En diskussion på facebook för en stund sen kom att handla om broar, då jag inlett med att kryptiskt tala om plan B. Ursprungligen hade inte plan B med någon bro att göra. Men, talet om broar och att jag skulle vara rädd för att köra över dem var förvisso ett skämt, men det råkade inte desto mindre trampa på en öm lilltå.
Antar att vi alla har våra rädslor eller lindriga fobier. Det är också möjligt att jag nån gång tidigare skrivit om det här med broar och min rädsla för dem, jag minns inte riktigt (glömsk som vanligt). När mina båda äldre barn var små, var jag faktiskt nästan hysteriskt rädd för att köra över broar. Jag var rädd att broarna skulle rasa och att vi skulle köra ner i vattnet. Fortfarande skulle jag helst blunda när jag kör över Replotbron, men så kan man ju inte göra…
Numera är jag ändå inte så rädd för broarna. Men jag är rädd för att drunkna. Fast jag kan simma. Det där med att drunkna känns som ett så oerhört otäckt och meningslöst sätt att dö på. En annan sak jag är rädd för är eldsvådor. Att sova i ett rum utan brandvarnare ger mig verkligen ångest på hög nivå.
Andra är kanske mera rädda för att råka ut för våld. Eller för spöken. Eller för något annat. Kanske det är bra att vara lite rädd, så att man blir ödmjuk och försiktig… Samtidigt är det så onödigt att slösa bort tid på att vara rädd för något som ändå inte är omedelbart hotande. Eller som är ytterst osannolikt hotande. Hm…
Kanske du inte kan ta den här sången till dig ”Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig.”
Svar: Det var tänkvärt. Det är en fin sång. Men det där ”mörka vatten” låter lite otäckt… Alltså kan jag tydligen inte riktigt ta den till mig….
Och jag som drog med mig 26 barn gåendes över Replotbron häromdagen, i styv kuling… 🙂 Men det är olika med det där, var och en med sitt och sina rädslor 🙂
Jag är tvärtom sån att jag aldrig tror att nåt dåligt ska hända, självklart börjar det inte brinna, osv. Det är väl bra att vara lite ”sunt realistisk” också. För tyvärr sker det ju både ett och annat.
Svar: Ja… det är väl bra att finnas nånstans där mitt emellan. Jag tror sällan t.ex. att något ”ska” hända barnen, jag ligger inte och oroar mig om de är borta. Och det är jag glad över. För det skulle vara så onödigt att ligga vaken för nåt sånt. Händer det så händer det…
Jag hade en något störd diskussion med en kompis en gång och vi kom fram till att det måste vara tvångstankar som till stora delar styr världen..eller snarare utvecklingen..Enligt vår logik skulle du ha förutsättningar att uppfinna flytvästar och brandvarnare som vida överglänser vad som nu finns på marknaden! Min kompis berättade att hon som nybliven mor inte kunde gå över en bro med barnvagn utan att bli kallsvettig av tvångsmässiga tankar på att hon skulle antingen tappa eller kasta sin förstfödde i vattnet..och som en följd härav började hon intressera sig väldigt mycket för hur broräcken var konstruerade och hur de kunde göras idiotsäkra. Själv är jag litet fixerad vid att möta långtradare när jag kör bil. Då skulle jag helst blunda, för jag föreställer mig alltid att jag antingen av misstag eller med berått mod styr över i mötande körfält…vore mitträckena inte redan uppfunna skulle jag definitivt ha min lilla lukrativa nisch där.
Svar: Det kan verkligen ligga något i det där…
Hej!:) ska vi följa varandra på bloglovin? kram <3
Svar: Hej! Jag är inte säker på hur det går till, men visst kan vi göra ett försök! Kram!