Låt mig återge ett citat som cirkulerar på Facebook, ett citat som gör mig mycket fundersam…
Du väljer vilka människor du vill ha i ditt liv.
Du ser vem som bygger upp dig och vem som drar ner dig. Att omge sig med människor som är negativa och destruktiva gör nåt med oss. Vi blir trötta, slitna, kraftlösa. Ljuset i våra ögon blir svagare dag för dag.
Tänk över vem du vill ha i ditt liv. Vem som ger och vem som bara tar.
Behåll de som värdesätter och respekterar dig för den du är ♥
Någonting inom mig bejakar det här, och tänker att det säkert ligger något i att det tunga med negativa och destruktiva relationer kan bidra till att man drabbas av t.ex. depression och utbrändhet. I synnerhet om relationen får drag av manipulation. Jag antar att man i vissa fall gör klokt i att ta sig ur vissa relationer, speciellt om det gäller en destruktiv parrelation.
Men, och jag har (än en gång) en känsla av att jag skrivit om ett liknande tema tidigare, vem är jag eller någon annan att stämpla en medmänniska som negativ eller destruktiv? Citatet talar ju om ”människor som är negativa” osv. Kanske det är just den negativa och destruktiva människan som behöver mig mer än någon annan gör? Hur skulle jag kunna avgöra någonting sådant? Kan det överhuvudtaget finnas människor som bara tar, inte ger?
Jag föreställer mig att om det skulle vara jag som var den negativa och destruktiva, skulle jag bara bli mer negativ om folk dessutom tog avstånd från mig för att jag var så jobbig…
Och jag drar mig till minnes ett par tillfällen för länge sen, då jag tagit avstånd från någon för att vederbörande ”tagit för mycket av mig” eller sårat mig djupt. Och hur svårt jag kan ha över detta ibland, då jag är missmodig, och sånt gammalt groll sticker upp sitt fula tryne. Jag svek. Jag var självisk. Jag orkade inte. Eller svek jag? Var det kanske sund självbevarelsedrift, inte svek? Borde jag, fastän jag var ung och livsoerfaren, ha haft styrkan och förmågan att sätta mig över situationen? Jag vet inte…
De där raderna kunde möjligen vara tagna ur Sanna Ehdins nån bok. Jag vill minnas att hon nånstans har uttryckt sig just så där. Jag tycker väl att tankegången inte är så dum. Men ingen regel utan undantag. Jag tycker nog man kan göra en sådan invändning som du gör också. Det får bli en avvägningsfråga var man skall dra gränsen.
Jag tycker så här: jag kan välja hur jag låter olika människor påverka mitt liv. Livet med anra är nog mer komplicerat än att det skulle vara sådär enkelt som i citatet. Jag vet att det är populärt att tänka sådär nu.Egentligen tror jag det finns väldigt få människor som är riktigt skadliga för oss. Däremot är det en helt annan sak att försöka välja hur jag själv låter mig påverkas. Om jag blir trött och utsugen av att umgås med nån; vad berättar det om mig själv? Hur kan jag ändra mitt förhållningssätt så att jag inte längre känner mig utsugen eller utnyttjad. Mig ger detta förhållningssätt större tillfredställelse än att ”kasta ut” nån ur mitt liv.
Mollalena skickade en kommentar per e-post, jag återger den här eftersom ”systemet strejkade” då hon skulle skriva den som en vanlig bloggkommentar:
”Andemeningen kanske är att livet ska vara dialogiskt och att man inte ska låta sig utnyttjas om man börjar fara för illa i en relation eller i ett sammanhang. Det som faktiskt står i texten är hårt och kärlekslöst och kräver en mycket djupare problematisering än att t.ex. adda eller deleta vänner på FB – eller att IRL döma ut en person som påverkar ens liv starkt, genom att stämpla ut dem med en enda stämpel ”negativa människor”. Ändå tror jag att man ska kapa banden till personer som verkligen trampar på en och inte visar minsta tendens till att börja se det som rör relationen, från något annat håll än sin egen nyttas.
Jag avskyr dock dessa enögda citat som snurrar lite här och där, och ser dem som motsatser till medmänsklighet och solidaritet och faktiskt också kärlek på ett existentiellt plan. De känns som syskon till de sekulärt fundamentalistiska tankarna och analyserna kring ”Älska din nästa såsom dig själv” i den form som (alltför) länge förts fram dogmatiskt, alltså ”du ska lära dig älska dig själv först, innan du försöker älska någon annan”.
Så mycket i livet idag går ut på just det – älska dig själv PUNKT. Om man börjar dra gränser mellan sig själv och de andra, de destruktiva, den andre, den destruktive, ligger perfektionismen där på lut – och ensamheten, inte så mycket den rent fysiska som just den existentiella. När man i allsköns relationer, av olika viktighetsgrad, väljer och väljer och väljer, för att tillfredsställa enbart sig själv och sina behov och se sina medmänniskor som redskap för sin egen lycka – eller ännu värre ”budskap som kommer till oss för att vi har något vi måste lära oss genom dem” då har det inte så mycket med livet att göra längre.
Min spontana reaktion är egentligen att dra första meningen till sin spets och ändra den till ”Du väljer vilka människor som vill ha dig i sina liv” och därefter tror jag att vi antingen bygger upp eller drar ner varandra och att det handlar om situationer inte om personer. Alla har vi uppbyggliga och destruktiva krafter inom oss och mörkare och ljusare perioder, det är om den inre kärnan i oss det dubbla kärleksbudet handlar, inte om att söka ett liv utan sådana motgångar och utmaningar som hänger ihop med vilka vi har som våra nära medmänniskor, som vår nästa.
Det finns en krampaktig tro på positivitet och ”arglöshet” som jag inte tror på, fast jag förstås inte heller tror på att förstärka allt negativt.
Att i perioder sluta sig mera inom sin närmaste sfär, för att samla sig när man känner sig splittrad, tom och kanske deprimerad, känns för mig sundare än att se sina medmänniskor som redskap för hur man mår, har mått eller vill må. Citatet ovan kokar ner till det sistnämnda i min föreställningsvärld, fast jag kanske bluddrar till det mera än visar att jag förstår din ambivalens inför citatet och delar den.”
Rune, e-postmeddelandet jag fick av Mollalena verkar bekräfta din tanke om varifrån citatet härstammar. Jag tror att det är viktigt att man tänker över gränserna, att man inte låter sig ”utnyttjas” – om det inte är så att utnyttjandet ändå ger någon form av ömsesidighet…
Men att det alltså är viktigt att finnas där för varann också när den andra är negativ och ”tar mycket”.
Måsa-mållon, det är tänkvärda saker du skriver. Ja, varför känner man sig utsugen? Vad säger det om ens eget förhållningssätt? Det ska jag tänka allvarligt på i fortsättningen, tack för det!
Mollalena, du klär som vanligt många av mina (undermedvetna) tankar i ord på ett så fint sätt. Själsfränder! Även om just det kärleksfulla och på sätt och vis uppoffrande kan vara slitsamt, är det många gånger ändå den väg vi måste gå för att vara sanna medmänniskor – men, visst är det viktigt att samtidigt se om sina gränser och begränsningar… något annat är inte ”snällt” vare sig mot en själv eller mot de andra.