Utan att gå in på teologiska spetsfundigheter, har jag en liten fundering om himmel och helvete som metaforer för mänsklig samlevnad. Jag minns inte vem som har myntat uttrycket, eller i vilka sammanhang jag läst det, men det sägs att
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Och utan att förminska betydelsen av män, eller av att hjälpa varandra över köns- och genusgränser, så tror jag på betydelsen av ett systerskap och en oss-kvinnor-emellan-samhörighet i många sammanhang. Inte minst när det gäller nätverkande och företagsamhet. Därför skulle jag vilja omformulera citatet till
Det finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra.
Och det gör vi. Jag skulle önska att folk (inte minst kvinnor själva) skulle sluta tjafsa om att det är mera skvaller och elakheter och konkurrens osv. på kvinnodominerade arbetsplatser. Inte för att jag nånsin arbetat på en mansdominerad arbetsplats, alla anställningar jag har haft har varit inom kvinnodominerade branscher. Och nä, det har inte varit överdrivet mycket skvaller och elakheter osv. Klart att sådant finns. Och oundvikligen blir det konkurrens, när det t.ex. finns fler sökande till ett jobb. Som nyutexaminerad kan man känna något av en chock när man inser att ens kära kurskamrater plötsligt har förvandlats till konkurrenter. Men sånt hör till livet. Det är smällar man får ta.
Vi har ändå så mycket mer att vinna än att förlora på att komplettera varandra i stället för att konkurrera. Till och med när det gäller bloggande 😉 och personligen vägrar jag prestera eller konkurrera när det gäller bloggandet. Jag skriver, alltså är jag. Varken mer eller mindre.
Visst förekommer skvaller och elakheter på de flesta kvinnodominerade arbetsplatser. Har kommit till att det inte för framåt alls, utan försöker undvika att delta i sånt. Har frågat sonen om det förekommer på hans mansdominerande arbetsplats och han medger att det muttras både här och där, men ofta är kommunikationen rakare. Direkta budskap ackompanjerat av en svordom och saken är är världen.
Visst förekommer skvaller och elakheter på en kvinnodominerad arbetsplats, men jag har kommit till att det är bäst att undvika sånt i görligaste mån. Det för inte framåt alls. Har frågat sonen som jobbar i mansdominerad bransch och han medger att det muttras där också. Men för det mesta är det raka rör som gäller. Direkta besked ackompanjerat av en svordom och saken är ur världen: ”S–an it kan do sit å sorf po platton tå do ska arbeit!”
Att det förekommer, tror jag också, fastän jag i likhet med dig försöker undvika det. Däremot är jag skeptisk till att det skulle skvallras mera för att arbetsplatsen är kvinnodominerad. Kanske det beror på vad man räknar som ”skvaller”? Jag känner flera män som är synnerligen nyfikna på andras göranden och låtanden. Jag tänker nu på sådant som att man insinuerar att någon har ett förhållande, eller att man på andra sätt spekulerar (i negativ, skandallysten anda) om frånvarande personer. Nämna frånvarande personer måste man väl ändå få göra, men jag gillar inte om man försöker svartmåla dem.
Men nej, jag tycker inte heller att skvaller för framåt. Och om man tänker på skvaller i form av muttrande, så stör det mig oerhört om folk inte får upp munnen t.ex. under ett möte, och sen har mage att muttra efteråt. Visst kan jag också skära tänder efteråt ibland om jag inte är nöjd med sakernas tillstånd, men det finns ju sådant man får finna sig i fastän man har sagt sin åsikt.