Faktum är att jag inte har några riktiga minnen av julbak från mitt barndomshem. Om det var som jag har för mig, hade vi inga speciella krav på att det skulle bakas till något visst tillfälle eller till någon viss helg, inte heller att det t.ex. skulle städas eller stressas före jul. Om mina föräldrar stressade, var det i så fall jobbrelaterat, men det minns jag inte heller något av. Inte i samband med jul.
Men jag blev tidigt nog intresserad av att baka. Jag var 11 år när mommo lärde mig baka bullar. Och när jag var i högstadieåldern började jag baka en hel del, och samla på recept. Jag antar att det blev mera bakande i familjen då, också före jul. Kanske? Tänk, vad konstigt då man inte minns sånt. Visst bakade vi pepparkakor någon gång, men det var ingen tradition. Och nån gång bakade vi jultårtor (det är bakverk av smördeg, med plommonmarmelad i mitten, kallas ibland också julstjärnor, men för mig är julstjärnorna blommor och jultårtorna bakverk) av färdigköpt deg.
Sen, när jag flyttat hemifrån ”på riktigt”, dvs. inte bara bodde på internat eller i studiebostad, började jag minsann baka till jul. Pepparkakor, limpor, kryddkakor, russinkakor, dadelkakor, fruktkakor, saffransbullar… Numera, när jag fått ge avkall på det mesta (känns det som) bakar jag om jag orkar och hinner. Vilket är lite frustrerande, jag tycker verkligen om att baka. Däremot är jag inte särskilt förtjust i att städa. Ändå är det liksom enklare att prioritera bort bakningen och köpa färdigt, än att prioritera bort städningen och ha någon främmande människa att komma och städa.
När jag var som flitigast med bakningen kunde vi ha julbulla i frysen ännu i februari. Det kändes underbart – att ha hembakt att ta fram, dag efter dag. Maken har ju i långa tider tyckt att det dagliga kaffebrödet hör till livets nödtorft, som hårt fysiskt arbetande människor behöver få. Men under de senaste åren har också han börjat minska på ”doppandet”. Jag gillar också kaffebröd, men är inte uppvuxen med att det hör till tillvarons dagliga bröd, och numera är jag så noga med hälsan och figuren att jag inte kan tänka mig att äta kaffebröd dagligen. Inte sörjer jag den förlusten särskilt mycket heller.
Fast det skulle vara roligt att ha lite mera ork och energi att baka. ”Vad gör du hela dagarna, nu när du är sjukskriven?” får jag höra ibland. Det är en knepig fråga. Jag brukar artigt svara att jag vilar, promenerar med hunden, och stickar lite. Det är sant. Men frågan är liksom fel ställd. Eller, den är något av en anomali. Grejen är ju att jag inte ska behöva göra någonting. Det är ju därför jag har sjukledigt, för att hjärnan ska få återhämta sig och inte ansträngas av en massa måsten.
Kanske jag bakar någonting, någon dag. I morgon ska dottern komma hem-hem och baka pepparkakor <3
Det var nog mera bakande förr, både till vardags och fest. Det var ju så att husmor fick skämmas om hon inte hade kaffebröd att bjuda på om någon stack sig in. Numera sticker man ju inte sig in så ofta heller, för den delen.
Antagligen var det så att maken hade vuxit upp med den traditionen, Kicki. Jag minns att mamma berättat om att bullalängderna bakades ”fall om e sko kom na främand” och mamma var så arg på de där främand som aldrig kom och barnen fick inte ta bulla… Det är säkert annorlunda nu, då nästan alla jobbar utanför hemmet, då får man sitt sociala behov tillfredsställt på jobbet på ett annat vis än förr. Barnen och ungdomarna far nog fortfarande spontant till varann, åtminstone här.