Talet 81 får mig alltid att tänka på år 1981, året då jag blev student. Jag antar att det var ett betydelsefullt år på så många sätt. Ibland säger man att ”livet börjar vid 40” eller vid någon annan ålder. Eller, som en bekant mera krasst uttryckte sig ”livet börjar då barnen flyttat hemifrån och hunden har dött”…
Livet pågår förstås hela tiden. En annan klyscha är ”alla dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”. Visst pågick livet före 1981, både för mig och för mänskligheten över lag. Men på många sätt känns det ändå som att det Riktiga Livet, kanske rättare sagt mitt vuxenliv, började då. Det var en oerhörd befrielse.
Skönt att skoltiden var förbi. Fyra år i folkskola och 8 år i det som först var samlyceum och sen förvandlades till högstadieskola och gymnasium. Samma byggnad och samma lärare var det i alla fall.
Och så var det spännande, då jag fick mitt första Riktiga Sommarjobb och fick vara i stockholmstrakten hela sommaren. Jag jobbade på St. Görans sjukhus som sjukvårdsbiträde, och trivdes mycket bra med det. Däremot trivdes jag inte så bra med alla andra aspekter den sommaren omfattade. Men jag hade gärna stannat kvar i Stockholm. Fast det ansågs ju viktigt att skaffa sig en utbildning, och jag hade kommit in till Värdinneskolan vid dåvarande Korsholms Lantbruksskolor, så efter en innehållsrik sommar återvände jag till Österbotten, njöt av en ledig september och så började skolan i oktober. Många nya vänner och upplevelser väntade. Jag har fortfarande kontakt med flera av studiekamraterna från den tiden.
Framför allt var det så skönt att komma bort från min barndomsstad. Ursäkta, alla som kan tänkas ta illa upp å ortens vägnar, men det var enbart skönt. Jag har aldrig haft lust att flytta tillbaka till vad jag upplevde som inskränkthetens högborg, och till den ort där jag upplevt så många jobbiga saker.
Sen var det ju också väldigt trevligt att äntligen, vid närapå 19 års ålder, för första gången ha en officiell pojkvän 🙂
Tiden går så fort, när man gör en tillbakablick. Det känns inte som det var så länge sedan studielivet började och flyttlasset gick till Åbo. Det var en helt okay tid, men att bo i stan var inte min grej. Hemlängtan var stark, så jag återvände till hemtrakterna med de öppna landskap, där jag alltid trivts.
Jag tror att jag trivs bäst med en kombination, Kicki. Med att dels bo i en stad, dels på landet. Allt har sina fördelar. Kanske det också har att göra med min uppväxt – att jag bodde i stan i lägenhet under terminerna, men att vi bodde i en liten stuga på landet under ledigheterna. Nu har jag ju dessutom också fått smak för skärilivet, så det är verkligen idealiskt att ha tillgång till tre ställen. Jag känner mig lyckligt lottad!