Så var det slut på fotoutmaningen. Nu ”får” jag börja skriva vanliga blogginlägg igen 🙂
Varpå jag plockade fram mitt lilla häfte med tänkbara rubriker eller teman för inlägg. Som jag inte skrivit i på länge. Det första jag ser heter ”att flytta till eller flytta ifrån”. Intressant. Nu är det så länge sen jag krafsade ner den anteckningen att jag inte minns vad jag tänkte när jag skrev ner den, så det får bli dagens tanke på det temat i stället.
Egentligen flyttar man väl alltid både till och från, när man flyttar. Oavsett orsak till flytten. Jag har bott på rätt många ställen, beroende på hur man räknar.
När jag föddes bodde vi på Långö skola i Öja. Mamma var lärarinna där (det hette så på den tiden, vi snackar 1962) och vi bodde i en lärarbostad. Mamma och pappa hade bott där i fem år innan de blev föräldrar. Trots att kranvattnet inte gick att dricka. Men, med en bebis i huset blev det för krångligt, det där med vattnet – pappa tog hem vatten från sitt jobb i stan…
Så vi flyttade från det dåliga vattnet, till stan, dvs. Gamlakarleby. Vi bodde på Anders Chydeniusgatan, nära sundet. Det minns jag inget av, för jag var så liten. Och jag vet faktiskt inte varför vi flyttade därifrån. Jag minns inget av den flytten. Jag var 2-3 år när vi flyttade till Hakalaxgatan, en hyrestrea på första våningen, ”en trappa upp”, som man säger i Sverige. Där var det säkert helt ok att bo, men när en likadan (spegelvänd) lägenhet på tredje våningen blev ledig, flyttade vi från den dragiga lägenheten nere i huset till en inte så dragig lägenhet högre upp, om jag förstått saken rätt. Jag har vaga minnen av lägenheten på första våningen, men det är lägenheten på tredje våningen som jag minns som ”hemma”.
När jag var 12 år var det dags att flytta igen, inom stan. Denna gång till Mariegatan. Mina föräldrar hade köpt en egen lägenhet, en fyrarummare, så att min syster och jag skulle få varsitt rum. Det var förstås trevligt, men oj vad jag saknade vårt förra hem. Vi hade flyttat ”hemifrån” till ett mera opersonligt ställe, tyckte jag. Fast man vänjer ju sig. Och mitt rum var trevligt. Den här lägenheten var ”en trappa upp” och såpass lågt ner att man kunde klättra upp på balkongen och ta sig in om man hade glömt nyckeln. Vilket ”man” (dvs. jag) gjorde då och då. Annars var det mycket enklare på den tiden, om man hade glömt nyckeln. Man gick till husägaren/gårdskarlen/disponenten och bad om att få låna en universalnyckel. Annat är det nuförtiden, då man måste ringa något fastighetsbolag som tar typ 50 € för att rycka ut…
Nästa gång vi flyttade, flyttade vi från stan till landet. Öja igen. Min syster och jag hade utövat påtryckningar på föräldraskapet ”måste vi verkligen dväljas i stan med alla dess avgaser hela vår ungdom?” Antar att jag hade lärt mig ordet ”dväljas” i skolan eller i nån bok och tyckte att det var kul att hitta en användning för det. Hursomhelst, vi blev tagna på orden, föräldrarna köpte en tomt av sina bekanta och lät bygga ett hus. Det råkade emellertid vara dåliga tider på bostadsmarknaden, fyrarumslägenheter var svårsålda, så vi måste flytta innan huset var klart. Vi flyttade till en liten tvåa på butiksvinden, Öja KNH (KNH står för saligen avsomnade Karlebynejdens handelslag, som sedermera uppgick i KPO).
Min syster och jag fick dela rum igen. Det gick annars bra, men det var inte så kul för henne då Yvonne (18) var så mörkrädd och nödvändigt skulle sova med lampan tänd, så att Lotta (11) hade svårt att sova…
https://www.youtube.com/watch?v=qEja72NSg5Q
Efter några månader flyttade vi från den lilla tvåan (utan badrum, man fick duscha i bastun i källaren – en bastu där det var källarkallt om man inte eldade) till ett egnahemshus med fem rum och kök. Egna rum igen, alltså. Mysigt. Fast jag hann inte bo där särskilt länge.
Jag hade längtat efter ett eget hem, en egen lägenhet, sen jag var 14, ungefär. Längtat efter friheten. Och efter ett eget kök. Riktigt så blev det inte genast, men jag upplevde nog att jag flyttade hemi-från när jag flyttade till internat i Gamla Vasa efter studenten. Tjohej. Jag flyttade från det (som jag upplevde det) kvävande inskränkta Karleby, till ett ställe där ingen kände mig och jag slapp känna omgivningens jobbiga och märkliga förväntningar.
Före det hade jag ”bott” i Stockholmstrakten under sommaren 1981, men det kändes inte som en flytt, eftersom jag bodde växelvis hos mina mostrar och mina morbröder (fyra olika adresser) och inte kunde rå mig själv. Om jag hade fortsatt jobba där, hade jag nog skaffat en egen bostad. Det fanns personalbostäder vid sjukhuset där jag jobbade.
Efter Gamla Vasa blev det dags för Roparnäs (återigen som inneboende, denna gång hos mammas moster) och sen studiebostad på Brändö tillsammans med två andra flickor. Fortfarande inte det där egna köket. Så när jag avbröt mina studier flyttade jag från sällskapet till ett egnahemshus i Västerhankmo, som jag hyrde själv. Äntligen ett eget hem och ett eget kök. (Fast det var jobbigt att vara så mörkrädd.)
Där bodde jag i ca 2,5 år tills jag flyttade till makens barndomshem efter att vi gift oss. Från ensamheten (som besvärade mig nattetid) och ensamheten (som jag stornjöt av dagtid) till gemenskapen och att vara… typ till främmandes fastän jag var hemma. Svärföräldrarna hade en egen bostad i samma hus, och jag ville inte vara otacksam, men ändå… det var inte mitt med all den frihet jag skulle ha önskat.
Vi bor fortfarande i det huset. Men jag får utlopp för mitt ”vara i fred”-behov nu då vi också dels har en övernattningslägenhet i Vasa och en sommarstuga i Petsmo skärgård. Just nu har jag inget behov av att flytta ifrån eller till. Nå, det skulle i så fall vara till en lägenhet på Strandgatan i Vasa, en lägenhet med balkong och havsutsikt… 😉
Och nej, jag är inte mörkrädd längre.