Jag vet inte om det är någon allmän tradition, men för mig hör promenader till jul och jullov. Nuförtiden promenerar jag ju förstås som aldrig förr, oavsett årstid, tack vare hunden. Men det där med promenaderna på jul hänger med från barndomen.
När jag var barn brukade vi alltid tillbringa juldagseftermiddagen hos mammas fastrar Agda och Iréne. På dialekt blir Iréne av någon anledning ”Rieni”. De var ogifta och bodde tillsammans och kallades allmänt ”fastrona” av oss och ”Holmos flickona” av folk i byn. Rieni var den som stod för bakningen i det hushållet. Till varje jul bakade hon ”smetona”, receptet finns i Marthas kokbok och går där under namnet Danska äppelbakelser. Alla tyckte att smetona var såååå goda (utom jag, jag åt väl pliktskyldigast någon enstaka och försökte se artigt nöjd ut). Hon bakade också pepparkakor. Rejäla doningar, inga såna där som kavlas så tunt att man kan läsa Hufvudstadsbladet under degplattan. Alla gillade hennes pepparkakor, också jag. På grund av sin tjocklek kallades de Rienis karapepakakona, alltså pepparkakor för karlar. Gissa om jag tyckte att det var snopet sen då jag gick i Värdinneskolan och blev itutad att pepparkakor ska vara tunna för att vara smakliga. Struntprat. Det var ju Rienis karapepakakona som var Pepparkakorna med stort P! Rieni brukade också göra en gräddtårta. Samma modell varje år. Bottnen var inte någon fluffig sockerkaka, utan en Idealkaka, som är rätt tung och saftig. Tårtan var garnerad med ananasbitar, och så hade Rieni spritsat ett rutmönster av grädde på tårtan. Dessutom brukade fastrona bjuda på nötter och russin, stora russin med frön i. Och mandariner. Kanske något annat också. Choklad? I alla händelser brukade man vara väldigt mätt och stinn efter dessa juldagseftermiddagar.
Och det var då som det var dags för julpromenaden. Med moster Inger, min barndoms stora idol. Vi gick ut för att få frisk luft och för att maten skulle sätta sig lite. I alla fönster tindrade ljus, och det var så vackert. Och det var snö (i alla fall de gånger jag minns, jag vet ju att det bevisligen också förekom gröna jular på 70-talet).
Under senare år har jag tagit nån sån där julpromenad t.o.m. på självaste julafton. Det är så vackert och stilla när alla andra sitter inomhus och firar med sina familjer.
Och sen ska det förstås promeneras varje dag under jullovet (om man har ett sånt), mellan allt konfektätande och soffliggande…
Promenader hör till julledigheten också. Jag brukar nog vara ute varje dag om det nu inte är väldens skyfall, då hunden behöver sin motion alla dagar.
Tänk vad det var mycket ”kalosääras” förr på julen. Samma ritual varje år – juldagen hos mommo, julannandagen hos fammo och nyårsdagen hos moster. Julmat i överflöd på alla ställen.
Däremellan var det ”julfrämmans” i byn på olika ställen. Mycket kaffedopp blev det – kakor, tårtor och hembakt småbröd på löpande band.
Jag minns att svärmor och jag diskuterade det där med mängden ”dopp” en gång, Kicki. Jag sa att man ju inte behöver ha så mycket att folk börjar må dåligt. – Men så brukar det ju vara, invände svärmor (med ett visst mått av självironi)
Jag fick så roligt åt dom danska äppelbakelserna. Smetona minns jag inte att vi sku ha kallat dom vid oss. Äter man dom månne någon annanstans än i V-hankmo!? Och vet danskarna ens om att vi har småbörd i deras namn!? Till skillnad från dig tyckte/tycker jag faktiskt om dom, främst för det syrliga äppelmoset mellan. Eller just kombinationen. Mina döttrar – i synnerhet den äldsta – älskar dom och frågar efter dom när det börjar julbakas. Det kändes dessutom lite extra att baka dom i år, eftersom vår äldsta har tillbringat höstterminen i Danmark. Några danska äppelbakelser har hon nog inte sett till, men kanske hon far tillbaka en dag och tar seden med sig 🙂
Brukar ni ha glasyr på dem, Ann-Marie? Jag minns inte om det står i receptet att det ska vara glasyr, men Rieni brukade alltid ha vit glasyr/kristyr ovanpå och så en liten nypa färgglada nonpareller 🙂
Nä, någon glasyr har vi nog inte satt tid på. Det är kanske något som bara ogifta fastror har tid med 🙂
Det har du säkert rätt i, Ann-Marie! 🙂