boktips eller recensioner eller nånting däremellan

Jag tror att jag redan i något tidigare bokinlägg citerade min syster, som skrev på fb att det alltid infinner sig en känsla av tomhet när man ”läst ut” en författare. Den tomheten drabbades jag av förra veckan då jag kom till den sista av Arne Dahls böcker om Opcopgruppen. Först läste jag alla hans böcker om A-gruppen i lite hipp-som-happ-ordning, och sen fortsatte jag med Opcopgruppen, de tre senare böckerna, jag hade läst den första.

Arne Dahl har ett synnerligen fascinerande språk. Böckernas handling kan bli något långrandig, men samtidigt är de olika utvikningarna om än det ena, än det andra, så intressanta att det egentligen inte gör nånting att man emellanåt närapå glömmer vad själva huvudberättelsen handlar om. Ibland hamnar han in på ett politiskt spår, ibland på ett religiöst, eller på ett historiskt, ett geografiskt, ett språkligt, ett kulturellt, ett filosofiskt… you name it. Han måste alltså vara oerhört beläst, och jag antar att han ägnar massor av tid åt research.

Visst, jag känner inte till det han skriver om, så det skulle kunna vara rena amsagor om både det ena och det andra, men han gör det så övertygande att jag inte bryr mig så mycket om vad som är sant eller tänkbart och vad som är rena fantasier. Jag kan t.o.m. ha överseende med att han ofta hoppar från den ena miljön till den andra och beskriver vad som händer ”under tiden” med den ena och den andra, för att plötsligt komma tillbaka till ett nu som redan beskrevs ur en annan persons synvinkel. Oftast tycker jag att sånt är förvirrande, nästan irriterande. Jag skulle liksom vilja att en berättelse skulle vara kronologisk och inte hatta hit och dit i historien. Eller så inte. Eftersom jag gillar böckerna…

När jag således var utan Arne Dahl att fortsätta med, ramlade jag över Jonas Jonassons senaste, Mördar-Anders och hans vänner. Ha, nu ser jag på Wikipedia att Jonas är taget, det låter faktiskt mera som en pseudonym att heta Jonas Jonasson. Ungefär som Bo Balderson, vars böcker jag läste med stor förtjusning då det begav sig. Jonassons böcker är ännu dråpligare än Baldersons. Fullständigt fenomenala, för den som inte vill ha alltför stark verklighetsförankring i det hen läser. Jag antar att man ska ha en speciell humor, och ett intresse för Människan och hennes natur – samt gärna en religiös (kristen) allmänbildning för att uppskatta böckerna till fullo. Och kunna se med glimten i ögat på det mesta i tillvaron. Rekommenderas! (Och nej, jag tänker inte förstöra min läsupplevelse av Hundraåringen genom att se filmen. Basta.)

Efter att ha vridit mig i vånda och fniss över Mördar-Anders med flera bravader, var det dags för en ny (ljud)bok idag igen. Den här gången blev det en bok av Varg Gyllander. Sthlm: inferno, heter den. På tal om namn, kan man faktiskt heta Varg, på riktigt? Tja, jag antar det. Vad vet jag. Fast det är onekligen vanligare att heta Ulf, med samma betydelse. Man kan ju faktiskt också heta Varga, i förnamn, om man är flicka.

Eftersom jag precis börjat på den här boken har jag inget direkt att säga om den. Jag minns att jag tyckt om Varg Gyllanders tidigare böcker, men jag minns inte varför… 😀

Ibland kanske jag borde nöja mig med att läsa samma böcker om och om igen, i synnerhet när jag inte kommer ihåg vad de handlade om eller varför jag gillade dem?