kommit mig för att googla om det finns språkliga definitioner av skillnaden mellan en ”svenne” och en ”lasse”, eller varför förortskillarna ibland talar om någon som en ”lirare” och ibland som en ”snubbe” osv. Fascinerande för den som är intresserad av språkliga nyanser!

Tyvärr har jag inte läst böckerna i rätt ordning, men det är också intressant att gå tillbaka och få bakgrunden till ett och annat som jag redan läst om. Drygt en timme kvar att lyssna, det blir en bra mysstund under eftermiddagen 🙂

Arg idag

Eller snarare indignerad. Än en gång. Den som har barn är inte fattig. Såheså. Det finns andra värden i livet än de ekonomiska *läser Bladet och gnisslar tänder*

”Hon [ekonomijournalist Ninni Myllyoja] ser det som ett problem att så många finländska kvinnor väljer att stanna hemma längre än den egentliga föräldraledigheten. Myllyoja menar att det påverkar karriären men också livet som pensionär. … Har du inte sparat och har du inte en bostad du kan sälja och flytta till mindre blir livet ofrånkomligen stramare och enklare än då du jobbat, säger Janine Smeds som är ekonomirådgivare på Marthaförbundet.”

OCH????? Vad är pengar jämfört med att ha många, nära relationer? Den som vill må satsa på karriär eller på att bli rik, men hen har inte rätt att säga att vi som handlar annorlunda är ”ett problem”.

Det är tydligen typiskt kvinnligt att tänka så. Då tänker jag fortsätta vara typiskt kvinnlig. Kram på er 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Var bloggar du?

Jag läste Paulas blogginlägg nyss, och tyckte att det såg så bekant ut med laptopen och kaffemuggen att jag genast lät mig inspireras att skriva ett liknande inlägg medan jag sitter och väntar på att yngste sonen ska stiga upp så att jag får skjutsa honom till flickvännen. Yess, bara knappa 2 veckor kvar tills han fyller 18, hoppas han får körkortet på första försöket 🙂

Jag bloggar oftast vid köksbordet. På laptopen. Jag tycker att det är Synnerligen Irriterande att skriva på touchscreen, och jag vill ju skriva Långa Inlägg för det mesta, alltså är bloggande medelst surfplatta eller telefon uteslutet. Det ska vara fysiska tangenter, så fumlar jag mindre. Dels är jag av naturen darrhänt (när jag gick i ”Sjukis” fick vi lära oss att personer som är darrhänta har konstant förhöjd aktivitet i det sympatiska nervsystemet, jag tycks vara en sån), dels har jag oftast långa naglar, vilket inte gör det lättare att träffa rätt på skärmen, jag tafsar på fel bokstäver och tecken stup i kvarten. Och att använda en sån där screenpenna är alltför trögt, tyvärr. Någon stationär dator har jag inte och vill inte heller ha.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Av någon outgrundlig anledning krånglar datorn och telefonen och vill inte sätta in något dagsfärskt foto. Men ungefär så här som på det här gamla fotot ser det ut, fast håret är lite mörkare nu och den gula blomman för länge sen farit till krukväxthimlen.

Oftast skriver jag i samband med att jag äter frukost. Om jag inte har bråttom nånstans. Om det är en arbetsdag, kan det också hända att jag skriver i samband med lunchen. Jag jobbar ungefär sex timmar per dag tre dagar i veckan, och då tar jag helst en tvåtimmars lunchpaus, vilket gör att den sammanlagda arbetsdagen blir åtta timmar. Efter burnouten klarar jag inte av att koncentrera mig längre än ett par-tre timmar i taget.

Idéerna till vad jag ska skriva kan komma från de mest skilda håll. Ibland är det något jag varit med om, ibland är det något jag läst, ibland är det något jag hört på radion (mera sällan något jag sett på tv, eftersom jag nästan aldrig tittar på tv). Sen har det förstås blivit så, då jag bloggat i så många år (med undantag för någon paus då och då) att jag börjar känna det som att ”men det där har jag ju redan skrivit om”, vilket gör att inläggen blir färre. Även om jag inser att samma människor kanske inte läser min blogg nu, om jag skrev det tidigare inlägget t.ex. år 2007, eller att de skulle minnas det och tänka ”vad tjatig hon är” 🙂 Framför allt vill jag ju inte längre ha bråttom, eller skynda mig att göra det ena eller det andra, och om skrivandet inte blivit av under dagen blir det sällan av på kvällen, då är jag alltför trött för att ha lust att skriva.

I dag ska jag fortsätta att njuta av mitt smygsportlov, gå ut med hunden och hälsa på mamma och pappa en stund och i kväll ska jag hålla 45 minuter spinning vid Sports gym i Vasa. Kanske jag tar en timme egen träning också, när jag ändå är där!

kryssningen igen

Fortsätter på kryssningstemat, den här gången med själva båtresorna. Det är bekvämt att åka på kryssning från Helsingfors till Stockholm, om man inte har något emot att båtresan tar ganska länge. Nu jämför jag med att åka från Åbo till Stockholm. Tiderna är mänskligare, man hinner sova mer.

– Ska hon sova när hon är ute och reser, tänker du kanske. 🙂 Jo, det ska hon. Var jag än är, måste jag få sova. Mycket. Så jag är ett relativt trist ressällskap. Lyckligtvis är maken van, och vet hur det brukar vara, så varken han eller jag ställer upp några särskilt stora förväntningar inför våra resor. Som jag sa till en bekant när maken och jag skulle till Gran Canaria för första gången i vårt liv förra året: ”Jag vill bara ta det lugnt, sitta och titta och hålla min man i handen.” Sönerna tyckte att ”då kan du ju lika bra vara vid villan, varför ska du resa bort för att bara sitta och glo”. Men, det kan ju vara omväxlande att glo på olika saker. Plus att det ändå ger en annan känsla att vara borta från alla vardagliga plikter, att verkligen få vara tillsammans fastän man då inte gör så mycket annat än äter och sover.

Utsikt från vårt hyttfönster.
Utsikt från vårt hyttfönster.

Vi reste med Silja Symphony. Jag gillar idén med innerhytter med utsikt. Visst är det bra med ytterhytter och fönster mot havet också, men om man reser på vintern är det inte mycket man hinner se, eftersom det är mörkt ute. Då kan man lika gärna ha en hytt med utsikt över ”promenaden”.

Några särskilt lönsamma kunder är vi inte. Vi handlade lite vin och godis och en flaska likör. Inga kläder, inga leksaker, inga muminprylar, ingen parfym (jo, förresten, vi köpte faktiskt en deodorant för herrar till en av sönerna)… och maten vi åt ombord var buffémat, som var beställd på förhand. Varsin drink köpte vi också den första kvällen. Antar att det är lite ambivalent för bolaget med såna resenärer – trivs och är glada, men handlar typ inget :p

Som jag skrivit nån gång tidigare – ordet ”långtråkigt” ingår knappt i min vokabulär. Jag minns en gång då en av mina tidigare arbetskamrater sa att det är ”sååååå tråkigt” på båtarna. Ojoj. För mig kan det aldrig vara tråkigt att inte vara överhöljd med plikter. Att, som sagt var, få sitta och glo. Sticka, läsa, lösa korsord. Och vara i fred fastän man är bland folk. Apropå shoppandet – inte lämnade vi något stort ekonomiskt avtryck i Stockholm heller. Förutom fikat på Vetekatten, köpte vi två (2) veckotidningar. Det vill jag alltid göra när jag är i Sverige. Handla svenska veckotidningar, alltså. Det är faktiskt stor skillnad på att betala 25 SEK mot 4,50 € för samma tidning… så jag slog på stort och köpte både Allers och Hemmets Veckotidning. Och kunde konstatera som tidigare – Allers är min favorit. Jag gillar korsorden, recepten och reportagen om Vanligt Folk.

Den här utsikten hade jag då jag satt på "fönsterbrädet" i hytten och stickade. Lite fula sladdar och sånt till vänster, men annars trevligt.
Den här utsikten hade jag då jag satt på ”fönsterbrädet” i hytten och stickade. Lite fula sladdar och sånt till vänster, men annars trevligt.

Om sova alltid är nr 1 för mig, så är ju äta nr 2. Det bästa med att vara på kryssning eller hotell är frukosten.

01353be8b4d01f386b4c31a2fabd35827daa7aefec

Till min stora förtjusning ingick sushi i buffén. Jag åt förstås annat också, men passade på att äta sushi två dagar i rad, när jag nu hade möjligheten. Varför ändra på ett vinnande koncept…

0172034590ff6bbcc6f78429af0eaf8677015625fa

Motion är ju en av de tre övriga sakerna jag prioriterar (läsa, handarbeta, motionera) när det gäller att hitta fem saker som jag helst vill göra. Den första kvällen dansade vi en stund. Helt ok, fast lite… inte så dansvänlig musik. Tyvärr har jag ingen bild av det. Och så sjöng jag karaoke, den enda som sjöng en låt på svenska på hela kvällen 🙂 Andra kvällen var jag för trött, då slog ”tråkigheten” igenom så att jag i princip gick och la mig 19.30 och steg upp följande dag kl 8. Ergo: be mig inte komma med som ressällskap om du vill ha hålligång.

cafébesök

Det var ju det där med att skriva om kryssningen, jo. Följande tankedetalj som den resan väckte, var hur trivsamt det är att gå på café. På torsdagen, när vi anlänt till Helsingfors med buss, tänkte vi att vi skulle gå nånstans för att dricka kaffe. Det blev Fazers café i Forum. Lika bra att gå till något av de närmaste ställena, tänkte vi. Bussen stannade nämligen vid Kiasma, och därifrån gick vi till järnvägsstationen för att låsa in vårt bagage, så att vi skulle slippa släpa omkring med det under timmarna fram till båtens avgång.

Jag hade tjuvstartat och ätit en fastlagsbulle dagen innan, fastän jag tänkt att jag ska äta fastlagsbulle på fettisdagen och endast då. Maken hade däremot inte ätit nån fastlagsbulle, så han funderade på att ta en sån och jag tänkte ta en smörgås, men i stället blev det så att vi tog varsin Texasbulle. En bit chokladkonfekt fick man på köpet också.

018e41b2dddb91576401a85b93c605521b019ec7a5

Visst, det är billigare att baka hemma och laga kaffe hemma. Men jag uppskattar att få sitta på café, ensam eller i sällskap, att välja vad jag vill ha just i dag. Jag läste om en författare som brukar skriva när hen sitter på café. Hen har min fulla förståelse. Ibland har jag också haft min laptop med, och suttit på café och gjort arbetsuppgifter. Att liksom försvinna i mängden, att sitta ostörd och ändå bland folk ger mig en svårbeskrivlig känsla av trygghet och frihet på samma gång.

Följande dag blev det också cafébesök, i Stockholm. Vi hade stämt träff med två av mina kompisar som bor i Sverige. Den dagen var det inte heller fastlagstisdag, men maken och jag valde i alla fall varsin ”klassisk semla”. Det var första gången jag ätit en bulle med gaffel… lite konstigt, men försöka duger.

Oops, jag hann visst börja äta innan jag kom på att jag skulle fotografera också :)
Oops, jag hann visst börja äta innan jag kom på att jag skulle fotografera också 🙂

Varje onsdagsförmiddag brukar jag bjuda mig själv på efter-terapi-kaffe. Så också i dag. Ibland på café, ibland hemma i övernattningslägenheten i stan, någon enstaka gång hemma på landet. Oftast med smörgås till. Jo, jag vet, jag äter lite för mycket kolhydrater, men så länge jag lever och mår bra tar vi int he så hårt 🙂

Mina favoritcaféer i Vasa är Konditori Ekgården, Café de Paris och Wasa Konditoria. Ibland besöker jag också andra ställen. I andra städer har jag inte gått på kaffe tillräckligt ofta för att ha något favoritfik…

Har du något favoritcafé?

älska dig själv-utmaningen

IMG_9443
Foto från Samba Tropicals 10-årsshow i Seinäjoki i oktober 2013, då jag hade äran att få vara flaggbärare.

…startades av Caroline inför Alla hjärtans dag. Hennes tanke är att vi ska komma ihåg att vara snälla mot oss själva också.

Det är så lätt att man glömmer bort att tycka om sig själv och uppskatta det man har i dagens stressade samhälle.

Jag råkade se utmaningen hos Maria, och tog åt mig budskapet att ”alla andra [förutom de som var omnämnda] får förstås också haka på”. Om det är något jag har fått öva mig i under de tre år som jag gått i psykoterapi, så är det att vara snäll och barmhärtig mot mig själv, inte bara mot andra. Så jag tänkte att det skulle kunna vara ett bra minitest för att se hur långt jag kommit, att försöka fundera på…

…5 saker jag är bra på

  1. Att skriva snabbt med tiofingerssystemet
  2. Att undervisa
  3. Att sjunga i kör
  4. Att dansa
  5. Att baka
Samma sambashow, ett annat nummer "Miss Tropical"
Samma sambashow, ett annat nummer ”Miss Tropical”

…5 saker jag gillar med min kropp

  1. Att jag har klarat av att få bort överflödskilon efter varje graviditet
  2. Att den gång på gång har klarat av att höja konditionen och öka styrkan efter diverse motgångar
  3. Att jag har god hållning
  4. Att den är välbevarad för sin ålder
  5. Att alla ”värden” är perfekta
Hemma i köket :)
Hemma i köket 🙂

…5 saker jag är stolt över

  1. Att jag fött och fostrat (nåja, tillsammans med min man förstås) fyra barn till trevliga unga vuxna (minstingen fyller snart 18, jee, mission completed)
  2. Att jag aldrig börjat röka
  3. Att jag klarat av att ta både magister- och doktorsexamen vid s.k. mogen ålder (40+)
  4. Att jag, efter att ha varit utbränd och knappt klarat av att gå någon km nu har blivit LesMills BODYPUMP™-instruktör vid 50, spinninginstruktör vid 51 och Zumba® Fitness Instructor vid fyllda 52 år
  5. Att jag har sprungit halvmaraton en gång
Helsinki Samba Carnaval 2012
Helsinki Samba Carnaval 2012

…5 saker jag är tacksam för

  1. Att man kan bli älskad utan att behöva förtjäna det
  2. Min man
  3. Mina barn
  4. Att båda mina föräldrar lever och mår bra
  5. Att jag har världens bästa syster

Hm, det där med kroppen var definitivt svårast, underligt nog. Jag utmanar inte fem särskilda personer, utan skickar stafettpinnen vidare till alla som känner sig manade.

Familjen <3
Familjen <3

buss till Hfors

Ser man på, dagens webbversion av Vasabladet tar upp den nya busslinjen mellan Vasa och Helsingfors, Omnibus bussar som var en av punkterna jag tänkt skriva om (det ingick liksom i punkten ”vår kryssning”). Anledningen till att vi valde Omnibus för vår transport till och från Helsingfors var enkel – det absurt låga priset. Så kan det ju inte vara för all evighet, det förstår vi, men vi ville gärna pröva på att åka buss i stället för tåg medan det var så här billigt, för att vara en erfarenhet rikare nästa gång det eventuellt blir aktuellt.

Vi var inte de enda som ville åka buss, bussen var så gott som fullsatt båda vägarna. Vi åkte till Helsingfors en torsdag morgon (det var en sån där en-euros resa) och tillbaks till Vasa på en lördag eftermiddag (den var lite dyrare, 7 euro per person). Åker man tur-retur med tåg brukar priset per person bli över 100 €, valet var alltså inte svårt då vi hursomhelst inte hade bråttom.

Vad tyckte vi då? Om jag börjar med det positiva:

  • priset, förstås 🙂
  • det fanns eluttag vid varje plats, man kunde alltså t.ex. ladda sin telefon under resan
  • det fanns gratis wifi
  • bänkarna var helt ok att sitta i
  • chaufförerna var tjänstvilliga och hövliga
  • man får boka och betala sin biljett via internet på förhand

…så kan jag ju ta några negativa saker också:

  • man har inte någon chans att pausa utanför bussen, tidtabellen är tight
  • det finns inte möjlighet att köpa något att äta eller dricka, sånt ska man ha med sig
  • man kan alltså inte heller besöka någon ”orörlig” toalett under resan utan är tvungen att använda bussens wc om man inte klarar av att hålla sig i de 6½ timmar som resan tar (plus att man ska vara på plats 15 min före avfärd, så det blir ännu längre)
  • under vår resa råkade vattenbehållaren som skulle tillhandahålla tvättvatten att användas efter toalettbesök vara tom
  • det är trångt (men det är det ju på tåg också)
  • man kan inte shoppa hur mycket som helst eftersom man bara får ha med sig en (1) resväska på max 20 kg (som på flyg) och ett (1) litet handbagage som man ska kunna ha vid fötterna/under stolen framför. Hatthyllorna är verkligen små, man kan klämma in sin jacka och mössa och vantar där, inte mer.
  • det finns inte krokar för jackor vid varje bänk för två personer
  • wifi fungerade lika dåligt som på tåget.

Men, över lag var vi nöjda. Själv är jag nöjd bara jag är försedd med tillräckligt mycket att läsa och att handarbeta, och sånt ansvarar jag ju själv för då jag packar. Det som är lite knepigt med den typen av verksamhet är att man ofta borde få ha på en sån där läslampa för att se vad man gör, och det är inte alltid som medpassagerare uppskattar att man bländar dem om de vill sova. Det skulle alltså vara bättre att få åka buss helt och hållet i dagsljus, men med den tidtabell som gäller nu är det inte möjligt den här årstiden.

så mycket att skriva, så lite komma-mig-för

Så gott som varje dag får jag en ”det här borde jag skriva ett blogginlägg om”-känsla, ändå har det inte blivit gjort. Jag har ju lovat mig själv att ta det lugnt och inte känna någon press på mig, vad det än gäller, och då går det ofta så att än en dag går från vår tid utan att jag ”hunnit” skriva. Jag har inte ens kommit mig för att skriva ner mina idéer i min lilla svarta bok, som jag har i handväskan. Det är en liten anteckningsbok, som ingick i en presentförpackning som jag fick i present när jag disputerade för snart fem år sen (himmel och pannkaka, vad tiden går). Där brukar jag skriva ner några ord om det jag vill skriva om ”senare”.

Jag skulle skriva om

  • kryssningen som maken och jag gjorde förra veckan
  • att bli omnämnd med bara efternamnet
  • Öppna portarnas dag i Dragsvik i går
  • om bullar
  • om mina handarbeten
  • om …allt möjligt som jag inte kommer på just nu.

Men jag kan ju ta det där med efternamnet. Inom den akademiska världen är man van vid att alltid hänvisa till källor, då man skriver, och källorna anges då bara med författarens efternamn och årtalet på publikationen. T.ex. ”Näsman (2010) hävdar att…” Eller ”Att bry sig om innebär bland annat att… (Karlsson, 2012)”. Och då känns det helt ok att bli kallad ”Näsman”, eftersom det är spelets regler. Jag tycker också att det är förståeligt att militärsonens militärkompisar kallar honom ”Näsman” när de vill påkalla hans uppmärksamhet, det är ju enbart efternamnen som står på jackorna de har på sig.

Annars tycker jag att det känns väldigt konstigt att bli omnämnd som ”Näsman”, i synnerhet när man är kvinna. Varje gång jag läser artiklar i dagstidningar och ser att man (förmodligen av utrymmesskäl) förkortar ner t.ex. ”jordbrukare Alfred Svensson” till Svensson i resten av artikeln känner jag hur starkt jag skulle ogilla att bli omnämnd som ”Näsman” trots att jag skulle ha blivit introducerad som t.ex. ”zumbainstruktör Yvonne Näsman”. Det är nästan så att jag skulle föredra det svenska sättet i kvälls- och veckopressen ”Yvonne, 52” även om jag tycker att det är väldigt konstigt att det där med ålder framhålls också i sammanhang där åldern förefaller irrelevant.

Trots detta tog jag inte illa upp (fattas bara, det skulle ha varit synnerligen fånigt av mig) fastän jag studsade till då en av ”mina” studerande sa hur tacksam hen var över min varning då jag märkte att hen började vara rejält överansträngd. Hen brukar påminna sig om detta ”Kom ihåg vad Näsman sa”, berättade hen. Då blev jag förstås bara glad över att mina ord gått hem, fastän jag kände mig väldigt överraskad över att vissa av mina studerande tänker på mig som Näsman och inte som Yvonne, jag som verkligen är (intill snudd på överdrift) informell av mig.

Helst blir jag alltså omtalad och omskriven (i den mån det nu överhuvudtaget är befogat att tala om eller skriva om mig 😀 ) som Yvonne, inte som Näsman. Och OM det nu nödvändigtvis är Näsman som gäller, så skulle jag vilja ha en titel framför. Inte vet jag riktigt varför, men… Näsman känns som en karl. Hellre då fru Näsman, zumbainstruktör Näsman, universitetslärare Näsman etc. i alla fall i skrift.

Och jo, visst vet jag att man också ”på min tid” talade om sina lärare med efternamnet. Eller ännu värre, med öknamn (hoppas jag aldrig får höra om jag har något sånt…)

Vad tycker du om att bli kallad för ditt efternamn?

Vasabloggarnas stickträff

Ojdå, det har gått en hel vecka innan jag kommit mig för att skriva om stickträffen den 28.1 vid Neulenettikahvila Pirjoliisa. Vi var visst 12 bloggare anmälda, men om jag räknade rätt var bara fyra av oss där? Rätta mig om jag har fel 🙂 Vi deltog alltså i ett stickcafé som hålls varannan vecka, tillfället var inte ordnat enbart för bloggare.

Själv har jag varit kund hos Pirjoliisa då och då i ett par års tid. Jag erkänner villigt att jag oftast köper garn i matbutiken – det går liksom så lätt att låta ett eller ett par nystan slinka ner i kundvagnen – men om jag vill ha lite mera variation på garnet och färgerna, eller behöver betjäning och hjälp, går jag till Pirjoliisa eller till Vörå handarbetsaffär. Båda är bra på sitt sätt (eller egentligen alla tre, eftersom Vörå handarbetsaffär finns både i Vörå och i Vasa). Pirjoliisas garnaffär och café ligger närmare vår övernattningslägenhet, så det har fallit sig naturligt att det oftast är dit jag går, om jag är ute efter att handla garn och/eller sticktillbehör.

Det var trevligt att delta i stickcaféet. Jag uppskattade flera saker: den vänliga och otvungna stämningen, möjligheten att köpa mera garn under kvällen (nog för att jag har garn, men…), tvåspråkigheten, att vi hade en presentationsrunda då man fick höra om de andras intresse för och förhållande till stickning och virkning, att se vad de andra gjorde m.m.

Jag kom mig inte för att fotografera under kvällen, jag är ju inte så där väldigt fotograferande av mig. Men jag tog i alla fall en bild hemma av de garnnystan jag köpte.

0193a62590e27b0901499b6f977c92f6ed5043e679

Jag hade med mig den orangea sockstickningen, och blev klar med den, så jag började på ett par till av det grönmönstrade garnet. De har redan funnit sin ägare – jag stickade dem färdiga när jag var hos mina föräldrar, och frågade mamma om hon vill ha dem – det ville hon gärna. Nu ser jag fram emot att så småningom börja sticka av det neonmönstrade garnet. Vem som ska få dem är fortfarande oklart. De mindre nystanen är av ett garn som innehåller bomull. Spännande, jag har inte stickat sockor av bomullsblandat garn förr.

Ja, det är ju alltså det här med sockor som är min favorit. Det är bara att beställa om någon behöver sockor, så stickar jag mer än gärna! 🙂