aggression

För några dagar sedan nämnde jag att jag hade tänkt skriva om aggression. Nu har turen kommit till det temat. Anledningen att jag har funderat på aggression är inte att jag  nyligen skulle ha varit utsatt för aggressioner, eller själv haft sådana, utan att jag har läst en så intressant bok. Den är redigerad av Karin Österman och heter ”Indirect and Direct Aggression”. Boken är en festskrift, skriven till Kaj Björkqvist, professor i utvecklingspsykologi, när han fyllde 60 häromåret. Professor Björkqvist är internationellt känd för sin aggressionsforskning, och de som har skrivit artiklarna i boken har på olika sätt kommit i kontakt med hans forskning under många år. Artiklarna är internationella och skrivna på engelska.

Nu har jag inte tänkt göra någon som helst vetenskaplig recension av boken, nejdå, bara presentera en del tankar som läsningen av boken har väckt. Boken är indelad i olika huvuddelar: indirekt aggression, mobbning i skolor, vuxenmobbning, samhälleliga (societal) aspekter av aggression och animala agressionsmodeller (vet inte om det är rätt begrepp, men det handlar alltså om aggression hos olika djurarter).

Vissa saker har fått mig att tänka ”åhå”, andra ”aha” och ytterligare andra ”hahahahaha”. Vissa saker har jag känt igen, andra inte, vissa saker har gjort mig synnerligen fundersam och vissa saker har, trots ämnets allvarliga natur, varit så livfullt beskrivna att jag inte har kunnat låta bli att skratta.

Vad är då aggression, förresten? Tja, om jag hade någon sorts uppfattning om det då jag började läsa, så har det gått så som det ofta går då man läser vetenskapliga texter – innan man har läst färdigt har man insett att man tydligen inte alls fattar vad det handlar om. 😉 På sätt och vis känns det som att aggression plötsligt är ”allt och överallt”. Det blir lätt så när man fokuserar på ett tema. Forskar man om hälsa ser man hälsa överallt, forskar man om lidande ser man bara lidande vart man än vänder sig osv. Samtidigt är ju tanken förstås att man ska precisera vad det handlar om. Hursomhelst tycks aggression vara ett omfattande fenomen, som finns hos både människor och djur, men som hos människan kan tolkas som något som avsiktligt syftar till att skada någon annan. Den känsla som vanligtvis kopplas samman med aggression är ilska.

Indirekt aggression är tydligen något som framför allt kvinnor ägnar sig åt. I stället för att skälla och slåss, myglar de och baktalar andra. Det är former av indirekt aggression. Ni borde läsa boken själva för att verkligen få en inblick i tankegången, det kan hända att jag tolkar saker och ting fel (och minns fel, jag har inte fört anteckningar medan jag har läst), men det handlar om jag minns rätt mycket om någon form av social konkurrens som utlöser aggressionerna. En sak som verkligen fick mig att fundera var, om jag förstod saken rätt, att det att kvinnor klär sig ”utmanande” kan vara ett uttryck för aggression. – Synnerligen intressant, tänkte jag, som gillar att klä mig lite smygutmanande, men aldrig har känt mig särskilt aggressiv då jag gjort så. Fast, om man tänker på ordet ”utmanande” så finns det en aggressiv potential redan i det begreppet. Vem utmanar man? Männen? Sina medsystrar? Jag har ju inte avsiktligt utmanat när jag har klätt mig lite utmanande. För mig är det bara ett sätt att bejaka min livsglädje och min kvinnlighet. Det handlar ju inte om att jag skulle bjuda ut mig till män, bevare mig väl. Möjligen i så fall (tänker jag nu, efter att ha lagt pannan i djupa veck och verkligen försökt reflektera objektivt och ärligt) om någon undermedveten tanke om att få uppskattning. Sen har jag ju inte heller avsiktligt utmanat mina medsystrar, så att jag skulle ha tänkt att jag skulle utgöra något hot mot deras förhållanden eller så. Bevare mig väl en gång till. Nåja, om det uppfattas så, må det vara deras problem. Jag tänker fortsätta vara mig själv. Och jag känner mig fortfarande inte aggressiv 😉

En sak som också var intressant i det här sammanhanget, och fick mig att dra på munnen, var att kvinnor som inte själva klär sig utmanande, kan tro att kvinnor som klär sig utmanande lättare går med på sex, och det gillar de inte, eftersom de vill att sex (och kanske inte minst avhållsamhet från sex) ska kunna användas som ett vapen mot deras partners. Ursäkta, jag antar att det inte är roligt, men jag kan bara inte låta bli att flina åt detta… jag har aldrig tänkt på saken så.

Sen fanns det många intressanta saker att läsa om mobbning, både om mobbning i skolor och om vuxenmobbning. Det har jag stor nytta av att ha läst när jag undervisar i administration och ledarskap. Och nog är det ett svårt tema. Då man ska beakta både den mobbades upplevelser och mobbarnas intentioner. När mobbningen inte alltid är avsiktlig, var går t.ex. gränsen mellan skämt och mobbning? Om det inte är fråga om grava, tydliga fall, alltså. Visst fick jag många tankeställare. Att t.ex. det att man får arbetsuppgifter som inte motsvarar ens kompetens kan ses som mobbning. Maken och jag diskuterade detta, då jag lyfte fram att det kan vara svårt att dra gränsen med det här – om man t.ex. anser att man inte ska behöva torka av bordet eller sätta på kaffe, för att man inte är utbildad till det, men det behövs ändå, för att verksamheten ska fungera, då är det väl inte mobbning? Min kloka make föreslog att om alla gör det, då borde det ju inte vara några problem, men om samma person jämt måste utföra såna uppdrag som ligger under hans kompetens, då blir det mobbning. Det har han ju rätt i. Sen har jag faktiskt tyvärr hört om fall där t.ex. en ny chef har tagit ifrån personer deras tidigare arbetsuppgifter och hänvisat dem till mycket enklare uppdrag, och då förstår jag mycket väl att det kan kännas som mobbning.

Att läsa om aggression i olika kulturer och bland olika djurarter var också intressant. Att aggression förekommer hos djur, även hos enklare former av ryggradslösa djur, tyder ju på att aggression är ett ”naturligt” beteende. Det är vi människor, som håller oss för sofistikerade, som vill reglera utlevandet av aggression. I en artikel beskrivs aggression i samhällen som lever på jägar- och samlarstadiet. Det skrattade jag mycket åt, ursäkta igen, med all respekt för dessa samhällen, men den verklighet som beskrivs är så svår att föreställa sig att skrattet nog kommer av okunskap. Berättelser om kvinnor som slåss med händer och tänder, framför allt med sina män när de är svartsjuka, eller med andra kvinnor av samma orsak… Inte är det ju roligt. Det ter sig bara så absurt i mina ögon. Sen var det så skojigt beskrivet hur t.ex. en stam i en viss kultur, efter att ha varit osams med en annan stam, kan skicka över ett sällskap kvinnor till fienden som försoningsgest. Om männen i den andra stammen då har sex med kvinnorna, har man slutit fred och alla är glada. Frånsett att man tyvärr inte fick veta vad kvinnorna i fredsdelegationen tänkte om sin uppgift. Och så flinade jag också åt hur man i en stam handskades med månggiftet – först när mannen kommer hem med en ny hustru ger den första hustrun henne stryk och säger att hon ska gå tillbaks till sin mamma. Sen besinnar sig den första hustrun och kommer fram till att det var en dum reaktion, det skulle ju vara så bra att få lite hjälp i hushållet, går och talar med den andra kvinnan och ber om förlåtelse och ”du vet ju att det hör till att man ska bli arg, men du kan väl komma tillbaks”, och så kommer den nya kvinnan med den första hustrun, de plockar en massa ved tillsammans och sitter och är goda vänner när mannen kommer hem från jakten och han blir jätteförvånad och kvinnorna skrattar och pussar varann…

Det finns mycket i vår Herres hage. Om jag ska börja studera något nytt ämne, skulle det gärna kunna vara utvecklingspsykologi… 😉