För dem som inte bor i Korsholm eller i Vasatrakten, kan jag berätta att vi i våra trakter har möjlighet att köpa eller prenumerera på en utmärkt lokaltidning, ByaNytt, som utkommer ca en gång per månad. I senaste numret av ByaNytt kan man bl.a. läsa en artikel om en fårfarmare.
Det fick mig att tänka på mina egna blygsamma erfarenheter av får. När jag var barn, hände det sig att mina morföräldrar hade sommarfår. Ett år hade de två får, Maja och Pelle. Jag är inte säker på om det var samma Maja eller en annan Maja som vi brukade gå med i koppel som en hund. Det var skojigt. Maja tyckte om promenaderna, och det gick också att springa med henne i kopplet, hon sprang ivrigt så att den stora magen skumpade. För stor mage, det hade hon. Hushållsfår, liksom hushållsgrisar, hade åtminstone på den tiden (1970-talet) en icke föraktlig rondör, och det var inte så mycket tal om att köttet inte skulle vara så gott för att det var så fett. Hm, det var alltså medaljens baksida: man hade kul med sina Major och Pellar över sommaren, sen när det blev höst skulle de slaktas och så skulle man… äta sina vänner. Det var mindre kul. Tyckte jag då. Och antagligen är det så när man har få husdjur. För sen när jag blev mjölkbonde, om inte förr, fick jag lägga av med dylika sentimentala tankar och i stället ta till mig det som vår utmärkta lärare Inga Swanljung sa när jag gick i Värdinneskolan – man har ju gett djuren ett så gott liv som möjligt medan de lever, och tagit hand om dem på bästa sätt, så inte är det synd om dem för att man äter upp dem sen när de är döda.
När jag jobbade som lantbruksavbytare var jag aldrig avbytare på nån fårfarm. Däremot hände det att mjölkbönder hade ett antal får i nån kätte i fähuset. De var rara på sitt sätt (fåren alltså… men inte var det nåt fel på bönderna heller… äh 🙂 ), men rysligt tröttsamma då de så sällan kunde hålla käf… tru… mun… vadheterdet… mulen. Så fort de såg en människa var det ”määä” och ”bääää” för hela slanten. Tillochmed när man hade gett dem mat, määade de och bääade med munnen full av mat. (Man skulle gott ha kunnat säga som grannen brukade säga för att retas med sina sommarfår ”ji ni dom i hovo” (är ni dumma i huvudet) och de svarade ”nääää” 🙂 ) Men jag tror inte att de är dumma. De är bara förfärligt sociala.
Ändå fanns det en tid när jag övervägde att börja ha får. När det blev klart att vi inte skulle kunna fortsätta som mjölkbönder, och jag funderade på vad jag skulle kunna göra för att försörja mig och ändå kunna fortsätta att jobba hemma. Det blev inga får. Det fanns ingen lönsamhet i dem, tråkigt nog. Fastän de ger både kött och ull. Det är nog något fel på systemet, då det är så… I stället blev det studier för min del, och, tja, resten är historia. Och jag bor redan på landet, och vet vad det vill säga att odla sin jord och ha djur, så någon romantisk tillbaka till naturen-flipp lär jag aldrig få.
Men jag gillar får ändå, och kor, och andra djur 🙂
Jag skulle också vilja ha fårfarm..men det har vi nog inte tillräckligt betesmark för..och sålänge vi har fem vargar i hundhagarna går det nog inte att ha ens sommarfår. För evigheter sen hade vi både får och getter och ankor och höns, men då hade vi bara en husky..Sommargrisar har vi ju haft, de kan ta ifrån sig någorlunda om de blir antastade, och höns, inburade i en tom & rymningssäker hundhage..
Men jag känner nog åtminstone ett par fårfarmare som, så vitt jag vet, lever på sina får. Nära vår stuga i Toholampi finns det ett stort lammastila, men de sysslar ju då också med att förädla och sälja diverse fårprodukter i en egen butik. En annan bekant i Purmo har 300-400 får och ett tjugotal vildsvin. Och så finns det en enorm getfarm i Pensala som jag kör förbi nu och då och blir alldeles till mig..Highland-kossor kunde man också ha, grannfrun vid torpet har ett tiotal, som ”sällskapsdjur”..
Tydligen finns det folk som kan leva på att ha får, men lätt är det säkert inte. Det kan ju hända att de har andra inkomstkällor också. Vi har inte haft sommargrisar sen svärmor levde, och jag gillade inte det fläsket för det var så oerhört fett. Jag kan liksom inte förlika mig med att det är ”smakligt fett”, för mig är det bara äckligt. Och det var mera fett än kött…
Sommarhöns hade svärfar ibland också. En gång blev nästan alla ihjälbitna. 🙁 Man vet aldrig vilka rovdjur som kommer. Ett år hade han kalkoner i stället. Men nu då vi vill fara till villan så fort vi får en chans är det nog bäst att inte skaffa en massa husdjur.
Jag tyckte våra grisar var ganska magra…både till det yttre och inre..vi gjorde hagar åt dom av lastpallar runt trädgårdsland och pääronland och lät dem agera jordfräsar och livnära sig (inte enbart förstås) på vad de bökade fram..de facto avlivade & konsumerade de några av våra höns också, som jag brukade släppa ut i grishagen nu och då…därmed lärde jag mig att grisar är allätare..på tal om höns så tycker jag det anstår varje hönsägare att inhägna sina höns ordentligt..men jag är säkert partisk. En midsommarafton i början av 90-talet rymde en av våra hundar och bet ihjäl grannarnas 10 hönor (som var ytterst bristfälligt inhägnade). Grannarna var på villan så vi hade hela natten på oss att jordfästa hönor och räfsa ihop drivorna av fjädrar. På midsommardagen lyckades vi efter mycket telefonerande få tag i 10 nya fina vita hönor som vi hämtade och installerade i grannens hönshage. Därefter infann sig det moraliska dilemmat huruvida vi skulle berätta för grannarna att deras 10 hönor inte är just de 10 hönor som de tror att det är. Men, jo, när de kom hem från villan stod vi skamsna där och förklarade att utifall att de inte värper imorgon så är det för att..etc..
Kanske era grisar motionerade så mycket… fick mig att tänka på Griseknoen, och då Emil sa till honom att han skulle hålla sig mager som en jakthund så att han inte skulle bli julskinka 🙂
Jag skulle verkligen inte ha trott att grisar skulle avliva höns… :-/
och så tycker jag att ni gjorde helt rätt när det gäller grannens hönor 😉 trots att inhägnaden var bristfällig. Svärfars hönor var nog inhägnade, men deras dråpare hade tagit sig in ovanifrån. Gallret var säkert 2 m högt, ändå…