I gårdagens Vbl kunde man läsa ett reportage om hästböcker. För en f.d. hästflicka var det synnerligen intressant läsning. Oj, vad många hästböcker jag har slukat i mina dar! Och jag har varit med i Wahlströms Ponnyklubb i åratal, dottern var med i Polluxklubben…
Men nån egen häst blev det aldrig. Jag blev aldrig så duktig på att rida att jag skulle ha platsat i hästägargenren. Dels hade jag då, liksom nu, så många intressen. Det finns alltid så mycket som jag vill. Jag slutade rida i 16-årsåldern, då stallägaren gick i konkurs och jag borde ha sökt mig ett annat ställe att rida hos. Men det råkade sammanfalla med min första nära-utbrändhet-period, så det fanns också andra skäl att rensa i tillvaron. Det blev ingen fortsättning. Efter det har jag bara suttit på en hästrygg två gånger. En gång medan jag gick i ”sjukis” och en gång tillsammans med dottern. Dottern fick lov att sluta rida pga. allergi.
Jag blir glad över att läsa att ”varje hästflicka vet att det är fel”, när folk tror att flickor genom kärleken till hästen förbereder sig inför utvecklingen till ”lidelsefull flickvän, kvinna, fru och mor”. Hästar och tänkbara makar spelar inte alls i samma division. Och det kändes så fånigt när jag hade slutat rida, och en kompis pappa frågade om jag bytt ut hästarna mot pojkar. Det hade jag VERKLIGEN INTE. Dels kan man väl tänka att min indignation kom sig av att jag de facto inte hade nån pojkvän, dels av att jag inte för mitt liv (då) skulle ha erkänt att man kunde vara intresserad av pojkar (i pluralis, alltså, man väntade ju på DEN RÄTTE, för sjutton), men dels också för att jämförelsen är fullständigt absurd.
Men jag håller också med om att livet med de riktiga hästarna inte motsvarade det rosenskimmer som framställs i hästböckerna. Hästar är inte alltid så lätta att kommunicera med, som Sofie Knutar så riktigt konstaterar i en kolumn i Vbl. Man tyckte att man gjorde så som det stod i böckerna att man skulle göra, men inte visade ridskolehästarna en nån överdriven tillgivenhet, direkt, de la öronen bakåt och blängde skitsurt på en som tack.
Nåja. Om jag skulle ha en familjemedlem som skulle vara väldigt duktig på det här med hästar, skulle jag nog ändå gärna ha en häst ”i huset”…
God morgon Yvonne, och Grattis på namnsdagen! Åtminstone i min almanack står det Yvonne idag. Jag slukade ditt inlägg och tänkte att här har vi ju en gemensam nämnare, min hästbakgrund är lite dito. Några intensiva år men aldrig att man blev särskilt duktig. Viljan fanns men modet kunde vackla lite ibland… Det var lättare att studera hästlivet via böckerna. Idag skulle ja kanske vara hästägare om inte om fanns. Men bara kanske. 🙂
God morgon så här en dag senare, och tack för gratulationerna! Jag såg din gratulation i mailboxen och blev påmind om att jag hade namnsdag 🙂 Tror att modet vacklade lite för mig också. Sen var det nog så att åtminstone jag inte alltid heller hade tillgång till så effektiv undervisning. Man satt mest där på hästryggen och hängde med så gott man kunde. Visst var det lättare i böckerna…
Men någonting beror väl det ändå på att det är så mycket mera flickor än pojkar som rider. Sedan då man kommer till banhoppning på internationell nivå ser man mera män än kvinnor på hästryggen.
Jag har svårt att tro att det inte också skulle vara något annat än kultur och förväntningar som gör att flickor i allmänhet är mera intresserade för djur och pojkar för bilar.
Bakom ratten är man ensam herre över situationen och bilen lyder blint varje kommando oberoende av följderna. På hästryggen måste man lära sig samspel och göra något bra tillsammans. Jag tror inte det är någon tillfällighet att den emotionella förmågan i allmänhet är bättre utvecklad bland kvinnor.
Du kan ha rätt i att det är något mer än kultur och förväntningar, men jag tror nog att de spelar en stor roll. För någonstans måste ju förändringen ha skett. När jag var barn var det en farbror här i byn som hade en arbetshäst när de flesta andra slutat med den saken, och han var så förundrad över att jag, en liten flicka (ca 10 år) var så intresserad av hästen. För honom tillhörde hästarna männens värld.
Undrar om män över lag är mer tävlingsintresserade? Eller vad det kan bero på, det där med tävlingarna och de manliga ryttarna. Är det månne de mest emotionellt utvecklade männen som tävlingsrider… nu fick jag mera att fundera på…
Hästböcker har jag läst, men aldrig ridit. Är nog mera intresserad av bilar? Grattis på Yvonne-dagen!
Tack i efterskott, jag läste gratulationerna i går i mailboxen men ”hann” inte in här. Jag hade också en period då jag var rätt intresserad av bilar, men hästperioden höll i sig längre. Och visst, inte har jag något emot vare sig bilar eller hästar längre, men jag följer inte med utvecklingen och köper varken bil- eller hästlitteratur.
Jag hade en lite liknande upplevelse. Jag gick och blev allergisk för hästar (och pälsdjur överlag), så det blev ingen ”riktig” hästmänniska av mig. Undrar från vilket knäppt mentalt skrymsle man skulle få för sig att det finns paralleller mellan hästintresset och utvecklingen till flickvän och fru. I mina öron låter det som något Freud kunde ha kläckt ur sig…
Undrar om ens Freud skulle ha kommit att tänka på den saken….