Idag har jag läst ut Kärleksbitar av Alexandra Sandbäck. Det var en stark upplevelse. Det är svårt att sätta ord på vad den boken gav.
Kärleksbitar är kortprosa, ett mellanting mellan poesi och prosa, om jag har förstått saken rätt. Som en berättelse, bestående av långa dikter. Eller av dikter och berättelse om vartannat? Berättande dikter? Berörande.
Berättelsen är så svidande ärlig och utlämnande. Så full av kärlek, lidande och lidelse. Av glädje och sorg. Av längtan och förhoppningar som ibland infrias, ibland grusas. Av en helt annan karaktär än mitt eget skrivande, trots att min bok också handlar om Livet, om sorg och om glädje.
Och den får mig att fundera på en evighetsfråga: vad är att utnyttja, och vad innebär det att bli utnyttjad? Om den som eventuellt i andras ögon blir utnyttjad i själva verket är nöjd med de kärleksbitar hen får? Om bitarna är mera värda än en halvhjärtad helhet? Något slutgiltigt svar lär vi aldrig få.
Tack för det du skrivit, Alexandra. Jag ser fram emot att läsa följande bok, den ligger på mitt soffbord. Först måste jag hämta mig och läsa annat emellan. Sköt om dig <3