Ikväll har jag unnat mig en riktigt skön stund i vågrätt läge på soffan. Jag läste en impulsinförskaffad fitnesstidning och bläddrade också i en tidning med matrecept. Två av mina glädjeämnen här i livet – motion och mat 😉
I den ena tidningen fanns ett batteri med frågor ställda till en finsk kändis (som jag inte visste vem det var. Inte så konstigt. Det var en skådespelare och jag ser ju inte på tv så ofta och går ännu mera sällan på teater. Och läser inte skvallertidningar, annat än hos frissan och tandläkaren, och då är det svenska tidningar, inte finska). Den första frågan gällde vilket som är hennes första matminne från barndomen. Det fick förstås mig att tänka till också.
Jag minns inte vilket mitt första matminne är. Däremot har det berättats för mig att jag var väldigt förtjust i mannagrynsgröt när jag var ett år. Jag brukade äta mannagrynsgröten med socker och kanel på. En gång hade pappa (?) lagt kryddpeppar i stället för kanel, och förstod inte varför jag grät… Jag gillar dock fortfarande mannagrynsgröt med socker och kanel, men det är nog jättesällan jag äter sån gröt numera.
Jag minns också att jag var synnerligen förtjust i smörgås med leverpastej och ättiksgurka. Inte såna där söta Felix smörgåsgurkor *ryser*, utan inlagd gurka av Ålandsgurktyp. Leverpastejen skulle inte vara sån där tjock, skivad pastej, utan leverpastej på tub. Det gillar jag också fortfarande. Fast jag vet inte när jag skulle ha köpt nån sån senast. Leverkorv har vi däremot ibland. Ålandsgurkorna har jag däremot blivit försiktigare med sen Viktväktarna gjorde mig uppmärksam på att inlagda grönsaker innehåller onödigt mycket socker.
Och mina älsklingsrätter var spenatsoppa med kokt ägg, samt leversås med morötter. 🙂 Kanske inte det som barn brukar älska allra mest i matväg. Underligt, förresten, att jag gillade leversåsen. För inte åt jag ju den utan potatis, vad jag kan förstå, och kokt potatis har jag aldrig varit särskilt förtjust i… Jag var över 30 år innan jag insåg att det faktiskt finns folk som tycker om kokt potatis, på riktigt. Tidigare trodde jag att det var bara som de sa för att man skulle äta upp maten. Jag är fortfarande inte särskilt förtjust i potatis. Men jag äter en eller en halv kokt potatis mest varenda dag, för att det är inhemsk och vitaminrik föda, billig att odla, och, tja… alternativen är minst lika kolhydrat- och kaloririka…
Förresten tycker jag fortfarande om både spenatsoppa med kokt ägg och leversås med morötter. Nässelsoppa med kokt ägg går också bra.
Däremot avskydde jag ärtsoppa och köttsoppa. Jag kan inte påstå att jag gillar någondera nuförtiden heller, men jag äter artigt en liten portion om sådant serveras.
Intressanta matminnen från barndomen är då jag för första gången smakade yoghurt, respektive paprika. Vad jag kan minnas gillade jag nog yoghurten. Trots att det var jordgubbsyoghurt, som inte vare sig är eller har varit min favorit. Numera gillar jag naturell yoghurt bäst. Helst med frukt och/eller müsli. Annars tycker jag också om Arlas citronyoghurt, som man brukar få i Sverige. Hoppas den finns kvar. Valios citronyoghurt blev inte så långlivad. Den bulgariska citronyoghurten som finns att köpas i Finland nu är ätbar, men inte riktigt lika god. Paprika gillade jag inte. Men jag har lyckats vänja mig. Både med paprika och med vitlök, som jag hade synnerligen svårt för i början. Nu tycker jag att paprika och vitlök är såååå gott, både tillsammans och var för sig…
Nä, nu får jag nog sluta skriva om matminnen, jag blir så sugen… 😉
Mammas kålsoppa (med fårkött förstås) skulle jag kunna äta varje dag året om. Mumsimumsi.
Vet inte om jag har ätit kålsoppa med fårkött, men det låter gott. Jag tror förresten att det att jag inte gillade köttsoppa eller ärtsoppa berodde på att man åtminstone på den tiden putsade soppkött så dåligt (ur min synvinkel sett i alla fall). Jag tycker att kött med en massa senor och fenor och fettränder är jätteäckligt. Oavsett vilket djur köttet kommer ifrån. Så om jag själv kokar soppan rensar jag köttet mycket noga. Vilket förstås inte gillas av alla, eftersom vissa tycker om fettet. Min moffa ville alltid ha de fetaste bitarna… 🙂
Det mesta du nämner är icke-favoriter för mig: lever, gröt, spenat och paprika går helt bort. Yoghurt är heller inget jag är förtjust i, så jag är nog rätt kräsen när det gäller mat.
Som barn sägs det att det enda jag åt under en viss period var klimpsoppa av alla konstiga rätter och det är inte längre så gott:)
Klimpsoppa, det gillade jag inte som barn, men nog som vuxen. Underligt nog, för det är ju en absurd kombination, på sätt och vis. Fast samma sak gäller där för mig som med andra soppor med kött i – bort med alla senor och fenor och fettränder 😉
Vad besvärligt det måste vara att vara kräsen. Jag äter i regel det som sätts fram på bordet, med större och mindre förtjusning, förstås… fast det kanske du också gör trots att du inte gillar det. Det jag ogillar mest, när det gäller ”det som sätts fram på bordet” är om nån annan har lagt upp maten på tallriken och häller på mycket sås… uuuhh…. jag föredrar att få portionera själv, tar bara ca 1 msk sås och tycker att det är så hemskt om sås av brunsåstyp hamnar på salladen…
Hej Ynonne! Du verkar vara en bortskämd dam! 😀 Åtminstone i matväg. Men ett glädjande ”återseende” hittar jag där du sitter med dina pekpinnar. Nämligen mannagrynsgröten. Visst var den, är den och kommer att vara god med socker och kanel. Men prova med lingonsylt! Vår köksa i folskolan i Replot, hon hette Erika Lövdahl, serverade alltid lingonsylt till mannagrynsgröten. Det var GOTT! Mvh.
Hej Herbert! Jodå, jag skämmer bort mig med god mat alltsomoftast… om ingen annan hinner före med att skämma bort mig, alltså 😉
Jag är ingen stor vän av lingonsylt, men jag skulle kunna tänka mig att artigt göra ett försök. Min svägerska gillar jordgubbssylt på mannagrynsgröten, det är också ok, men fortfarande (tills vidare) tycker jag att den gör sig bäst med just socker och kanel… Mvh.
Hej! Men du kan väl prova en gång med lingonsylt. Men den skall vara syltad enligt Runa Melanders recept i marthornas kokbok! 😀
Jodå, jag ska prova en gång. *kollar marthakokboken* Uppenbarligen kokar jag lingonsylt NÄSTAN enligt receptet Lingonsylt I (det finns Lingonsylt II och III också). Men jag tillsätter inget vatten, kokar bara lingon och socker, med 500 g socker till varje kg lingon. Och jag kokar sylten längre än 10 min om jag tycker att det behövs. 😉
vad jag mest minns var att det inte fick vara nå lök i maträtterna jag skulle äta (turligt nog gick det över sen) o när mamma kokat köttsoppa med klimpar i så åt jag bara klimparna o spadet….plättar m mammas hemgjoda (kokad) jordgubbs-el. blåbärssylt gick alltid hem, speciellt när jag varit sjuk, då skulle det vara plättar…..knäckebröd med ett tjockt lager smör och Kalles kaviar överst, det var mums o det gillar jag ännu, och potatis har jag alltid älskat i alla former o det kommer jag aldrig att sluta äta, hur ”ohälsosamt”(enl. flera dieter) det än må vara, ja, så gjorde mamma eget fil, det var gott, joghurt var nog något jag åt först i tonåren vill jag minnas, och paprika, vitlök var nog något jag lärde mej äta på husmodersskolan. idag är jag en allätare, men inälvsmat har jag lite svårt med…ännu.
Vad ovanligt att bara äta klimparna, jag tror det är många andra barn som gör tvärtom 🙂 Tjockt lager smör…. det har jag nog aldrig lärt mig att uppskatta.
Annars så tror jag nog att potatis i lämpliga mängder är nyttigt om man inte tillämpar någon speciell diet utan äter ”god blandkost” som jag tror vi lärde oss kalla det när jag läste näringslära. Potatisar är vitaminrika, och har man inte problem med blodsockersvängningar eller kolhydratsug tror jag inte att det skadar att man fortsätter äta dem. Det finns många åtskilligt onyttigare livsmedel.