ånger

I ett svagt ögonblick prenumererade jag på några nummer av den finska tidskriften Hyvä Terveys. Nu har jag fått det första exemplaret. Det verkar lovande, jag har hittat både ett och annat som genast fångade mitt intresse.

Ledarskribenten, om det nu kallas så i en tidskrift (jo, det måste det väl göra? det står ”pääkirjoitus”, och det betyder väl ledare, eller hur?) skriver om att ångra sig. Och om hur olika lokalkändisar brukar bli intervjuade i lokaltidningar när de har någon större bemärkelsedag. Och hur det då tydligen hör till att man ska få en fråga om vad man ångrar i sitt liv, och att man då ska svara ”ingenting”. Plus att man gärna ska lägga till att trots att man har haft svåra tider skulle man inte vilja byta bort en enda dag. Och om man inte har varit tangodrottning eller liknande så får man åtminstone samma typ av frågor när man har sitt femtioårskalas eller så.

Skribenten förundras över alla dessa människor som inte ångrar nåt, för hon ångrar en massa, och undrar om det inte finns nån annan i världen som klantar till det än hon? Hon skulle byta bort många dagar i sitt liv och ångrar än det ena, än det andra. Och så stöder hon sig på nån psykologiprofessor som menar att det hör till att man kan ångra sig, för då kan man också förlåta. Och att varje beslut har sitt pris, ångern hjälper en att hantera sitt eget handlande i fortsättningen.

Det stämmer säkert. Jag fick i alla fall ta mig en riktig funderare, för jag hör ju också till ”je ne regrette rien”-skaran. Det betyder ju inte att jag inte skulle ha klantat till det i mitt liv, och det ordentligt också. Visst ångrar jag t.ex. att jag har varit dum mot mina medmänniskor ibland. Men… det som har varit har varit. Jag ångrar det inte så att jag skulle gå omkring och gräma mig. Så om jag skulle få den där födelsedagsfrågan, vad jag ångrar i mitt liv, så skulle jag inte komma på något vettigt svar. För det jag i så fall har ångrat har varit småsaker. Jag ångrar inte att jag avbröt mina lärarstudier. Jag ångrar inte att jag gifte mig vid 22 års ålder. Jag ångrar inte att jag fick fyra barn. Osv. Det är ju sånt som ”gäller”, eller hur. Att jag sen kan ångra att jag har snäst åt mina barn nån dag då jag varit för trött… det är ingenting man behöver gräma sig över när man summerar sitt liv. Det var dumt, javisst, men mänskligt och det är förlåtet och passerat. Eller hur?

I stället brukar jag haka upp mig på då folk påstår att de inte är särskilt syndiga. För synden… tillkortakommandena och just de där sakerna som att man t.ex. snäst åt oskyldiga personer osv., sånt är ständigt (potentiellt) närvarande i mitt liv, åtminstone. Skulle tro att de är närvarande i allas liv. Och förstås, då ska man ju ångra sig, lägga av med att vara dum, be om förlåtelse och göra bättring. Så där kommer ångern in igen. Ändå tycker jag att jag inte ångrar mitt liv… 🙂 Få det att gå ihop, den som kan det….