I fredags hade jag förmånen att få vara med om en väns doktorsdisputation, och jag hade också äran att få vara toastmaster under hennes doktorsmiddag. Det var en fin dag på alla sätt. Avhandlingen, som ni kan hitta i sin helhet på internet, handlar bl.a. om att föda barn i en främmande kultur.
Jag fick en liten bok av min vän, en bok som heter Medmänniskor av Stefan Einhorn.
Hoppsan, den hamnade visst lite på tvären, men det gör inget.
Boken innehåller ett antal berättelser om vad det kan innebära att vara en medmänniska, samt små reflektioner kring de olika berättelserna. Samma författare har skrivit boken ”Konsten att vara snäll”, en bok som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men hittills har det inte blivit av.
För jag vill ju vara snäll. På riktigt. Och en medmänniska. Einhorn skriver så fint om det, att man aldrig kan veta vilka små detaljer som blir betydelsefulla för en annan människa. Och också om att man inte alltid lyckas, hur gärna man än vill.
Det är ju nämligen inte så lätt. När man försöker vara snäll mot en människa, tycker en annan kanske att man samtidigt är allt annat än snäll mot henne. Det blir alltså en konflikt gällande mot vem man ska vara snäll, och vilka andra tänkbara konsekvenser den förmenta snällheten kan få.
Jag tror i alla fall att det är viktigt att försöka. Och att också stå på sig. Ja, det kan hända att min s.k. snällhet inte kommer just dig till godo så mycket som du skulle önska. Ja, det kan hända att du tycker att jag är förmäten, som säger att jag vill vara snäll och inte alltid ställer upp på det som du vill. Men, förstår du, vi måste alla få göra våra prioriteringar, och jag är liksom inte redovisningsskyldig för om och när det är viktigast att jag är ”snäll” mot min familj, mot mig själv och/eller mot någon annan.
Hursomhelst, vi människor är beroende av varandra, så det är fortsättningsvis viktigt att vi orkar vara varandras medmänniskor, även om en (med)människa aldrig kan utgöra en annan människas hela lycka. Kram!