…har jag skrivit i mitt ”att blogga om”-häfte. Undrar vad jag menade med det?
Jag antar att jag tänkte något i stil med att det är bäst att sätta sprätt på de få pengar man har, så att barnen inte behöver gräla om dem senare. Det kan låta cyniskt, men… jag tänker att det är bra om man kan a) ge bort ett och annat medan man lever (om nån vill ha det man vill ge) och b) att man unnar sig ett och annat om man har möjlighet, i stället för att bara spara till något ”sen” som kanske aldrig kommer.
Lyckligtvis har jag ingen erfarenhet av arvstvister, och jag hoppas innerligt och tror också att jag kommer att få slippa sådana. Mina båda föräldrar lever i högönsklig välmåga, och min syster och jag har redan allt vi behöver och brukar inte gräla. I alla fall inte sen vi blev vuxna. När hon var liten blev jag ibland irriterad på henne, och när hon var i tonåren blev hon ibland irriterad på mig, men hon är min bästa vän och något av det käraste jag har, så jag kan inte föreställa mig att vi skulle bli oense om något så världsligt som våra föräldrars små tillgångar.
Ofta är det ändå så att det är vuxna, närapå gamla människor som ärver. Vuxna som redan har vad de behöver. Mat och tak över huvudet. Jobb, eller rentav pension. Varför skulle man då vilja roffa åt sig på andras bekostnad?
En annan sak, som är knepigare, är alla saker som ska fördelas mellan dem som redan har allt. Om skåpen är fulla från förr, och man själv för grejor till loppis för att kunna andas är det knappast så att man behöver mer saker. Vackra saker, som den förra generationen satte så stort värde på, och som visst kan ha ett känslomässigt värde också för den som ärver. Vad ska bort, om något nytt kommer in? För inte är det ju vettigt att samla arvegods i nån låda i uthuset eller i källaren…
Inga lätta frågor. Hoppas mina föräldrar får leva många år till <3 och att maken och jag hinner hjälpa alla våra barn med bostäder och sånt medan vi lever <3