Efter moget övervägande har jag kommit fram till att jag ”ger ut” min första feelgoodroman ”Frukost på stranden” som sommarföljetong. ”Frukost på stranden” gavs ut år 2016 av mitt företag Wonnes Wellness med tryckningsbidrag från Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse. Boken finns i pappersformat och i e-bokformat. En fortsättning på boken är under planering.
KAPITEL 2. EN OVANLIG PROMENAD PÅ EN VANLIG STRAND
En flicka i 20-årsåldern kom långsamt gående längs strandpromenaden. Höstvinden rufsade om de rosa hårslingorna som stack fram under den svarta mössan. Hon älskade blåsten. Det blåste ofta i den här staden, antagligen på grund av närheten till havet. Flickan frös lite, men bara lite. Hon knöt nävarna inne i de hemstickade vantarna för att värma fingrarna. Hon var alltid kall om händerna.
– Kalla händer men varmt hjärta, brukade farmor säga och le sådär varmt som bara hon kunde. Om någon hade varmt hjärta så var det farmor.
Några änder simmade runt i hamnen framför puben. Det fanns inte många båtar kvar. Änderna såg inte ut att bry sig, de simmade som om de aldrig gjort annat. Det kanske de inte hade heller, tänkte flickan inskränkt innan hon kom på att det hade de visst, de hade flugit och lagt ägg och ätit och sovit… och vad visste man förresten om vad änder tänkte och gjorde när de var för sig själva? Och så undrade hon om änder kan värpa också, eller om de bara lägger ägg. Alltså, om man kan säga att änder värper, eller om det är bara höns som värper.
– Ha, jag kan säga att änder värper, sa hon för sig själv. Änder värper, änder värper, änder värper… försök hindra mig från att säga det om jag vill.
En man med en hund närmade sig. Flickan, som hette Annette, älskade hundar och tittade nyfiket upp från änderna. Hunden var svart.
– En flat coated retriever, tänkte Annette. En sån skulle jag också kunna ha. Hunden och hussen passerade henne utan att hussen ägnade flickan en blick. Hunden vände däremot på huvudet och tittade nyfiket på henne med sina mörka ögon.
– Hej vovven, mumlade hon och log. Fast hon försökte le med måtta. Hon hade hört att hundar inte förstår sig på leenden, eftersom hundar inte visar sina tänder av välvilja, tvärtom. Fast, hundar som umgås med människor har väl lärt sig att människor fungerar lite annorlunda.
Annette traskade vidare. Det här var den bästa tiden på dygnet, promenaden till skolan. Man fick inte säga skolan, förmanade hennes professor.
– Det här är ett universitet, ingen skola.
Det struntade studenterna högaktningsfullt i. De gick till skolan, och gick i skolan oavsett hur mycket universitet den var.
Mitt i all sin morgoneufori fick Annette syn på en tant som såg väldigt ledsen ut. Tanten satt på en parkbänk och virade en tygnäsduk mellan fingrarna, hårt, hårt. Det såg ut som att tanten grät. Hon stirrade oseende ut över vattnet och vred sig oroligt. Annette tänkte på farmor och hennes goda hjärta, och gick försiktigt fram till tanten.
– Hur är det fatt, frågade hon vänligt. Kan jag hjälpa dig på något sätt? Voinko auttaa, la hon till, då hon plötsligt kom på att tanten kunde vara finsk.
Tanten tittade förvirrat upp på flickan.
– Nej, jo, tack… jag vet inte. Jag ska bara handla lite kaffe.
Annette la huvudet på sned och undrade vad tanten menade och visste inte vad hon skulle säga härnäst.
– Alltså, jag ska bara gå till butiken, sa tanten.
– Ok, svarade Annette tveksamt. Du klarar dig, alltså?
– Jo, svarade tanten, jag ska bara sitta här och hämta mig en stund först. Tack för din vänlighet.
Och så grät tanten ännu mera, fast hon försökte le.
– Sköt om dig, sa Annette onödigt glättigt (tyckte hon själv) och gick med dröjande steg vidare mot skolan.
Hon brukade se en hel del folk under sina promenader. Men det här var första gången som hon sett någon som var så där ledsen. – Kanske tanten är ledsen för att nån har dött, tänkte Annette. Eller så har hennes man lämnat henne för sin unga, vackra sekreterare och tanten känner sig slängd på sophögen och vet inte vad hon ska göra av resten av sitt miserabla liv.
Kommen så här långt i sina funderingar blev Annette avbruten av en dunk i axeln och hon blev så skrämd att hon svor till.
– Blev du rädd, flinade hennes studiekamrat Patrik. Är du på väg till föreläsningen i Arbetsplatspsykologi?
– Ja, sa Annette, och du skrämde mig faktiskt. Jag gick och tänkte på en tant som sitter på en parkbänk och gråter.
– En tant, sa Patrik begrundande. Som gråter. Är du säker på att du har vaknat?
– Hon sitter där borta, svarade Annette och tänkte diskret peka ut bänken med tanten. Men tanten satt inte kvar.
– Satt där borta, rättade Annette. Hon skulle handla kaffe, men satt på parkbänken för att hämta sig. – Äh, strunta i tanten, nu skyndar vi oss så hinner vi ta en kaffe innan föreläsningen börjar, tyckte Patrik.
Vill du läsa hela boken på en gång? Boken finns i pappersformat och som ePub-bok, och kan köpas direkt från mig. Hör av dig till info (at) wonneswellness.fi och ange koden SOMMARFÖLJETONG så bjuder jag på postningskostnaderna! Pappersboken kostar 15 € och e-boken 10 €. Tyvärr finns romanen inte i ljudboksformat.