För några dagar sedan nämnde jag att jag hade tänkt skriva om aggression. Nu har turen kommit till det temat. Anledningen att jag har funderat på aggression är inte att jag nyligen skulle ha varit utsatt för aggressioner, eller själv haft sådana, utan att jag har läst en så intressant bok. Den är redigerad av Karin Österman och heter ”Indirect and Direct Aggression”. Boken är en festskrift, skriven till Kaj Björkqvist, professor i utvecklingspsykologi, när han fyllde 60 häromåret. Professor Björkqvist är internationellt känd för sin aggressionsforskning, och de som har skrivit artiklarna i boken har på olika sätt kommit i kontakt med hans forskning under många år. Artiklarna är internationella och skrivna på engelska.
Nu har jag inte tänkt göra någon som helst vetenskaplig recension av boken, nejdå, bara presentera en del tankar som läsningen av boken har väckt. Boken är indelad i olika huvuddelar: indirekt aggression, mobbning i skolor, vuxenmobbning, samhälleliga (societal) aspekter av aggression och animala agressionsmodeller (vet inte om det är rätt begrepp, men det handlar alltså om aggression hos olika djurarter).
Vissa saker har fått mig att tänka ”åhå”, andra ”aha” och ytterligare andra ”hahahahaha”. Vissa saker har jag känt igen, andra inte, vissa saker har gjort mig synnerligen fundersam och vissa saker har, trots ämnets allvarliga natur, varit så livfullt beskrivna att jag inte har kunnat låta bli att skratta.
Vad är då aggression, förresten? Tja, om jag hade någon sorts uppfattning om det då jag började läsa, så har det gått så som det ofta går då man läser vetenskapliga texter – innan man har läst färdigt har man insett att man tydligen inte alls fattar vad det handlar om. 😉 På sätt och vis känns det som att aggression plötsligt är ”allt och överallt”. Det blir lätt så när man fokuserar på ett tema. Forskar man om hälsa ser man hälsa överallt, forskar man om lidande ser man bara lidande vart man än vänder sig osv. Samtidigt är ju tanken förstås att man ska precisera vad det handlar om. Hursomhelst tycks aggression vara ett omfattande fenomen, som finns hos både människor och djur, men som hos människan kan tolkas som något som avsiktligt syftar till att skada någon annan. Den känsla som vanligtvis kopplas samman med aggression är ilska.
Indirekt aggression är tydligen något som framför allt kvinnor ägnar sig åt. I stället för att skälla och slåss, myglar de och baktalar andra. Det är former av indirekt aggression. Ni borde läsa boken själva för att verkligen få en inblick i tankegången, det kan hända att jag tolkar saker och ting fel (och minns fel, jag har inte fört anteckningar medan jag har läst), men det handlar om jag minns rätt mycket om någon form av social konkurrens som utlöser aggressionerna. En sak som verkligen fick mig att fundera var, om jag förstod saken rätt, att det att kvinnor klär sig ”utmanande” kan vara ett uttryck för aggression. – Synnerligen intressant, tänkte jag, som gillar att klä mig lite smygutmanande, men aldrig har känt mig särskilt aggressiv då jag gjort så. Fast, om man tänker på ordet ”utmanande” så finns det en aggressiv potential redan i det begreppet. Vem utmanar man? Männen? Sina medsystrar? Jag har ju inte avsiktligt utmanat när jag har klätt mig lite utmanande. För mig är det bara ett sätt att bejaka min livsglädje och min kvinnlighet. Det handlar ju inte om att jag skulle bjuda ut mig till män, bevare mig väl. Möjligen i så fall (tänker jag nu, efter att ha lagt pannan i djupa veck och verkligen försökt reflektera objektivt och ärligt) om någon undermedveten tanke om att få uppskattning. Sen har jag ju inte heller avsiktligt utmanat mina medsystrar, så att jag skulle ha tänkt att jag skulle utgöra något hot mot deras förhållanden eller så. Bevare mig väl en gång till. Nåja, om det uppfattas så, må det vara deras problem. Jag tänker fortsätta vara mig själv. Och jag känner mig fortfarande inte aggressiv 😉
En sak som också var intressant i det här sammanhanget, och fick mig att dra på munnen, var att kvinnor som inte själva klär sig utmanande, kan tro att kvinnor som klär sig utmanande lättare går med på sex, och det gillar de inte, eftersom de vill att sex (och kanske inte minst avhållsamhet från sex) ska kunna användas som ett vapen mot deras partners. Ursäkta, jag antar att det inte är roligt, men jag kan bara inte låta bli att flina åt detta… jag har aldrig tänkt på saken så.
Sen fanns det många intressanta saker att läsa om mobbning, både om mobbning i skolor och om vuxenmobbning. Det har jag stor nytta av att ha läst när jag undervisar i administration och ledarskap. Och nog är det ett svårt tema. Då man ska beakta både den mobbades upplevelser och mobbarnas intentioner. När mobbningen inte alltid är avsiktlig, var går t.ex. gränsen mellan skämt och mobbning? Om det inte är fråga om grava, tydliga fall, alltså. Visst fick jag många tankeställare. Att t.ex. det att man får arbetsuppgifter som inte motsvarar ens kompetens kan ses som mobbning. Maken och jag diskuterade detta, då jag lyfte fram att det kan vara svårt att dra gränsen med det här – om man t.ex. anser att man inte ska behöva torka av bordet eller sätta på kaffe, för att man inte är utbildad till det, men det behövs ändå, för att verksamheten ska fungera, då är det väl inte mobbning? Min kloka make föreslog att om alla gör det, då borde det ju inte vara några problem, men om samma person jämt måste utföra såna uppdrag som ligger under hans kompetens, då blir det mobbning. Det har han ju rätt i. Sen har jag faktiskt tyvärr hört om fall där t.ex. en ny chef har tagit ifrån personer deras tidigare arbetsuppgifter och hänvisat dem till mycket enklare uppdrag, och då förstår jag mycket väl att det kan kännas som mobbning.
Att läsa om aggression i olika kulturer och bland olika djurarter var också intressant. Att aggression förekommer hos djur, även hos enklare former av ryggradslösa djur, tyder ju på att aggression är ett ”naturligt” beteende. Det är vi människor, som håller oss för sofistikerade, som vill reglera utlevandet av aggression. I en artikel beskrivs aggression i samhällen som lever på jägar- och samlarstadiet. Det skrattade jag mycket åt, ursäkta igen, med all respekt för dessa samhällen, men den verklighet som beskrivs är så svår att föreställa sig att skrattet nog kommer av okunskap. Berättelser om kvinnor som slåss med händer och tänder, framför allt med sina män när de är svartsjuka, eller med andra kvinnor av samma orsak… Inte är det ju roligt. Det ter sig bara så absurt i mina ögon. Sen var det så skojigt beskrivet hur t.ex. en stam i en viss kultur, efter att ha varit osams med en annan stam, kan skicka över ett sällskap kvinnor till fienden som försoningsgest. Om männen i den andra stammen då har sex med kvinnorna, har man slutit fred och alla är glada. Frånsett att man tyvärr inte fick veta vad kvinnorna i fredsdelegationen tänkte om sin uppgift. Och så flinade jag också åt hur man i en stam handskades med månggiftet – först när mannen kommer hem med en ny hustru ger den första hustrun henne stryk och säger att hon ska gå tillbaks till sin mamma. Sen besinnar sig den första hustrun och kommer fram till att det var en dum reaktion, det skulle ju vara så bra att få lite hjälp i hushållet, går och talar med den andra kvinnan och ber om förlåtelse och ”du vet ju att det hör till att man ska bli arg, men du kan väl komma tillbaks”, och så kommer den nya kvinnan med den första hustrun, de plockar en massa ved tillsammans och sitter och är goda vänner när mannen kommer hem från jakten och han blir jätteförvånad och kvinnorna skrattar och pussar varann…
Det finns mycket i vår Herres hage. Om jag ska börja studera något nytt ämne, skulle det gärna kunna vara utvecklingspsykologi… 😉
Läs gärna Konrad Lorenz’ bok ”Aggression” om du får tag på den nånstans. Lorenz (nobelpristagare i medicin och ”etologins fader”, etologi = läran om djurs beteende) skriver om djurs kontra människors aggression. Människan är skamligt överrepresenterad när det gäller benägenheten att döda sina egna artfränder, antingen på det individuella planet eller systematiserat i form av krig. Lorenz var f.ö den första som skrev om fenomenet mobbning, då hur det förekommer bland djur. Även om djur kan mobba och även döda sina artfränder så är djur-aggressionen oftast ritualiserad; man utmanar varandra på olika sätt (påfågeltupparna visar upp sina stjärtar, orrar och tjädrar spelar och har sig, hjortdjur visar upp sina ståtliga kronor, hund- och kattdjur reser ragg och gör sig stora etc.) och den som inser sin svagare position ger sig, ofta utan strid. Att jämföra med mänskliga s.k. primitiva kulturer (enligt mig högstående) som många gånger löst sina konflikter likadant. Sång- och danskamper bland inuiterna tex. Man träffades några gånger per år och de som hade något otalt med varandra ”duellerade” i en sång/danskamp och den samlade publiken avgjorde vem som ”vunnit” och därmed var saken ur världen.
Lorenz har varit litet kontroversiell eftersom han i nån tillfällig men grav sinnesförvirring sympatiserade med vissa rashygieniska idéer när det begav sig, men på sin ålders höst (han dog 1989 tror jag) hade han tagit sitt förnuft till fånga och sympatiserade främst med gröna ideal.
Tack för tipset! Jag minns att vi läste om honom då jag gick i skolan, men jag har nog inte läst någonting av honom. (I boken jag läste talades inte heller om primitiva kulturer, utan om kulturer som lever på jägar- och samlarstadiet). Såna där sång- och danskamper skulle många fler kunna ägna sig åt i stället för att döda sina artfränder.
Apropå det, så var det också intressant att läsa i boken jag hade i min hand, att benägenheten att ha ihjäl andra människor globalt sett hade minskat radikalt genom århundradena fram till mitten av 1900-talet. Detta ansågs fr.a. bero på att inställningen till rätten att ta livet av någon som förolämpat en har förändrats.
Tur är ju det, men folk skulle ju kunna sluta ha ihjäl varann över huvud taget… i synnerhet i form av krig och sånt där man bestämmer att andra ska ta livet av varann 🙁
Har benägenheten att ha ihjäl varann fortsatt att minska ända till idag också?
Att det kan anses uttrycka aggression om en kvinna klär sig utmanande är ju säkerligen att jämföra med påfågelstjärtar och hjortkronor, en rituell demonstration (inför andra ”konkurrerande” kvinnor men också för att behaga männen) av sina företräden 🙂
Det framgår inte riktigt hur det är ända till idag. Jag var tvungen att slå upp i boken, eftersom jag inte riktigt kom ihåg. Det står ”…despite the development of weapons, and the complexities and stresses of modern life, there is a clear downward trend in individual killing of one person by another, at least until the middle of the 20th century”.
Yep, det är säkert en rituell demonstration jag har ägnat mig åt länge utan att fatta det 😀 😀
ok..men minskningen av det individuella dödandet kanske uppvägs av diverse världskrig…:(
Och jag som klär mig i säck och aska kan glädja mig åt att ingen ser mig som ett hot 🙂
Tyvärr är det säkert så att det kollektiva dödandet är stort 🙁
När jag tänker efter har du aldrig känts särskilt hotfull 😀 😀 Nä, förresten, var det där ovänligt sagt nu eller hur blev det…? Det var verkligen inte meningen… Invecklat, det här 😀
Men vi var ju redan tidigare överens om att jag inte är skrämmande, förutom mitt myckna motionerande, då 😉
hehe..ja det är lite invecklat dethär med den rituella aggressionen..
Fast nu läste jag ju att det räcker med 9 km (elo naa) promenerande i veckan för att hålla hjärnan i trim, och allt över 15 km är överarbetat..så…snart säger de att det är hälsosamt att röka oxå 😀
För att hålla HJÄRNAN i trim, ja, men allt det andra, då… 😉
Muminmamman dementerade ju faktiskt det där om att man skulle få gul nos och skakande tassar av att röka, och konstaterade ”att röka är trevligt, och allt som är trevligt är bra för magen” eller nåt i den stilen. Och pappa har berättat om en äldre herre i Esse som för många år sen blev intervjuad av Jakobstads tidning på sin 90-årsdag. Journalisten frågade vad man ska göra för att leva så länge (det var verkligen ovanligt då det begav sig) och den äldre herrn svarade att det nog är tobak som har hållit honom frisk….
Vem vet, det kanske visar sig att Muminmamman och den äldre mannen hade rätt? 🙂
(Fast jag har svårt att tro det…)
Ja..man kan ju alltid hoppas. Dessvärre dog ju Tove Jansson i lungcancer..även om hon blev över 80 år. Vad Picasso dog av vet jag inte men han var storrökare och levde till 91. En dansk läkare, som jag inte minns namnet på, har skrivit en trevlig bok, som jag inte heller minns namnet på..där han bl.a hävdar att bara en av sju storrökare dör i något rökningsrelaterat.
Men nu har vi kommit lite från ämnet 🙂
…om det inte är så att rökning också är ett uttryck för indirekt aggression… 🙂
Men apropå hälsofrågor, så kan jag inte låta bli att citera det jag just nu läser, då jag sitter och förbereder undervisning. Texten handlar om olika paradigm, alltså olika övergripande sätt att förhålla sig till bl.a. hälsa och vårdande:
”The ethic embedded in each paradigm is quite distinct from the other. In relation to beneficience, the old paradigm holds that doing good in healthcare is maintaining and restoring biopsychosocial norms; the new holds that doing good is coparticipating with persons in creating their health (their experiental quality of life) in the way in which they wish. In relation to autonomy, freedom, and human dignity, the old paradigm holds that persons ought to attend to and follow the directions of healthcare professionals and that failure to do so brings into question one’s competence to manage one’s own life. The new paradigm holds that persons are always self-interpreting free agents who are not to be judged by healtcare workers and whose adherence or non-adherence to healthcare directives represents a personal choice all persons are free to make.” Man har allltså som fri människa all rätt i världen att fortsätta röka, om man tycker att det är en viktig del av ens livskvalitet, oavsett om det kan vara skadligt också.
Hmm..det gick inte att svara längst ner i tråden så jag svarar här istället.
Jag skulle snarare säga att rökning är en mycket fredlig och avväpnande ritual..oavsett om man bokstavligen röker fredspipa eller inte 🙂
Jag läste nånstans att Tove Janssons bror (som var läkare) försökte få henne att sluta röka men hon vägrade eftersom hon ansåg att hon inte kan arbeta om hon inte får röka.
ojdå, svaret hamnade på rätt ställe iallafall..få se om dethär också gör det 🙂
Jag tror att det beror på nån inställning jag har, att en tråd inte får vara för lång. Det har visst att göra med att minska risken för spam. Kanske jag borde ändra den inställningen 🙂
Undrar om någon har forskat kring fredliga ritualer? Jag tror att sambadans också kan vara en sån…
Sambadans låter definitivt fredligt..om det inte är fråga om danskamp och därmed ritualiserad aggression..:)
Utbyte av gåvor, som är/varit så viktigt i många kulturer är också en fredlig ritual förmodar jag..Nu ska jag sluta spamma 🙂
🙂 Jag kollade inställningarna, det går inte att aktivera fler än 10 kommentarer per tråd… Spammar gör du definitivt inte, jag tycker att det här är en synnerligen intressant diskussion.
”Danskamp” och ritualiserad aggression finns också inom sambakulturen, men då kallas det capoeira 😉 Jag tror också att idén med utbyte av gåvor till sin natur är en fredlig ritual. Tyvärr kan den också spåra ur och förorenas av aggression… I gåvans natur ligger ju att den är frivillig. Ändå kan folk känna att de är ”skyldiga” när de har fått en gåva. Och så finns det risk för att uteblivna gåvor väcker aggressioner… varje gång jag t.ex. läser om att ”han” ska komma ihåg bröllopsdagen blir jag lika arg (!). Det är väl bådas ansvar i så fall…
Oj, bra att du påminde mig, vi har visst 10-årig bröllopsdag på måndag 😀
Jo, visst kan gåvoutbyte spåra ur. Kanske det är därför det i vissa kulturer är strikt reglerat. Jag läste för en tid sen i en bok av arkeologen Göran Burenhult om ”Kula-cirkeln”, en form av gåvoutbyte i övärlden öster om Papua Nya Guinea. Med speciella vackert utsmyckade båtar (som bara används på dehär resorna) reser männen årligen mellan öarna och utbyter gåvor i form av smycken, halsband eller armband, tillverkade av i huvudsak snäckskal. En råvara som finns i överflöd och därmed är ”värdelös”, vem som helst ”har råd” att tillverka smyckena. En typ av smycken, soulava, färdas medsols i cirkeln mellan öarna medan en annan typ, mwali, färdas motsols. Har man en soulava i sin besittning för tillfället så byter man den mot en mwali på sin färd. Man bär aldrig smyckena, inte ens vid högtidliga tillfällen, deras enda syfte är att cirkulera i den eviga gåvocirkeln enligt ett bestämt mönster och i en viss riktning, och ju äldre ett smycke är desto värdefullare är det (och desto högre status får den som för tillfället är dess innehavare). Under kula-resorna utbyter man också andra varor och tjänster, och alla äktenskapliga band är tillfälligtvis upplösta. Männen får förlusta sig med kvinnor på de öar de besöker och kvinnorna likaså med de män som besöker deras ö.
Intressant! Egentligen skulle man ju kunna säga då att det egentligen inte är smycket som är gåvan, utan samvaron och allt trevligt den för med sig… Gåvan blir endast ett rituellt medel.
Precis. Manuellt nätverkande:) I samma bok (Speglingar av det förflutna, heter den) läste jag att arkeologer i Norden hittat stora mängder oanvända yxor som man tror har fyllt samma funktion.