Egentligen är jag väl jävig när det gäller att skriva en recension om romanen Vonne och Marie av Christel Sundqvist, eftersom jag är bekant med Christel via jobbet. Men, det här är ju ingen officiell recension, så jag skriver i alla fall 🙂 Jag har tyvärr inte läst Christels två tidigare romaner (än), så jag har något att se fram emot.
Baksidestexten på bokomslaget ger bl.a. följande information:
Vonne och Marie handlar om att duga. Om att fortsätta fast man varken orkar eller räcker till.
Att en av huvudpersonerna kallas Vonne väckte naturligtvis mitt intresse, och det här med att varken orka eller räcka till känns alltför bekant. Det var alltså med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med läsandet.
Boken berör. Den är lättläst, samtidigt som den inte är lätt att läsa. Språket flyter. Christel Sundqvist har valt att hålla kvar finlandssvenska ord och uttryck i brödtexten, inte enbart i dialogerna. För en österbottnisk läsare bidrar det till lättillgängligheten, samtidigt som man (läs: åtminstone jag) också reagerar på de finlandssvenska begrepp som inte ingår i min vokabulär, trots att jag känner till dem. Som att kalla mormor för Momi, eller att vattna med sprutkanna. Språkintresserad som jag är, smakar jag på ord och uttryck minst lika mycket som jag tar till mig handlingen när jag läser en roman.
När jag skriver att boken inte är lätt att läsa, syftar jag på det allvarliga temat: sorg, missbruk, sjukdom. Om att bära på ärftliga problem. Jag värjer mig mot dysterheten, samtidigt som jag vet att den är en del av livet. Och jag inser än en gång att det är något med den här dysterheten, eller ska jag kalla den melankolin, som gör att jag osolidariskt nog inte slukar allt som skrivits inom finlandssvensk litteratur.
Samtidigt är inte allt som händer i boken svart och dystert. Det finns möjligheter, och det finns styrka. Svårigheter kan övervinnas. Allt är inte nedbrytande, det finns också sådant som byggs upp. Att det går att gå vidare, att fortsätta fastän man varken orkar eller räcker till. Att man duger ändå.
Och ändå. Jag blir så ledsen över tragiska familjehändelser som kastar sin skugga över flera generationer. Jag vet ju att sådana finns, på riktigt. Inte bara i böckernas värld. Alla har vi våra kors att bära. Våra livslögner, och andras livslögner, som samtidigt är sanningar.
Jag blir också ledsen när folk inte vågar tala om döden med den som vet att hen ska dö. Inte i böcker och inte i verkliga livet. Det är bra att tänka positivt, att inte ta hoppet från en sjuk människa. Men den som är sjuk behöver också bli bekräftad. Döendet borde inte bagatelliseras eller ignoreras av omgivningen. Fast, det finns också de som själva vägrar att tala om sin förestående död. Det är inte enkelt att stå bredvid och kunna göra så lite. Lyhördhet är viktig.
Rekommenderar jag boken? Visst gör jag det. Absolut. Den är jobbig att läsa, men den är bra <3
Låter som en bok i min smak. Jag gillar ju melankoliska och lite tunga böcker mellan varven. Det glättiga, lite förljugna är ju sällan verklighet heller. Boken finns väl inte på elib ännu, men ska skriva upp titeln.
Det är en tänk- och läsvärd bok. Fastän jag inte tycker att positiva, varma berättelser är förljugna 🙂 verkligheten har sina skiftningar.
Jag frågade vid Gros bokhandel idag om de har boken. Den råkar vara slutsåld där för tillfället, men de har beställt flera exemplar, så snart finns den där på nytt!