Frukost på stranden – Sommarföljetong del 30/42

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.

Bilden är från Pixabay.

Kapitel 30. Andhämtning

Efter helgen med barnbarnen var Margaretha otroligt trött. Hon var glad över att det hade gått så bra, men visst var det spännande att ha hand om barnen över hela veckoslutet. Noah behövde mycket passning, men det var skönt att Simon var så stor och bra på att hjälpa till. Hursomhelst kändes det som att hon hade kunnat sova hela måndagen. Hon undrade vilket sätt att vila som skulle vara bäst. På tisdagen skulle hon sköta Ufo, men måndagen var lyckligtvis ledig. Margaretha dristade sig till att stänga av sin telefon. Hennes samvete protesterade en smula, men hon tystade ner det och sa till samvetet att hon inte kunde stöda någon om hon inte fick vila så att hon själv orkade. Vädret hade blivit vackert igen, men det var lite svalt. En nordanvind blåste snålt runt knutarna. Men det var riktigt varmt om man hölls i lä. Margaretha bestämde sig för att gå på picknick alldeles för sig själv. Telefonen skulle hon ta med sig, ifall något skulle hända så att hon behövde kontakta någon. Kanske hon rentav skulle ta bilen och köra ut i skärgården? Så fick det bli. Och så skulle hon inte ta med någon matsäck. Det fick bli en annorlunda utfärd, ingen picknick den här gången. Hon fick ta risken att stöta på någon bekant, men hon ville köpa färdig mat på något ställe och sitta och äta alldeles för sig själv. 

Bilen var stekhet trots blåsten. Men luftkonditioneringen gjorde att den snabbt kändes behagligt sval. Margaretha undrade när hon senast kört iväg på någon bilutfärd för sig själv. Hon korrigerade sig – hade hon överhuvudtaget gjort det någon enda gång? Inte vad hon kunde komma ihåg. 

Det var spännande att köra över den stora bron. Margaretha skulle ha haft lust att blunda, men det gick ju inte an. Det gick ju inte att njuta av utsikten heller, när hon måste hålla ett öga på vägen hela tiden. Hon kom över bron utan mankemang och kunde andas ut. Ett par kilometer från kyrkan låg en trevlig restaurang, visste hon. Dit brukade Samuel och hon ibland köra när de hade gäster från annan ort och ville visa dem lite av naturen i skärgården och samtidigt passa på att äta en bit mat. 

Margaretha beställde en stor räksmörgås och en flaska mineralvatten. Hon hittade ett hörn av terrassen där det inte blåste värre än att det gick att sitta ute. Det var inte ens halvfullt i restaurangen, så hon behövde inte vänta så länge på sin beställning. Hon satt länge i lugn och ro och åt, tittade på måsarna och kände en märklig frihet. Några ivriga barn badade och hoppade från hopptornet trots den kalla blåsten. 

– Så var det väl oftast när man var barn, tänkte Margaretha. Inte frös man då. 

Hon mindes när hon själv var barn och gick i simskola. I vattnet skulle man, oavsett grader eller väder. En sommar hade det varit några riktigt kalla dagar medan simskolan pågick. Ungefär tolv grader både i luften och i vattnet. Regn och snålblåst. Margaretha rös vid tanken på att öva simsätt och ta märken i sånt väder. Men på den tiden gick det bra. Margaretha hade till och med blivit simmagister. Numera ville hon ändå att vattnet skulle vara över femton, gärna tjugo grader eller mer för att det skulle vara njutbart att bada. Frånsett något kort dopp direkt efter bastubad, förstås. Det fick henne att tänka på att hon faktiskt inte besökt sommarstugan än i sommar. Nå, det var ju inte hennes stuga längre. Säkert skulle det bli av endera dagen. Och besöka sommarstugan kunde hon ju även efter semestern, om så skulle vara. 

Margaretha kände för något sött till efterrätt och beställde kaffe och cupcake. Cupcaken var stor och maffig, med ett generöst lager glasyr. 

– Förr hette såna här muffins, tänkte Margaretha och kunde inte låta bli att fråga servitrisen om det var skillnad på cupcakes och muffins. 

– Om muffinsen har glasyr och är mera som en liten bakelse är det en cupcake, förklarade servitrisen. 

– Aha, var det så, sa Margaretha. Tack, nu lärde jag mig något nytt igen. Jag har inte kommit mig för att baka såna här, med glasyr, jag brukar laga vanliga muffins ibland. Med blåbär eller russin i.  

Servitrisen log och sa att hon också tyckte om blåbärsmuffins. – Du kan testa att spritsa en frosting med smak av vitchoklad på blåbärsmuffinsen, föreslog hon. Frosting är alltså en sån här tjock glasyr som kan innehålla färskost, tillade hon hastigt.

 – Det ska jag prova, sa Margaretha artigt, tack för tipset.

Frosting. Nå, det gick förmodligen att hitta recept på sånt. Kanske på internet, där hittade man ju det mesta nuförtiden. 

Efter måltiden körde Margaretha vidare på måfå tills hon kom till ett ställe där hon tyckte att det skulle vara trevligt att stanna. Hon klev ur bilen, plockade fram en pocketbok som hon köpt under sin första semesterdag, och satte sig med ryggen mot en sten för att läsa. Solen värmde skönt, men en och annan mygga kom ändå för att smaka på vad som erbjöds. Margaretha hade lyckligtvis varit förutseende nog att lägga med en flaska myggspray i väskan, så hon preparerade sig innan hon skulle hinna bli alltför irriterad. 

När Margaretha så småningom började tycka att det kändes lite obekvämt i ryggen, och sneglade på sitt armbandsur såg hon att det gått tre timmar. Tre timmar. Otroligt. Det hade verkligen blivit en avkopplande dag. Hon reste sig en smula mödosamt och gick tillbaka till bilen. 

– Hej, hörde hon plötsligt någon säga bakom sig. Margaretha, som inte hade märkt att någon fanns i närheten, ryckte till av överraskning. 

– Ursäkta, skrämde jag dig, sa en leende man som kommit ut ur skogen. Jag har varit och plockat blåbär och väntade mig inte att se någon annan här. Har du också plockat bär? 

– Nej, svarade Margaretha, jag har faktiskt bara suttit här och läst i en bok för att få lite lugn och ro och avkoppling. 

– Det låter skönt, sa mannen. Bor du här? frågade han nyfiket. 

– Nej, sa Margaretha igen, jag bor i stan. Jag är bara på en utflykt idag. 

– Trevligt, tyckte mannen. Själv är jag född här, men jag bor i Sverige numera. I Umeå, la han till. Jag är hemma på semester, jag har en stuga här som jag ärvt efter mina föräldrar, båda är tyvärr döda numera. 

– Du trivs visst bra här, sa Margaretha för att ha något att säga. – Jodå, sa mannen, jag tror faktiskt att jag kommer att flytta hit när jag blir pensionär. Om sju år, ungefär. 

– Då har du lite längre tid kvar till pensionen än jag har, log Margaretha, jag har fyllt sextio. 

– Och jag är femtioåtta, svarade mannen. Vi är i våra bästa år. 

Margaretha tyckte nästan att han blinkade åt henne och blev generad. 

– Är din familj med, frågade hon och tänkte att hon minsann kunde vara frågvis hon också, om hon ville. 

– Nej, svarade han, jag är frånskild och barnen är vuxna och har egna familjer. Ibland hälsar de på här, men jag vet inte om det blir av i sommar.  Har du familj? 

– Jag är änka, svarade Margaretha, men jag har tre barn och fyra barnbarn, så jag har nog familj fast jag bor ensam. 

– Beklagar sorgen, sa mannen, har du varit ensam länge? 

– Sen i höstas, svarade Margaretha. Min man fick cancer och dog ganska hastigt. 

– Så ledsamt, sa mannen och såg ut som att han verkligen menade det. Sen såg han ut att tänka till och frågade om hon hade lust att komma hem till honom på en kopp kaffe. Margaretha tackade nej, och sa att hon började bli ganska trött och ville köra direkt hem, men att det var snällt av honom att fråga. Mannen log. 

– Jag heter förresten Erik, sa han och sträckte fram en blåbärsfläckad hand. Erik Stenlund. 

– Margaretha Edfeldt, svarade hon. 

– Det var trevligt att träffa dig, Margaretha, sa Erik och såg henne i ögonen med en varm blick. 

– Detsamma, Erik, svarade Margaretha och kände sig förlägen. Det kunde väl aldrig vara så att Erik stötte på henne? Hon var både road och lite smickrad, märkte hon. Och var det inte så, han kanske bara var trevlig och artig mot alla han mötte, så skadade det ändå inte att låta sig bli glad av lite uppmärksamhet. 

Margaretha körde hemåt och kände sig mer än nöjd. Innan hon skulle gå och lägga sig, satte hon på telefonen för att se om det hade kommit något meddelande. ”Hej, var är du, har din telefon slocknat? ” hade Johanna skrivit. Margaretha svarade som det var, att hon behövt en vilodag men att allt var ok. Så pep telefonen till igen. ”Hej Margaretha, hoppas du har det bra. Jag tänker mycket på dig och skulle gärna träffa dig igen. Du är en vacker kvinna och det är synd att du ska vara ensam. Hör gärna av dig. h. Kalle” Margaretha kände hur hon rodnade. Och den här gången var det av indignation. Kalle var ju gift! Om han också varit ensam hade det varit en helt annan sak. Hon tänkte inte svara. Margaretha kröp ner under täcket, men kände att det skulle dröja länge tills hon fick tag i sömnen, trots att hon var så trött. Nå, det var tur att hon inte behövde gå ut med Ufo förrän hon själv kände sig beredd nästa dag, tröstade hon sig. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *