Omgiven av… ja, vadå?

Ibland kan jag ju inte låta bli att läsa sånt som ”alla andra” läser. Nu senast gäller det böckerna Omgiven av idioter: hur man förstår dem som inte går att förstå samt Omgiven av psykopater: så undviker du att bli utnyttjad av andraFörfattaren Thomas Erikson är beteendevetare, författare, föreläsare och ledarskapscoach.

Jag läste dem i fel ordning, dvs. började med uppföljaren om psykopaterna, eftersom jag började fundera på vad en psykopat egentligen är, då jag fyllde i ett av alla dessa förkättrade test som finns på internet. (Jag är väldigt förtjust i att fylla i formulär och ta alla möjliga tänkbara och otänkbara test, oavsett hur seriösa de är.)

Som akademiker är jag faktiskt imponerad av den litterära framställningen. Böckerna utgör goda exempel på populärvetenskap med genomslagskraft. Vi som mest skriver texter som få människor läser, och gärna skulle nå ut till en större läsarkrets med våra resultat och idéer, har en hel del att lära av sättet att lägga upp en text och fånga läsarens intresse.

Själva modellen, då? DISA-språket handlar om att dela in människor i fyra huvudsakliga personlighetstyper, som för enkelhetens skull benämns med färgerna röd, gul, grön och blå. De flesta människor är en kombination av två ”färger”, vissa människor är en kombination av tre, några få är endast en färg, ingen är alla fyra färgerna och psykopater är ingen färg alls. Detta var min förenklade sammanfattning av ett komplext system, som dessutom är förenklat i böckerna.

I likhet med andra modeller är DISA-språket eller the DISC-profile användbar på många sätt. I likhet med andra modeller är den en modell, inte en exakt avbildning av verkligheten. Den erbjuder alltså ett antal tänkbara tolkningar av personligheter och situationer, den gör inte anspråk på att kunna förklara allt mänskligt beteende. Jag skulle gärna lyssna på en föreläsning av Thomas Erikson, även om jag skulle kunna tänka att jag redan vet det mesta som han har att säga.

Lärde jag mig något om mig själv av att läsa böckerna?

IMG_3024
”Allt ljus på mig?”

Jodå, det tror jag visst att jag gjorde. Eftersom jag har jobbat mycket med att gräva i mitt inre och i min person(lighet), var en hel del sådant som jag redan visste om mig själv. Sen är det förstås en annan sak hur jag uppfattas av andra. Min egen tolkning är att jag är mest gul. Varför tror jag det? Tja, jag blir lätt entusiastisk av det ena och det andra. Jag skrattar och ler mycket. Jag har en massa kompisar, både IRL och på t.ex. Facebook. Tala med mig i fem minuter, och jag tycker att vi är vänner. (Vi är ju inte ovänner, eller hur?)

Vissa uppfattar gula personer som själviska, ytliga och alltför självsäkra. Några tycker att de pratar för mycket och att lyssnar för dåligt. Lägg därtill att de kan uppfattas som okoncentrerade och slarviga.

Usch ja. Jag har en tendens att avbryta i stället för att lyssna. Jag har ju så mycket att säga och berätta! Och slarvig, det är bara förnamnet. Jag har jobbat – och jobbar fortfarande -mycket på att andra också ska få en syl i vädret fastän jag är närvarande. Och att dämpa ”allt ljus på mig”-tendensen.

IMG_0066
Ordning är till för idioter. 

Att läsa om de olika typerna gav mig i alla fall ännu en gång en tankeställare: alla människor tycker faktiskt inte om att stå i centrum, hur obegripligt det än kan vara för mig. Och det är en viktig insikt. 

Jag lärde mig – eller påmindes om – att alla människor är olika.

Det kan låta som en kliché, men, om en sån här bok (nu tänker jag främst på boken om idioterna) kan fungera som en väckarklocka, så att läsaren blir mer ödmjuk och trevligare mot sina medmänniskor, då har den fyllt en viktig funktion. Att t.ex. stöddiga Yvonne kommer ihåg att vissa människor på riktigt inte vill höras och synas. Det är inte falsk blygsamhet, de vill faktiskt inte, hur obegripligt det än kan verka för mig. (Lite som det där med att jag var över 30 år innan jag insåg att det faktiskt finns folk som gillar kokt potatis. På riktigt. Det är inte bara som de säger för att man ska äta upp maten.)

För gula Yvonne är t.ex. citat av typen ”Dance like nobody is watching” helt obegripliga. ”Dance like the whole world is watching” är mera i min smak.

img_2091

Samtidigt är det så att jag är både gul och blå. Och lite grön.

Varför är jag blå? Jag älskar checklistor, inte bara att fylla i formulär. Jag kan vara en riktig punktkn… paragrafryttare. Jag vill jobba ensam. Grupparbete – fy, blä, urk. Jag gillar för all del människor, men gör ändå helst saker själv. Och jag kan bre ut mig om synnerligen privata saker åt närapå vemsomhelst (gult drag), men vill ändå inte släppa någon riktigt nära mig (blått drag). När jag är på jobb vill jag jobba, inte umgås. Jag blir bara stressad av långa ”mysiga” kaffestunder med småprat. Ändå kan jag förstås vara social, om jag vill, eftersom jag har lärt mig att det är så man ”ska” vara. Blåa Yvonne stänger in sig på sitt rum och jobbar effektivt, och är inte sur. Hon gör bara sitt f*cking jobb.

IMG_1669
Lista på lista. 

Psykopaterna, då?

Lyckligtvis har jag inte råkat ut för någon så manipulerande och känslokall som psykopaterna som beskrivs i boken. Blivit manipulerad, ja. Utnyttjad? Hm.

Det sistnämnda är svårt att avgöra. Är man utnyttjad, om båda (eller alla, ifall det är flera inblandade) får ut något av relationen eller samarbetet? Om man vet att det kan ses så, men ändå tycker att det är såpass givande att fördelarna överväger? Kan man utnyttja eller manipulera varandra, ömsesidigt, eller turvis?

Det fick jag inte riktigt svar på. För visst har jag också varit (och kanske är) lite manipulativ i vissa situationer. Jag har också diskuterat med mina studerande om skillnaden mellan påverkan och manipulation. Det är inte enkelt att dra en gräns där. Och säg den förälder som aldrig manipulerat sina barn?

Hursomhelst, låt dig inte manipuleras eller utnyttjas så att du blir olycklig.

Om boken (om psykopaterna) kan hjälpa någon att ta sig ur ett destruktivt förhållande, vare sig förhållandet är på det privata eller arbetsmässiga planet, har den också fyllt en viktig funktion.

Kritik, då?

Jovisst. Alltid finns det sådant som kunde vara annorlunda. T.ex. exemplen i böckerna. Jag förstår att det ligger nära till hands att ta exempel ur den vardag man känner bäst till. Jag förstår också att böcker i huvudsak vänder sig till en viss läsekrets. Men visst hade det varit trevligt med lite mera variation. Att man i ett äktenskap t.ex. skulle bråka om huruvida semesterresan med familjen ska gå till Karibien eller Grekland är liksom så fjärran för den som under småbarnsåren möjligen kom sig på en utfärd till en djurpark som ligger på ett par timmars köravstånd. Med några års mellanrum. Risken är alltså att den läsare som spelar eller har spelat i en helt annan socioekonomisk division hänger upp sig så mycket på den här typen av detaljer att hen missar budskapet. Det samma gäller för diskussioner om arbetssituationer och vad chefer kan begära av en. Och jag kan inte låta bli att dra paralleller till glassiga magasin, skrivna för urbana, driftiga typer. Vad hände med ”vanligt folk”?

Kanske vi har blivit ovanliga.

Låt oss ändå vara lite mindre idiotiska och psykopatiska och försöka förstå att vi tänker olika, och att det är ok. Ursäkta om jag tar för mycket plats. Du får också säga och synas. 

renovera – men bara lite?

Går det?

Jag har varit sjukskriven och mer eller mindre sängliggande i tre dagar. Att ligga overksam och ha ont är rätt förargligt. Så småningom börjar det bli bättre. Hursomhelst, att ligga overksam ger gott om tid att fundera. En sak som jag funderat på en längre tid är att renovera hemma, fast bara lite.

Vi bor i ett hus som på sätt och vis är ett parhus, men ändå inte. Några månader efter att vi gift oss, närmare bestämt på luciadagen 1985, flyttade vi in i min makes barndomshem. Huvudbyggnaden blev färdig 1970, och under 1985 byggde vi en tillbyggnad, som blev mina svärföräldrars pensionärsbostad. Efter att svärföräldrarna dött (svärmor dog redan 1991, svärfar 2008) öppnade vi så småningom en dörr i mellanväggen, så att vi numera har tillgång till hela huset utan att behöva gå ut för att komma in i den andra delen.

När barnen var små, skulle jag gärna ha haft lite mera bostadsyta. Den ursprungliga bostadsytan är 118 m2 (hur får man in en sån där liten, upphöjd tvåa i wordpress?), och om jag minns rätt är den nyare delen 65 m2. Nu är det liksom alldeles för mycket. Jag skulle helst bo i en liten tvåa, som vår lägenhet i stan – den har två rum och kokvrå. Jag blir nervös av alla saker och alla ytor som borde städas, och skulle vilja ha så lite störningsmoment omkring mig som möjligt.

Men, maken har nästan 10 år kvar till pensioneringen (jag har nästan 8), och det känns inte realistiskt att ”tvinga” någon av sönerna (20 respektive 22 år) att överta huset i det här skedet. Det är förstås vettigare att vänta i några år och se vart livet för dem (och om någon av dem överhuvudtaget är intresserad av att ta över ett litet, omodernt jordbruk med tillhörande byggnader). Så jag försöker gilla läget, och tänker att det för all del är bra att vi har en hel del utrymme, så att jag har plats för min företagsverksamhet, om jag så önskar.

IMG_3042.jpg

Det är ju bra att ha en separat ingång för företaget. Jag har preliminärinrett det som var svärföräldrarnas vardagsrum till mitt rum, både för jobb och fritid. Där har jag mitt skrivbord och en massa vårdvetenskaplig litteratur; där har jag min massagebänk så att jag kan ge Reikibehandlingar; där har jag mina träningsredskap och där har jag en säng, som tjänar som soffa där jag kan sitta och sticka eller diskutera med mina kunder. Allt detta har gått att ordna utan större investeringar. Jag är inte beredd att låna pengar till företaget, som ändå bara utgör en liten bisyssla för mig. Jag är inte heller beredd att ta lån för att göra omfattande renoveringar i ett hus som vi ändå kanske inte ska ha kvar i särskilt många år.

Men visst skulle det vara trevligt att fräscha upp en del av originalinredningen från 1985. Och jag har skaffat en liten Wonnes Wellness-skylt att ha på ytterdörren. Så, följande steg skulle kunna vara att pimpa det lilla utrymme man först stiger in i. Vindfång, farstu, tambur? – den diskussionen hade jag en gång tidigare i min blogg. Låt oss kalla det ”vindfång”, även om jag tycker att det är ett konstigt ord.

Hittills har jag gjort så att jag har rafsat bort Familjens kläder ur vindfånget när jag ska få Wonnes Wellness-besök. Men, om vi tänker oss att jag i fortsättningen skulle vilja (och lyckas) ha vindfånget fredat för företaget, så skulle jag ju vilja få det att se lite mer tilltalande ut.

Och jag bryr mig inte om ifall inredningsintresserade blir helt knäckta av att se hur inredningsointresserad jag är. Välkommen till verkligheten (vissa personers verklighet). För mig går alltid funktion först. Att det finns nånstans att hänga av sig jackan, ställa skorna och lägga ifrån sig mössa och vantar. Vem bryr sig om hur det ser ut, bara det fungerar.

Men om vi nu alltså tänker att jag ska leka lite mer inredningsintresserad, så skulle jag alltså vilja göra något åt det här. Tapetsera om? Nytt golv? Måla om dörrarna? Ta bort hatthyllan?

Tapetsera om är säkert ok. Ta bort hatthyllan också. Då kunde jag t.ex. ställa dit en tamburmajor i stället. Kanske en liten hylla eller byrå? Och en trevlig liten tavla på väggen? Kanske en spegel på motsatta väggen? (Halledudanedå.)

Men om jag skulle måla om dörrarna och lägga t.ex. (vadhetersåntdärgolvnuigen) … sånt som inte är parkett, men ändå typ platta träbitar, på golvet – då känns det ju som att jag borde måla om alla dörrar i hela huset?

Att sånt idag.

 

Mitt 2017

Oj, vad länge sen jag skrivit något senast! Så länge sen att jag knappt kom in på min blogg. Jag minns ju inte lösenord och användarnamn och sånt utantill, då jag har så många sidor att hålla reda på – men efter en stunds mixtrande kom jag in på en sida där mitt lösenord fanns sparat. Puh.

Inspiration till dagens inlägg fick jag hos Michaela. Jag läste hennes roman Vad heter ångest på spanska? redan under hösten och tänkte skriva en recension… men den har inte blivit av än. Jag får ta itu med den saken så småningom 🙂

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut?

Tja, jag utbildade mig till FISAF Personal Trainer, det har jag inte gjort förut – och det var nog den saken som upptog en stor del av mitt (tanke)liv under hösten. Allt har sin tid. Nu är jag klar med utbildningen, och det känns skönt. Att bli FISAF PT är nog något av det bästa jag gjort hittills i mitt liv (barnen är bäst).

60F84C0E-1892-46C4-9281-EC3F25B0F853

Genomdrev du någon stor förändring?

Förutom den ovanstående, så har jag också ansökt om att bli docent. I socialpolitik! Den förändringen har inte synts så mycket än, docenturen är inte beviljad, men redan det att jag fick ihop ansökan är väl att betrakta som (åtminstone fröet till) en förändring.

IMG_3893
Docenten in spe har inte riktigt lyckats med att förverkliga det papperslösa kontoret än, men  hon jobbar på det!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar under 2017?

Jep, jag har unga och fertila kollegor vid gymmet. Annars är det mest barnbarn som gäller för mina vänner…

Vilket datum från 2017 kommer du alltid att minnas? 

Förmodligen 10.12, som var sista dagen för PT-utbildningen. Vi gjorde våra praktiska yrkesprov, och jag fick 90 poäng av 100, kan inte vara annat än nöjd!

Dog någon som stod dig nära?

Ingen familjemedlem, men flera i bekantskapskretsen, tyvärr. Jag tänker speciellt på tre personer, kvinnor i min ålder, som borde ha fått leva länge än.

Vilka länder besökte du?

Finland 😀

Bästa köpet?

Öh… Kanske min Daily Greatness Journal?

IMG_3827
Det är bra med en fysisk dagbok också. Att sätta sig ner och fundera, reflektera och anteckna. Om health & body; emotional, spiritual & personal growth; intimate relationship; social & fun; family & friends; work & career; money & finances; community & giving. 

Gjorde nånting dig riktigt glad?

Många saker. ”Glad” är grundtonen i mitt liv, men jag kan ändå bli riktigt glad i många olika situationer.

IMG_3927
Det var roligt att medverka under bokmässan. Och att träffa Kugge! Det var också roligt att vin- och matmässan pågick i samma utrymmen som bokmässan. Jag gick omkring med stora ögon och insöp (ha, ha) många nya intryck. 

Saknade du något under 2017 som du vill ha år 2018?

Barnbarn (nejdå, mina kära barn, känn ingen press, men det skulle vara roligt).

Vad önskar du att du hade gjort mer?

Jag vet inte. Det fanns inte rum för mer, eftersom mycket vila och återhämtning är så viktiga saker för mig.

Vad önskar du att du hade gjort mindre?

Tja, det skulle ha varit trevligt att ha mindre ångest, men, jag jobbar på att hantera tillvaron med tillförsikt och lugn – och en bra sak under 2017 var att jag kunde halvera min medicindos utan problem!

Bästa boken du läste under 2017?

Oj, det är ett för svårt val. Jag läste så många bra böcker. Kanske Satans fotspår av Margit Sandemo? Jag gillar böcker som väcker tankar och känslor, både igenkänning och upplevelser av det annorlunda som jag inte förstår mig på.

Favoritprogram på TV?

Inget, jag har inte följt något TV-program under 2017.

Största musikaliska upptäckten?

Jag kan inte påstå att jag precis upptäckt något i musikväg. Jag lyssnar på musik så gott som varje dag, men det är oftast musik som jag använder eller eventuellt funderar på att använda under olika träningspass. Böcker och musik är sånt som jag slukar och konsumerar tugga för tugga, utan att de lämnar särskilt bestående intryck.

Vad var din största framgång på jobbet 2017?

Att jag äntligen fick publicerat en artikel som jag jobbat på i flera år.

Skärmavbild 2018-01-19 kl. 10.44.17

Största framgång på det privata planet?

Alltså, nu måste jag ju återkomma till PT-utbildningen 🙂

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat, boende, bensin.

Något du önskade dig och fick? 

PT-utbildningen 🙂

Något du önskade dig och inte fick?

Ett artikelmanuskript blev refuserat. Jag hade gärna fått det publicerat, och ska ta itu med det på nytt under våren.

Vad gjorde du på din födelsedag år 2017?

Minns inte… men jo, jag firade den med en middag vid sommarstugan, på tumanhand med maken. Fast det var inte på den riktiga dagen. Vi avnjöt en Amarone som han fått i födelsedagspresent i augusti. 2.10, min födelsedag, tycks jag ha varit i Vasa.

IMG_3778

Vad fick dig att må bra?

Många saker, men kanske främst mina underbara studiekamrater <3

85D2741E-1180-46F9-ABF2-8A74EE0304B3
Att delta i Valhalla Obstacle Run med tre av de fina var en once-in-a-lifetime-upplevelse, jag tror inte att jag gör om det. Men roligt var det! (Och tungt.)

Vem saknade du? 

Maria, en av vännerna som avled under året. Katten Stig, som var en av mina goda blogg- och facebookvänner och måste tas till veterinären för att aldrig komma tillbaka. Andra vänner som jag sällan träffar IRL.

 

De bästa nya människorna du träffade?

PT-studiekamraterna <3 Här är några av dem.

IMG_4022

Mest stolt över?

Håhåjaja, PT-utbildningen, förstås…

Högsta önskan just nu? 

Att jag också i fortsättningen har förmågan att glädjas över det lilla. Över både andras och min egen lycka och framgång. Att jag kan sörja med den som sörjer utan att själv gå under.

Vad tänker du göra annorlunda i år?

Yoga mera. Jag börjar nästa utbildning (yogalärare) i februari, och vi ska yoga jättemycket, både inom och utanför utbildningen. Nog för att jag redan yogat en hel del, men jag antar att YOGA blir temat för 2018.

Leta koma bara, 2018!