Antar att de flesta sett Ronja Rövardotter på bio eller på tv, och kommer ihåg hennes vårskrik. Ett skrik som hon liksom bara måste släppa ur sig när hon kände att det var vår. Jag minns att jag var lite besviken när jag hörde vårskriket första gången, för det lät inte som jag föreställt mig att det skulle låta när jag läste boken. Så är det ju ofta, den som läst en bok blir lätt besviken på filmatiseringen av boken därför att man redan bildat sig sin egen uppfattning om hur personerna ser ut, hur de låter osv. och det är inte alltid filmen motsvarar den bilden. Jag tror att det är därför jag tycker bättre om att läsa än om att titta på filmer. Jag är ju lite obstinat och vill gärna bestämma själv. Efter att jag drabbades av utmattningsdepression i somras orkar jag tyvärr inte läsa så mycket, men det går rätt bra att lyssna, så jag har nog läst ett stort antal ljudböcker under dessa månader då jag inte orkat göra så mycket annat. Först bara sov jag, sen vilade jag och lyssnade på ljudböcker, och så småningom började jag varva vilandet med att sticka. Så numera stickar jag mera än vilar medan jag lyssnar på ljudböckerna. Det är förstås också en vila i sig. Det är terapeutiskt att sitta och titta på stickorna, att se att jag åstadkommer något fastän det inte är så krävande eller märkvärdigt. Tv klarar jag inte av alls nu.
Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om vårskriket. Trots att jag är lite världsfrånvänd och apatisk, får jag nämligen nog en hel del såna där vårskrikskänslor den här årstiden. Samma känslor som när jag var sisådär 35 år yngre, kanske ännu yngre än så, men mina första minnen av vårskrikskänslor är nog från högstadieåldern. Det pirrar liksom av frihet i hela kroppen, jag känner mig lätt och skulle vilja springa, lite så där som Forrest Gump utan egentligt mål. Jag skulle vilja resa, ut i världen, sitta på en uteservering och bara dra in känslan av frihet och vår och förväntan i lungorna. Helst ensam. Bland folk, men inte i sällskap med folk.
Nå, jag får väl nöja mig med en och annan promenad… tänk om jag skulle ta och skrika till i alla fall 😉