Antar att jag skrivit om ansvar förr också, men av förekommen anledning är det inte så lätt att kolla upp alla tidigare teman då jag inte haft vett att arkivera alla inlägg som försvann…
Ämnet arbetsro i kombination med att jag håller på att skriva ett bokkapitel om bl.a. välfärd och värden har fått mig att fundera mycket på det här med ansvar. Vad har vi ansvar för egentligen, och hur långt sträcker sig ansvaret? Och nu tänker jag på flera typer av ansvar: ansvar för mig själv, ansvar för mina närmaste, ansvar för mina medmänniskor, ansvar för mitt arbete, ansvar för den organisation där jag är anställd, ansvar för miljön… listan är oändlig. Och hur förverkligar man sitt ansvar, vilka uttryck förväntas det ta? Listan på tänkbara svar kan också bli oändlig.
Inom hälso- och socialvården är ansvar ett centralt begrepp. Det kan också utgöra ett grundvärde i en organisation. Men hur ansvaret förverkligas, var det börjar och var det tar slut, det är inte lätt att fastslå. Vem har t.ex. ansvar för människans hälsa? Hon själv? Hennes föräldrar som lade grunden till hennes hälsa i barndomen? Hennes familj? Hälsovården? Arbetsgivaren? osv.
Den nuvarande formen av ansvar inom hälso- och socialvården betonar individen. Den formen av ansvar är också kopplad till autonomi, självbestämmanderätt, och kan förmodligen anses ha en grund i respekt för människovärdet. Samtidigt är det inte alldeles enkelt att skylla ifrån sig och föra över allt ansvar på den enskilda människan. Hur mycket kan man vänta sig av hennes familj? Hur långt sträcker sig t.ex. vårdarens och läkarens ansvar?
Inga lätta frågor. Inte blir det lättare om man går ut i ett större sammanhang – i närsamhället, i landskapet, i nationen, i Norden, i världsdelen, globalt… Jag råkade höra på radion då man diskuterade nödhjälp till det översvämningsdrabbade Pakistan. En radiolyssnare tyckte att man inte ska skicka dit några pengar eller nån hjälp. ”Inte skulle de heller hjälpa oss om vi drabbades av en katastrof.” Ett sånt tänkande gör mig mållös. Det tyder på att den radiolyssnaren och jag har vitt skilda värderingar. Att man skulle fråga efter om den man hjälper skulle göra motsvarande sak… näää…
Ansvar, en svår fråga. Om man börjar ta ” på allvar” den minsta ”obetydligaste” uppgiften man får, bygger man kanske upp småningom området?Att genast tänka att ” lönar sig inte”ingen skulle hjälpa oss heller, tycker jag är bedrövligt.
Visst har vi fått hjälp, t.ex från Sverige i krigstid. Vi har alla möjlighet att hjälpa någon, på vårt lilla sätt,
ingen kan hjälpa alla.Ha det bra Vonni!
Jag tror också att det är viktigt att ta sina uppgifter på allvar, även om uppgifterna är små. Samtidigt som den tanken gör mig lite stressad. Jag har alltid våndats inför ”den som är trogen i det minsta, är ock trogen i det som mer är”. Jag som är så slarvig… fast jag försöker ju nog hålla det jag lovat och sköta mina uppgifter…
Du har rätt i att det är viktigt att minnas att alla kan hjälpa någon fast man inte kan hjälpa alla. Ha det bra du också!
Ansvar och förmågan att hjälpa hänger enligt mig på en rad olika faktorer.
Dels om sammanhanget gäller privat eller affärer.
Om man hjälper någon villkorslöst, dvs utan krav på återhjälp(betalning), kan det väl närmast liknas som kärlek/vänskap, drivkraften godhet och oftast är sammanhanget privat. För att kunna göra det så förutsätter det att man har ”extra resurser”, dels i form av egna medel, eller en annan sponsor, tex. arbetsgivare som förser en med det man själv behöver. Man kan också hjälpa villkorslöst inom arbete, tex. inom sjukvården eftersom arbetsgivaren sköter om en, denne får ju lön mm för att hjälpa och då behöver man inte oroa sig för återbetalning/återhjälp, eftersom man har den tryggat.
Om man hjälper någon i affärssyfte, så går man nog förbi de personer som inte kan hjälpa tillbaka, eftersom man då annars går i ”konkurs” om man aldrig får något tillbaka. Undantagen är förstås om man är ny företagare, då kan man behöva investera rätt mycket i början, chansa att hjälpa utan att lita på återbetalning, pröva sig fram, och det kan vara rätt dyrt, endera gå åt h-e eller till 7 himlen så småningom. Eller ett annat undantag är om man är på skuldsanering, och syftet är att göra sig fri från skulder.
Det är individuellt hur mycket ansvar man dels har kapacitet för och är villig att ta på sig, eller är tvungen att ta på sig, just det gör det så svårt. Först och främst har man väl ansvar för sig själv, men det förutsätter ju förståss att man äger sig själv. Att reda ut gränser är nog en klurig fråga, och paradoxalt nog blir gränserna klara/tydliga först när man överträder dem, och då är ju tyvärr skadan redan skedd. När det gäller ansvar borde fokus således ligga på förmågan att reparera skador.
Det går inte att skaffa eller köpa sig ansvar, det får man, erhåller man. Det hänger ihop med förtroende, och det måste man bygga upp under en lång tid i samspelet med andra männsikor, en annan människa. Att göra det i praktiken kan man precis som Greta skriver att tex. ta de uppgifter man får, fast de är obetydliga, på allvar.
Du skriver att du håller på att skriva ett bokkapitel, skriver du en egen bok, eller ett kapitel för någon annan?
Annars, välkommen tillbaka till bloggen!
Det var ett långt och ingående svar, tack för det och tack för välkomnandet! Det där med hjälp i affärssyfte var en intressant synpunkt, då blir saken en annan, som du säger eftersom man i affärer inte kan bortse från behovet av vinst på sikt.
Bokkapitlet är en del av mitt jobb, och det ska ingå (om det godkänns, förstås) i en bok med redaktör. Boken handlar om välfärd i Österbotten och är en rapport som utges av Vasa universitet.