kung av sand

Det här inlägget kom till tack vare det första #kuggeskriver-inspirationsbrevet. Michaela vill inspirera andra till att ge sig själva tillstånd att skapa något. Jag gillar ju att skriva, och är inte ens särskilt självkritisk när det gäller bloggen (”det är ju bara på skoj, för nöjes skull, inte på riktigt”) så nu drar jag till med en berättelse på rak arm utgående från skrivuppgiften

Skriv tjugo minuter om någon som du mött under dagen eller förra veckan. Ge personen ett namn och en personlighet. Ta hjälp av följande frågor eller ställ egna. Utöver de här frågorna är det alltid bra att fråga varför.

• Hur rör hen på sig?
• Hur är hen klädd?
• Vad drömmer hen om?
• Vart är hen på väg?
• Vad gör hen hemma?
• Vem ringer hen?

Kung av sand

När Pelle var barn, drömde han om att vara kung. Kung i ett eget litet land, där alla invånare var trygga och hade det bra. Alla familjer hade många barn, alla barnen var älskade och man fick äta så mycket man ville och valborgshelgen var landets viktigaste högtid.

Kungen skulle ha all makt, det skulle vara enklast så. Några ministrar kunde kungen ha att diskutera med, mer än så behövdes inte. Landet skulle ju vara litet. Och han skulle vara en god kung, det skulle inte finnas anledning för folket att bli upprörda över hans beslut.

Pelle berättade om sina konungsliga idéer för sin pappa och sin farbror Kristian. Pappa och Kristian förstod inte alls vilka goda intentioner Pelle hade. – Då skulle du vara en diktator, förklarade pappa. Och det hjälpte inte att Pelle försökte övertyga pappa om att han skulle vara en god kung, ”vadå diktator”. – Jo, men det är inte bra att bara en människa bestämmer över de andra, inflikade Kristian. Pelle tyckte de var dumma, och utnämnde sig ändå i sina lekar till Per III Erik, i landet Grönrike. Hans gosedjur fick agera invånare i Grönrike, och de var nöjda. Trots att pappa och Kristian gick omkring och log snett och försökte agitera och värva revolutionärer bland nallarna. – Ner med kungen, skanderade Kristian, och pappa höll med. Om inte Pelle hade tyckt så mycket om pappa och Kristian hade han nog blivit rejält förtörnad. Nu suckade han bara, och försökte ha överseende. Ifall Pelle hade känt till uttrycket ”konsten har alltid blivit missförstådd” hade han förmodligen gjort det till kung Per III Eriks valspråk. – En diktator är en dum kung, tänkte Pelle, en kung som bara tänker på sig själv. Per III Erik är en snäll kung, då är han ingen diktator. Och han har ministrar. Tre stycken, så det så!

Pelle, som numera gick under benämningen P-E, i alla fall bland arbetskamraterna, hade inte tänkt på Grönrike på många år. Han visste inte riktigt vad det var som hade triggat dessa minnen från barndomen. Var det barnet, som satt på stranden och byggde sandslott, nu i september, då ingen längre badade? Var det barnets mamma, som satt tillsammans med barnets nallar på en filt? Eller var det mopsen han mött, mopsen som var så lik farbror Kristians flickvän Marias mops? Maria, som var så snäll, men som Kristian inte gifte sig med. Maria, som tröttnade på att vänta på att Kristian skulle bestämma sig, tog mopsen med sig och flyttade till Sverige och hittade en ny pojkvän, blev gravid och var gift och mamma inom mindre än ett år.

P-E tog fram en cigarrett ur fickan, tände den och släntrade vidare längs stigen i parken. Vad hade det blivit av honom? Ingen kung i alla fall. Inte ens en president. Eller ens en kommunpolitiker. Vart tog alla ideal vägen? Idealen rann ut i sanden, som små, små rännilar när vinden tog tag i slottet han hade byggt. Idealen blev till illusion, resignation och cynism. Inga barn hade han fått heller. Han som inget hellre ville än att fylla stan, eller åtminstone lägenheten, med småpellar. Och smålisor. Men till det skulle han behöva hitta ”en Lisa”, och det hade han inte riktigt lyckats med.

En Lisa, det skulle han vilja ha. Kanske Lisa skulle ha en mops? Och hon skulle inte flytta till Sverige. Han skulle ta hand om henne. Han skulle köpa rosor och vitt vin varje fredag, och tala om för henne hur mycket han tyckte om henne. Hon skulle vara hans drottning, och…

P-E snavade på en trädrot och höll på att stupa på näsan i den lösa sanden på stigen. – Lös sand, mitt liv är byggt på lös sand, tänkte han. – Kung av sand, det är vad jag är. Kungen av ingenting alls….

To be continued…? 🙂