Sjätte december, Finlands självständighetsdag. Det är svårt att förbigå en sådan sak, om man ska skriva ett adventskalenderinlägg och bor i Finland. Här är självständighetsdagen en allvarstyngd, högtidlig dag, då man med tacksamhet minns de som deltog i kriget för att Finland skulle få förbli ett självständigt land.
Min pappa är för ung för att ha varit med, men min moffa och en del av mina farbröder deltog i kriget. Eftersom jag har haft mera kontakt med mammas släkt än med pappas släkt tänker jag framför allt på moffa, och det som mamma har berättat om hur det var när hon var liten och hennes pappa var vid fronten. Och hur rädda hon och hennes mamma och syskon var när Vasa bombades.
Och förstås tänker jag också på mina farbröder, och på att farbror Harald blev Mannerheimriddare. Ibland, när jag har träffat äldre personer, som har känt farbror Harald, har jag märkt att de har sett på mig med en i mitt tycke obefogad vördnad, jag kan verkligen inte ta åt mig något av äran när det gäller hans djärva insatser i kriget…
För oss som inte var med på den tiden är det svårt att föreställa sig hur det var. Vi som alltid har fått leva i fred, och bara sett krig och elände på tv. Om det är något jag ogillar i vårt samhälle, så är det att man inte ger krigsveteranerna all hjälp och all rehabilitering de behöver på samhällets bekostnad. Tänk att man måste samla in medel för detta, att inte deras insats värdesätts mer än så! Och nej, jag tittar fortfarande inte på slottsbalen 🙂
Bra skrivet! Eller WORD som man plägar uttrycka sig i de sociala medierna.
Jag hyllar verkligen veteranerna och tycker, precis som du, att det är synnerligen skamligt att veteranrehabiliteringen haltar i dagens välfärds-Finland.
Min pappas släkt kommer från Kyrkslätt, och det området hörde ju till Porkalaparentesen, så man har nog växt upp med en viss inställning till grannen i öster.
Det är verkligen svårt att tänka att man hade bara en liten vecka på sig att utrymma hela området. Med all boskap, foder och husgeråd mm. Min farfar (f. 1890) var för gammal för soldattjänst, men var med och evakuerade. Vid ”sista kollen” man gjorde på området, fann man bl.a. en gumma på ett torp som var lyckligt(?) omedveten om världens gång pga avsaknad av massmedier. Då blev det brått att packa ihop. Och potatisen som var i jorden ännu… Men med en oanad talkokraft fixade man gumman, husdjuren och skörden till tryggare plats.
Jag är glad i vårt självständiga land. Med tacksamhet och vördnad.
Tack för kommentarerna! Det finns mycket man behöver påminnas om, om och om igen. Och visst ”får” man titta på slottsbalen, när den nu en gång ordnas 🙂
Min pappa hann nog vara med om båda krigen. Han hamnade också att hjälpa till vid evakueringen av Porkalaområdet. Tror nog han också hjälpe till att ta upp potatis.
Själv har jag nog suttit och tittat på slottsbalen. Vid mina år orkar man ju inte så mycket annat än att sitta i soffan framför TV.