bättre förr

Allt var inte bättre förr. Men vissa saker var definitivt bättre förr. Och nu är jag inte säker på vad det där jag vill beskriva heter. Fönsterhissar? Förr vevade man ner sidorutan på bilen. I min nuvarande (och förra) bil trycker man på en knapp, och så firas fönstret ner, och upp igen, då man vippar samma knapp uppåt. Det är ju bra, om och när det funkar. Det är desto mera förargligt då det inte funkar.

Idag har jag, jullovet till ära, haft en riktigt skön stadsdag. Jag började med zumba på gymmet, var där länge och väl, och begav mig sedan in till centrum för att julhandla lite, i väntan på att 13-åringen skulle sluta skolan för dagen, då skulle jag hämta honom och han skulle också komma till stan och julhandla, och så skulle vi gå ut och äta. Trevligt.

Nå, jag körde min vana trogen ner i torggrottan för att parkera, eftersom det fanns plats där, och firade ner sidorutan för att ta parkeringsbiljetten ur automaten. Det gick bra. Det som inte gick bra, var att fira upp rutan tillbaks. Den lydde inte. Där ute var det -14 grader, lätt snöfall och blåst… Nå, jag hade inget val, jag fick lämna bilen i grottan med sidorutan vidöppen. 🙁 Och hoppades att elfönsterhissen eller vaddetnuheter skulle besinna sig när den fick moja sig i plusgrader en stund.

Jag gick på kaffe, strosade runt en stund, handlade lite julklappar och förde klapparna till bilen, och försökte hoppfullt få rutan att sega sig uppåt. Ca 3 cm orkade den, i rysligt maklig takt. Sen var det stopp. Jag lämnade alltså bilen IGEN med öppen sidoruta, och gick för att handla lite mer. I andanom såg jag mig köra först till Smedsby för att hämta gossen, in till Vasa igen, och sedan hem till Hankmo med öppen sidoruta och vintervinden och snön vinande runt öronen. Det var ingen trevlig inre syn. Och jag tänkte på mommo, som var så rädd drag, att hon inte ville att man skulle ha bilrutorna nervevade ens mitt i sommaren. Man kunde få ansiktsförlamning av detta, menade hon. Drag var farligt. – Jag får väl tetraplegi nu då, minst sagt, tänkte jag dystert. (Fastän jag alltid har ställt mig tvivlande till att luft plötsligt skulle vara farlig, bara för att den är i rörelse. Men det lär vara så att musklerna, och kanske nerverna, faktiskt kan bli stressade av drag, så att man kan få ont åtminstone. Det har en fysioterapeut försökt övertyga mig om. Vartefter jag har blivit äldre har jag också blivit mera känslig för drag… Nåja. Nog om detta.)

Jag handlade lite mer, och förde varorna till bilen innan jag betalade parkeringsavgiften, förhoppningsfull, förstås. Nå, 3 cm till, eller kanske 2. En liten rörelse i rutan i alla fall. Men, när jag startade bilen och gjorde tre nya försök att få upp ruthelv… eländet, segade rutan sit i alla fall uppåt, bit för bit, för att slutligen stängas helt. Ni kan tro att jag var lättad. Och så skulle jag ju ut ur grottan också. – Du ska öppna bildörren, INTE rutan, mässade jag för mig själv, tills jag var ute. Det gick bra.

Och när jag hade hämtat sonen, mässade vi samma sak igen i korus när jag ånyo körde ner i grottan… och sedermera ut därifrån utan problem. Men nog är det förargligt när tekniken inte funkar och det inte heller funkar att dra upp rutan med nyporna…

För övrigt var det verkligen skönt i stan idag. Lugnt och trevligt. Och när jag var på kaffe, satt tre lugna och glada damer vid ett bord i närheten av mig. De talade på finska om vilken underbar jul det ska bli i år. Och så fridfull, sa en av dem entusiastiskt. Någon julstress kändes inte av. Det har varit en bra dag, på alla sätt, utom när det gällde bilrutan. Men även där blev ju slutet gott, allting gott.

Nå, jag ska väl städa lite ikväll också. Kanske. 😉