Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att läsa. Jag lärde mig läsa ungefär i samma veva som jag fyllde 4 år, och sen dess har livet varit en räcka böcker. För närvarande dock främst i ljudboksform, eftersom min överhettade hjärna så fort blir trött av att läsa.
Ibland talar folk om att ”sträckläsa”. Jag har funderat en hel del på det uttrycket, och kommit fram till att för mig går ofta sträckläsa och läsa på ett ut. Det är nämligen så jag vill läsa, läsa i ett sträck. Fast det funkar inte med ljudböcker, de tar en halv evighet att lyssna på. En roman som jag själv läser på ca 1½ timme tar ca 8 timmar att lyssna på. Jag tycker alltså att det är frustrerande att tvingas lägga ifrån sig en (intressant) bok om jag en gång öppnat den. Om det inte är så att jag läser den pga. mitt jobb och förväntas plocka ut väsentliga delar ur boken till en föreläsning eller till artikelskrivande osv., då krävs mera eftertanke. Men om jag t.ex. läser en ny doktorsavhandling för att bilda mig en uppfattning om innehållet före disputationstillfället sträckläser jag nog den också på ca 2 timmar.
Men det finns undantag. Vissa böcker är lämpliga att smaka på i mindre doser. Jag skulle t.ex. inte få för mig att sträckläsa Bibeln. I flera års tid har jag tänkt att jag ska läsa Koranen, men om och när det blir av, kommer jag nog inte att sträckläsa den heller.
I sommar har jag ”småläst” Människan och hennes symboler där Carl Jung m.fl. berättar om symbolernas betydelse för människan, i synnerhet de symboler som uppträder i människors drömmar. Jag tänkte att det skulle vara bra att känna till den saken lite mera, eftersom jag själv går i psykoanalytisk psykoterapi, och ”min” terapeut är väldigt intresserad av mina eventuella drömmar. Det var onekligen intressant läsning, men inget som jag skulle ha haft lust att sträckläsa. Den texten krävde nog pauser och eftertanke.
När jag inte ännu börjat gå i terapi undrade jag med ett småfniss för mig själv om huruvida det faktiskt är så att man ligger på en svart divan och berättar om sina drömmar och om sin sexualitet, så där som åtminstone jag har fått för mig att salig Freuds patienter gjorde. Man gör faktiskt något ditåt, men min terapeut tillhandahåller ingen divan, man sitter i en ordinär fåtölj. 🙂
Samma sak är det med den lättsammare Pippi och Sokrates som jag fick i present då jag var hundvakt under ett veckoslut i juni. Den är underhållande och tänkvärd, men avnjuts bäst i små portioner. Den har jag hållit på med ett tag nu.
Gillar du att läsa i ett nafs eller i små portioner? Om du gillar att läsa, alltså…