Häromdagen läste jag något om tystnad. Att man egentligen borde avsätta en timme per dag för tystnaden, att tystnaden behövs som kontrast till den hektiska tillvaro vi lever i. Så är det säkert för de flesta, även om det finns andra som upplever en skrämmande eller trist tystnad, en tystnad som visar på den negativa ensamheten. Men nu tänker jag på den positiva tystnaden, och också på den positiva ensamheten som man kan behöva för att hämta kraft.
Absolut tyst är det ju sällan. Klockor tickar, vinden susar, fåglar kvittrar, vattnet porlar… Naturljud är rogivande. Varje gång jag sätter mig på stranden vid vår sommarstuga och tittar ut över havet fylls jag av ro. Jord, luft, vatten, eld… naturelementen som förstärker det rogivande hos (den relativa) tystnaden.
Den goda tystnaden kräver inte heller ensamhet. Det finns vänner som man kan vara tyst tillsammans med utan att det känns besvärande. Tack och lov för vänner som man både kan tala öppet och tiga förtroendefullt tillsammans med <3
Jag har stort behov av tystnad, kanske beroende på mitt jobb där det aldrig är tyst. Radio i bilen kan jag inte lyssna på under hemvägen, det är bara skönt att vila öronen.
Naturens ljud är sköna, kan till och med fördra en motorsåg på långt håll över vattnet vid villan.
Undrar om jag skulle klara ett sånt jobb, Kicki, det skulle nog fresta oerhört på mina nerver. Jag behöver så mycket tystnad för att kunna koncentrera mig på jobbet också, det är verkligen tur att jag har ett eget arbetsrum på jobbet, det skulle vara en fasa att sitta i ett öppet kontorslandskap. Eller så vänjer man sig. Men i så fall tror jag också att jag inte ens skulle klara av radion efter en arbetsdag.