En bok som jag har på gång glömde jag nämna häromdagen. Det är ett sånt där verkligt långtidsprojekt, att läsa ”Bevingat – från Adam och Eva till Köttberget”. Det är en bok med samlade bevingade ord, ord med historia, bildliga uttryck, ordspråk och talesätt. – Inte kan det vara meningen att man ska läsa hela den där, tyckte maken, då jag fått boken av en kompis och med förtjusning deklarerade att jag skulle läsa igenom den. Nä, inte vet jag om det är meningen, det är väl snarare tänkt att man ska använda den som uppslagsbok när man funderar över något uttryck. Men jag som är så förtjust i ord och uttryck tänker läsa hela. Nu har jag kommit till U.
Det första man kan läsa under bokstaven U är
uggla ana ugglor i mossen ana oråd. Uttrycket är känt på svenska sedan tidigt 1800-tal. Det är troligen ett lån från danskan, som hade uttrycket ”der er ulve [ulvar, dvs. vargar] i mosen” redan på 1600-talet. När vargen utrotades i Danmark blev uttrycket innehållslöst, och eftersom ”ulvar” och ”ugglor” uttalas ganska lika i danska dialekter – uller respektive uler – gick det lätt att förvandla den farliga vargen till en meningslös uggla.
Jaså. På något sätt har jag tänkt att det konstiga med ugglorna i mossen är att de är ”i mossan” och inte i träden, tror jag. Där ser man.
Under min kvällspromenad med hunden i kväll drattade jag omkull å det skamlösaste. Vi gick i månskenet på en lerig väg, och jag la inte märke till en kvist som delvis var nertryckt i leran, utan snavade på kvisten och föll handlöst på alla fyra. Det var ju tur att det var lerigt, jag gjorde mig inte illa. Och då tänkte jag på uttrycket ”sätta rovor”. Men jag satte visst ingen rova, då ska man väl liksom trilla ner på baken? Tänk, det uttrycket finns inte i boken! Varken på ”rova” eller på ”sätta”. Kanske det jag gjorde heter ”stå på näsan” fastän näsan inte blev lerig… 🙂
Det verkar vara en intressant bok. Ugglor i mossen är ju ett väldigt konstigt uttryck, när man börjar tänka efter.
Inte så lätt att vandra i mörkret på sliriga vägar. Speciellt förrädiska är isbelagda vägar och det har hänt att jag drattat på ändan eller som vi skulle säga ”stuola åkoll”.
Ugglor i mossen är onekligen ett konstigt uttryck, Kicki. Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att jag på något undermedvetet sätt har tänkt mig att de där ugglorna ligger i undervegetationen (jag vet att det är skillnad på mosse och mossa, men ändå) bland tuvor och tranbär och kikar fram, och att det är konstigt, för så brukar ugglor inte göra. Ulvar i mossen blir genast mycket farligare.
Isbelagda vägar är verkligen besvärliga. När jag var ute med hunden i solskenet i går, gick vi en annan väg, som tyvärr var isbelagd här och var, så promenaden blev allt annat än rask. För en tid sen köpte jag broddar, och de var bra att ha när det var mera is överallt, men nu då det är bart på de flesta ställen känns det bara stolpigt och konstigt med broddarna, så jag hade lämnat bort dem.
Hmm. ”å det skamlösaste” ? Intressant uttryck, på min ära. Får man förresten komparera så skamlöst? 😉
Egentligen tror jag att man ska komparera skamlöst med mera och mest, Gullvivan, men det där kändes roligare 😉 I synnerhet när man antagligen inte får!
Du verkar bokstavligen ha fallit i god jord.
Så sant, Miisu 😀 I dag märkte jag dock att jag har flera små skråmor på det ena knät, så tydligen var det inte enbart mjuk lera där jag landade. Men det kunde ha gått mycket värre om vägen varit skarp, jag minns alltför väl när jag halkade och måste ha armen gipsad i en månad för flera år sen… Nu tog jag ju emot mig med båda händerna, så vikten fördelades mera på fyra ställen än den gången då jag halkade och tog emot mig med en hand (och med ryggen).
Hej, läser alltid dina inlägg, men orkar inte kommentera så mycket. Du anar kanske mossa på ugglan här! 😉
Hehe, då är vi flera mossiga ugglor, lma7, jag kommenterar inte heller allt jag läser. Man ska ju ha något att säga också 😉
Jo, det gäller att ha falltekniken i skick när olyckan är framme eller man stöter på hinder på vägen. Bevisligen har din teknik gått framåt efter vad du berättar, och övning ger som sagt färdighet. Själv övar jag ännu min bristfälliga taktik, eller fallen klarar jag nog, men man ska ju ha kraft över att resa sig och räta på ryggen också.
Miisu, den där gången då jag fick en fraktur på handleden försvårades tekniken av att jag hade en frass i en väska och spontant höll upp väskan med frassen så att han inte skulle slå sig (det var utanför veterinären, vi var på väg in för att få frassen kastrerad)… 🙂 Nu höll jag bara i ett hundkoppel med vidhängande, självgående hund.