…det skulle vara något, det. Förutom att jag ständigt har en ljudbok på gång (alltså, jag lyssnar, skriver inte en ljudbok), läser jag för närvarande också två böcker i pappersformat. Det. Går. Långsamt.
Båda böckerna har jag lånat av min goda vän Haje, och jag hoppas och tror att det inte är så bråttom med att returnera dem. Den ena heter ”Oro: En Resa I Det Moderna Självet”, och den ska jag berätta mer om en annan gång. Att det går långsamt att läsa den, beror närmast på att den kräver en hel del eftertanke. Den känns både djupsinnig och splittrad och jagvetintevad på samma gång.
Den andra, som jag tänkte berätta om i dag, är Dagbok I 1931-1934, den första av Anaïs Nins sju dagböcker, som enligt texten på pärmen ”är ett enastående dokument över en sällsynt levande kvinna och hennes tid”. Att det tar så länge att läsa den, beror inte på att den skulle vara lika jobbig att ta till sig som Oro-boken, utan på att jag är så fascinerad och smakar på texten gång på gång. Tänk att kunna skriva så där, det är en nåd att stilla be om! Samtidigt som jag givetvis har självinsikt nog för att inse att jag aldrig kommer att kunna göra det. Anaïs Nin måste ha varit mycket speciell. Och översättaren skicklig. Jag läser helst böcker på originalspråket, om jag behärskar det. Den här är faktiskt skriven på engelska, så det skulle ha varit möjligt för mig att läsa originalet, men nu håller jag mig till den bok jag liksom oförhappandes fick i min hand.
Det är svårt att föreställa sig den värld som hon beskriver. Att händelserna utspann sig innan min mamma ens var född (mamma är född 1935). Att det fanns kvinnor som gick på nattklubb och drack alkohol och skrev om sex (det lär Anaïs Nin också ha gjort, men de böckerna har jag inte läst – än) redan på den tiden känns en smula märkligt. Och att det känns märkligt, gör att jag känner mig så full av fördomar och förutfattade meningar som jag förstås är. Alla har vi våra egna referensramar. Och eftersom det här handlar om en kvinna som föddes 10 år före min mormor, ligger det närmast till hands för mig att på något sätt jämföra henne med just mormor. Eller med mommos granne, som var ännu äldre. Det är så svårt att tänka sig deras jämnåriga i liknande miljöer som Anaïs Nin 🙂 Den österbottniska landsbygden skilde sig förstås en hel del från det mondäna Paris.
Hursomhelst, jag är så fascinerad av sättet att skriva. Det avspeglar förstås också en gången tid, uttrycken och språkformen är ”förgångna”. Men ack så levande.
Anaïs Nin gick i psykoterapi. Inte minst därför är det så intressant att jämföra hennes tankar och upplevelser med mina egna, jag som också gått i terapi och fortfarande går hos terapeuten för att hålla min mentala haka ovanför den proverbiala vattenytan.
Henry kallade mitt hem ett själens laboratorium.
Träd in i detta själens laboratorium där varje känsla kommer att röntgenfotograferas av doktor Allendy för att spärrarna, knutarna, förvrängningarna, ärren som hindrar livets ström, ska bli synliga. Träd in i detta själens laboratorium där tilldragelser bryts in i en dagbok som ljusstrålar bryts i en kristall, där de dissekeras för att bevisa att vi alla bär en förvrängande spegel där vi ser oss själva för små eller för stora, för tjocka eller för magra, till och med Henry, som tror att han är så fri, så munter så utan ärr. Träd in här där man upptäcker att ödet kan styras, att man inte behöver bli förslavad av den första vaxstämpeln på barndomens ömtåliga känslor. Man behöver inte bli brännmärkt av det första mönstret. Har en gång den förvrängande spegeln krossats finns en möjlighet till helhet; det finns möjlighet till glädje. (s. 100)
Jag är förstummad. Och ser fram emot att i sinom tid läsa de övriga sex dagböckerna.
