Man köper inte jordgubbar, sylt, saft eller stickasockar. Det är mycket ”man” inte gör, som jag ändå dristat mig att göra, och märkt att det inte alls var så farligt. Att det rentav gjorde gott. Att vi alla har våra talanger, att ingen hinner eller orkar med allt, och att man måste få prioritera.
Nu njuter jag av bären. Av jordgubbarna, julaktigt röda och frostiga då jag tar dem ur frysen, tinar dem lite lätt och häller dem över morgongröten. Som röda solar ligger de där och lyser upp min tillvaro. Det är andra gången i mitt liv som jag har köpt jordgubbar för infrysning. Förr skulle det inte ha kommit på tal. Hade vi inte egna bär i landet, skulle det banne mig inte heller köpas några. Det är ju så DYRT, och bor man på landet och har möjlighet att odla själv SKA man odla själv.
Men det kan komma en dag då det av olika orsaker blir övermäktigt med odlande också. Och då är det ju bra att de som verkligen satsar på att odla får köpare också, eller hur? Och om jag ändå skulle ha satt pengar på att köpa utländska frukter, skulle jag inte då kunna köpa inhemska bär?
Det må vara hur det vill med den saken, jag är glad över jordgubbarna. Och också över vinbären och krusbären och hallonen, som de facto har vuxit i den egna trädgården, och som jag faktiskt också har plockat en stor del av. Och över blåbären, som maken har plockat. Jag är en usel bärplockare. Men man behöver inte vara bra på allt. Och varje liter är ”hemåt”, det behöver inte vara ämbartals fastän ”alla andra” plockar mycket mera. Och visst är det synd att kilovis med bär ruttnar bort i de finska skogarna varje år. Det finns mycket synd och tråkigt här i världen, men jag varken kan eller behöver vara den som åtgärdar alla bedrövelser. Eller hur?
Jag FÅR fortsätta att njuta av bären, vare sig det är jag eller nån annan som odlat och/eller plockat dem… 🙂
Jag har köpt jordgubbar och lingon och fryst in, njuter nu av gubbarna, precis som du, och upplever sommar i smak och doft! Man behöver inte göra allt själv, precis som du skriver, de är tillåtet att prioritera! 🙂
Så är det, och även om det kan kännas som att det tar på krafterna att ge upp sina ”borden” kan det vara så befriande, och inte går världen under heller…
För man hinner inte med ”allt”. Folk har så ofta frågat mig ”hur hinner du med allt?” och mitt standarsvar har varit ”det gör jag inte”. Det gör MAN inte. Man orkar – eller vill – inte heller.
De är farliga, de där ”alla andra” och ”man”. ”Alla andra” hinner inte heller, inte ”man” heller. Jag kämpar också med att befria mej själv från dessa påklistrade ”måsten”. Det är svårt som du säger, men ack så befriande. Jag har blivit uppväxt med att man ska laga all mat själv. Nu till lillajul köpte jag mycket färdigt, tom rosollin. Det var svårt att köpa färdig mat, men i stället fick jag flera timmar tid med familjen. Det var värt det, och ingen klagade på att rosollin inte skulle ha varit god.. 😉
Visst är det märkligt, Xenia, och oftast går det ändå så bra att bryta mot mönstret. Och det är liksom inte bara det där med uppväxten, det är också allt man matas med via massmedia osv. Är man samvetsgrann och känslig, tar man lätt åt sig, vare sig man vill eller inte. Jag tycker att jag har prutat på det ena och det andra under årens lopp, det är fler än en gång jag nästan bittert har tänkt om jag inte ska få ha ”någonting” kvar (någonting av illusionen om hur ”man” ska vara???). Och ändå har jag ju så mycket.
Åh, jag köper både det ena och det andra av det du räknar upp och har aldrig tänkt på att det är nåt fel med det. 🙂 De jordgubbar som kommer i egna landet tar vi till vara, men vanligen räcker de inte så då köper vi lite mer. Just köpte jag stickasockor åt min flicka till julklapp för jag misstänker jag inte hinner sticka själv. De fanns på loppis men var helt nya; nån liten tant tjänade en hacka när jag köpte sockorna hon tillverkat. Köp på du bara och glöm alla betänkligheter! -Kram!-
Där ser man, Elovena, inte är det ”fel” 🙂 Men det finns såna här olika uttalade eller outtalade förväntningar på vad ”man” ska göra eller inte göra i olika sammanhang… Kram!
Oj vad jag delar din njutning av bär på morgongröten 🙂 och också av din underbara ordbeskrivning av jordgubbar som röda solar på gröten som lyser upp vardagstillvaron 🙂 Jag har de bär du räknat upp, förutom hallon 🙁 men bara en liten del kommer från eget land. Största delen har jag lyckats få sponsorerat eller köpt. I år har jag dessutom haft lyckan att få tranbär 🙂 och havtornssaft 🙂
Är det månne kvinnligt dessa måsten och duktighetsfenomen eller lider män måntro också av de, men på ett annat sätt? Jag har erfarenhet av både stad och landsbygd och jag tror att det är starkare förankrat på landsbygden enligt bondförnuftet att vara självförsörjande inom släktet eller mao att undvika skuldsättning och beroende via köp. Kanske för att arbete och anställningsförhållandemöjligheterna inte motsvarar den i städerna och man överlever i större utsträckning på talkoarbete utan skatt och på bytesaffärer. Helt naturligt så har stad och landsbygd olika överlevnadsvillkor. Det intressanta är om det finns acceptans att blanda stadsbor och bysbor, dvs. vara en katt bland hermelinerna på respektive ställe eller mår människan alltid bäst att befinna sig i rätt miljö för dennes förutsättningar? Samtidigt som det är en lycka för vissa att få ha gjort det (producerat) själv och för en annan kan det bara innebära skitarbete och slit och man vill hellre satsa fullt ut på finare sysslor som tex. på planering, konsultering, teknik och produktutveckling. Bär och annat handarbete är tidskrävande och priser motsvarar inte på långa vägar insatsen enligt finska mått mätt, (likväl som fotarbete också är tidskrävande men har dock bättre prismotsvarighet i Finland) Å andra sidan är något bättre än inget om det finns överlopps tid. Det man bör vara medveten om är att om man köper till underpris så blir man indirekt skuldsatt och tvärtemot åt andra hållet, så att man inte plötsligt är överskuldsatt. Å andra sidan behöver vi en viss skuldsättning som drivkraft till att arbeta. Varor har sitt värde oavsett försäljningspris. Idag säljs så mycket till ”underpris” och eftersom mindre och mindre produceras här i landet så minskar kännedomen om varors egentliga värde. Men vi skulle inte kunna ha vår levnadsstandard om vi inte samarbetade eller köpte av andra länder eller av egna landets andra generationer. Vi människor är hursomhelst ömsesidigt beroende av varandra, det kommer vi inte ifrån, men tänk vilken lycka, just i det skapas möten. Ingen kan göra allt eller vara bra på allt, men om vi ödmjukt samarbetar och hjälper varandra så klarar vi oss 🙂 Men för vissa att komma till den insikten så bör denne ha funnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Speciellt för den som har erfarenhet av att blivit utnyttjad kan tröskeln vara hög. Paradoxalt nog bör man vara tillräckligt rik och stark nog för att ödmjukt kunna ta emot utomstående hjälp på likvärdiga villkor.
Miisu, jag tror också att det här med självförsörjning är starkare förankrat på landet. Det har säkert sina rötter i överlevnadsvillkoren, vilket i sin tur i förlängningen har lett till att ekonomiskt sparsamhetstänkande har blivit väldigt eftersträvansvärt, och att den som lyckas producera mycket (med små ekonomiska medel) utgör någon form av ideal. Det är knepigt, det där med att vara en katt bland hermelinerna. Eller en sparv i tranedansen. Samtidigt tror jag också att det är mycket av en generationsfråga.
Visst är det knepigt det där med att man bör vara stark för att kunna visa sin svaghet…
Jag har aldrig känt någon press på mig att jag måste göra allting själv. Ibland köper jag t.o.m. pepparkakor.
Just pepparkakor har jag faktiskt inte heller haft något problem med att köpa, Scriptrix. Jag brukar nog baka pepparkakor till jul, men det tycker jag bara är roligt. Hm. Undrar varför det inte har varit någon press? 🙂
Att man ska göra allting själv tror jag, att det har att göra med uppväxten och hemmet
Min mamma var jätteduktig och klarade av nästan vad som helst.
Lite i den stilen var jag också själv i ca 35 år, tog modell av min mamma fastän hon inte mera fanns.
Numera tar jag det lugnt med julen, har lärt mej. Inte var det så roligt för nån här hemma när jag många julafton satt på en stol och pylade och var genomtrött.
Som pensionär fastän det ofta blir barnbarnsskötsel så försöker jag njuta av dagen som aldrig kommer igen.
Varför måst man alltid uträtta nå? Är vi inte påverkade av omgivningen?