bo

”Litet bo jag sätta vill…” börjar en visa som jag inte kommer ihåg i sin helhet. Att sätta bo är roligt, tycker jag, även om jag inte över lag är intresserad av inredning och sånt.

Den här gången är det inte jag som sätter bo, utan det är tredje gången som jag ska hjälpa ett nytt barn att byta bo… Ähum, det där blev visst en konstig mening. Det är alltså så att det är mitt tredje barn (av sammanlagt fyra) som ska ut och pröva sina vingar, då yrkesstudierna startar på måndag. Det blir till att leverera honom till internatet på söndag kväll, och nu har jag skaffat lakan, handdukar och ett och annat som vi ska passa på att skjutsa dit på samma gång eftersom han i fortsättningen kommer att åka buss till och från studieorten. Han kommer hem varje veckoslut. Det är en bra mjukstart på livet utanför hem-hemmet, tycker jag.

Så snart har familjen halverats vid middagsbordet om vardagarna… fast vi har ju vant oss undan för undan med att först decimeras till 5 personer, sen till 4 och nu alltså till tre. Under veckosluten kan vi däremot vara 5-7 vid bordet under vissa måltider, och ibland ännu fler, om t.ex. de kära systersönerna är här.

Och jag tycker att det är spännande och roligt, gläds med sonen över att han fick den studieplats han önskade (han ska bli rörmokare), och gråter inte alls… Ibland undrar jag om jag är lite underlig då jag inte gråter över sånt, det är så många andra mammor som halvt gråter ögonen ur sig då barnen börjar vara borta hemifrån. Men ok, att jag är lite underlig vet jag ju egentligen redan, så jag får leva med den saken. 😉 Och det är så roligt när de kommer hem och hälsar på sen!