…kände jag för att blogga, men då kom man inte in på bloggen.fi 🙁 så jag skrev i min reservblogg. Här kommer en kopia av det inlägget:
Måndag igen. Och sista sommarlovsveckan för min del. Det har varit – och är – en lång, skön, välbehövlig ledighet. Visst har jag funderat ibland om det skulle ha varit bra att spara en vecka till hösten, men jag valde att ha det så här i stället, och om det blir svårt att orka under hösten går det säkert att lösa så att jag kan ta en vecka ledigt då också. Hellre det än att bli sjukskriven, om det hjälper med en andningspaus på en vecka!
Jag ser också fram emot att börja jobba igen. Att ta itu med diverse texter och kursförberedelser. Hoppas att kreativiteten flödar efter all sol jag tankat, efter all frisk luft jag andats, efter alla renande bad och alla tänkvärda texter jag tagit del av – som inte haft med jobbet att göra, men alltid med Människan, och mitt jobb handlar så mycket om Människan och hennes villkor att alla erfarenheter, praktiska eller litterära, kan komma till nytta på något sätt i något skede.
Häromsistens kom jag mig för att börja lyssna på Sommarpratarna i Radio Vega. Jag har sporadiskt, under många år, lyssnat på en och annan sommarpratare i Sveriges Radio, men jag minns faktiskt inte om jag kommit mig för att lyssna på Vegas sommarpratare tidigare. De få sommarprat jag lyssnat till i sommar har varit underhållande, intressanta och inspirerande på olika sätt. Och som vanligt väcks det så många tankar hos mig, tankar jag gärna skulle skriva ner, men jag har liksom inte haft lust att sätta mig vid datorn för att skriva.
Dagens inlägg blir alltså som så ofta ett sammelsurium av axplock ur det jag funderat på. Sommarpraten har bl.a. väckt tankar om hur man upplever sin depression (om man har eller har haft en eller flera depressioner, alltså). Jag håller med Mathias Rosenlund om att vanmakt är något av det mest utmärkande för depressionen. Det var svårt att förklara vanmakten för ”min” psykiater, som har finska som modersmål. Han talar visserligen en god svenska, men ingen av oss kom på något exakt finskt ord för det jag ville uttrycka. Otillräckligheten är kanske vanmaktens föregångare. Efter att jag i årtionden kämpat med min egen otillräcklighet och mina tillkortakommanden, slog vanmakten ner. ”Jag kan faktiskt inte. Nu går det inte längre. Alls. På riktigt.” Och trots allt lidande det innebar, var det också skönt. När det inte längre gick att anstränga sig. När det inte fungerade att skärpa sig, för att tankarna helt enkelt inte kopplade. När allt bara var vila.
Där är jag ju inte längre. Men fortfarande är tillvaron mycket vila. Annars slutar det fungera igen. Och nu, när jag fått mera råg i ryggen, på riktigt, också invärtes och inte enbart som en strävan, kan jag ärligt säga att jag inte vill ”tillbaka”. Det är inte önskvärt. Jag vill helt enkelt inte ha det som det har varit. Basta. Nu mår jag bra, och det är huvudsaken. Om det inte räcker för Samhället, är det samhället det är fel på. Och jag har verkligen så småningom kunnat ta till mig arbetshälsovårdsläkarens ord – att kunna jobba 50 % är också att ”ha arbetsförmåga”. Att jag eventuellt inte kommer att kunna jobba mera än så betyder inte att rehabiliteringen har ”misslyckats”.
Via sommarpraten och yles arena kom jag till min förtjusning också in på lite ljudböcker. Jag hade inte tänkt på att man kan hitta sådant också via radion. Så nu har jag lyssnat på Farlig midsommar, skriven och uppläst av Tove Jansson, och håller på med Pappan och havet. Tyvärr missade jag början av den farliga midsommaren, eftersom avsnitten endast finns på arenan under en begränsad tid. Vad trevligt det är att läsa böcker från sin barndom på nytt! Och jag tror alldeles säkert att det är så som jag hört, att Tove Janssons böcker på många sätt är skrivna (också) för vuxna. Jag kan gott förstå att jag inte odelat tyckte om Pappan och havet när jag var barn. Jag gillade inte den melankoliska tonen, och att Muminpappan var så gnällig och vresig. Nu, när jag s.a.s. vet bättre hur det kan vara, har jag en annan förståelse för Pappans situation.
Och som vanligt fnissar jag länge av förtjusning åt finurliga formuleringar. T.ex. ”Hemulernas Frivilliga Orkester”. Finns det en… ofrivillig dito då också, om det måste poängteras att den är Frivillig? När jag kastade fram denna tanke för Familjen, invände maken att det inte nödvändigtvis måste vara så, eftersom de som jobbar inom räddningsväsendet inte heller hör till Ofrivilliga Brandkåren i motsats till de Frivilliga Brandkårer som finns. Och det har han ju rätt i. Kanske hemulorkestern alltså bestod av icke yrkesmusikerhemuler.
Vidare blev jag alldeles överförtjust i fångvaktarhemulens lilla försiktiga kusin. Hon virkar, för att känna sig lugn. Jag stickar, men det är ungefär samma sak. Underbart. Redan då, när boken skrevs, visste man alltså att handarbete har en rogivande verkan. Kanske Människan alltid på något sätt har vetat det. Och Hemulerna.
Jag förstår också Pappans behov av havet på ett annat sätt nu, då jag själv vill vara vid havet. Helst så nära vattnet som möjligt. Men jag vill inte vara ytterst i havet. Öppna horisonter skrämmer mig. Undrar om det är något jag borde ta upp i terapin, som börjar på nytt på onsdag efter terapeutens semester?