Mitt arbete består av undervisning och forskning, om man beskriver det i stora drag. I praktiken omfattar ”undervisning och forskning” många olika moment. Dessutom har vi ”universitetens tredje uppgift”, att föra ut forskningsbaserad kunskap till samhället, som kräver sin del.
I detta jobb ingår en massa läsande. Man läser böcker och artiklar i de ämnen man ska undervisa i, man läser böcker och artiklar för att ingår i forskningsarbetet, man läser för att rent generellt hålla sig uppdaterad med det som händer inom den vetenskap man representerar, i mitt fall alltså vårdvetenskap.
Nu håller jag på att läsa in mig i ämnet vetenskapsteori, eftersom jag för första gången i mitt liv kommer att vara inkopplad på undervisning i det ämnet också. Närmare bestämt vetenskapsteori för humanvetenskaper, dit den vårdvetenskapliga tradition jag representerar hör. För närvarande håller jag på med boken ”Reflective Lifeworld Research” av Karin Dahlberg, Helena Dahlberg och Maria Nyström. I förordet skriver Karin Dahlberg något som träffade mig med stor kraft då jag läste det idag: ”With this book I want to honour all living discussion and the openness to something which does not necessarily belong to mainstream. Live and let live.” Fritt översatt handlar det om att författaren vill hedra all levande diskussion och öppenhet inför sådant som inte nödvändigtvis hör till det traditionella, det konventionella, det ”vanliga”. Lev och låt leva.
Så självklart, och ändå så svårt. Inte bara inom vetenskaperna, utan i livet i stort. Så självklart att en levande diskussion också innebär att alla inte alltid är av samma åsikt. Så svårt att smälta åsikter som visar att den/de andra inte alls tycker som jag. Så självklart att vi inte upplever allt på samma sätt. Så svårt att känna att den/de andra inte förstår hur jag upplever saken. Så självklart att känslor väcks. Så svårt att låta bli att bli ledsen eller arg. Och ändå så viktigt. Att våga lyssna och ta in också det som inte passar in i mitt tankesätt. Att respektera det annorlunda. Att ge utrymme för mångfalden.
Och att inse att inte min värld rasar samman för att inte alla tycker som jag.
påminner mig med förödande skärpa om att jag är väldigt tolerant gentemot allt och alla utom de intoleranta..en ack så stor brist.
Ja, det är nog något man får fundera på… hur man tacklar det.
fast..nån sorts skillnad tycker jag ju ändå att det är..om man använder sig av tex. Päivi Räsänens retorik; ”jag accepterar den homosexuella som person men jag accepterar inte utlevd homosexualitet”…”jag accepterar homofoben som person men inte utlevd homofobi”…Det förra handlar ju om ren och skär kärlek medan det senare snarast är rena motsatsen…så kanske man inte behöver vara så übertolerant ändå..
Du har onekligen en poäng där. Samtidigt som jag ändå vidhåller att ditt tänkesätt kan förstås ”rätt” också utgående från vidsyntheten. Alla människor är lika mycket värda, också de som praktiserar utlevd homofobi, oavsett vad man tycker om deras sätt att handla…
Men, visst, det finns företeelser som det är svårare och svårare att acceptera ur t.ex. etisk synvinkel. Och det är inte alltid lätt att ”frikoppla” människan från åsikterna eller beteendet.