Nä, faktiskt inte. Nu är det ju inte riktigt hel-dags för mig än, jag återvänder till ÅA först den 16.8. Men i morgon bitti kl. 06:45 sparkar jag igång med spinning vid Wasa sports club, närmare bestämt vid Ladies club & spa. Och vet ni, det känns faktiskt inte ett dugg ångestladdat.
Lite rampfeber kan jag fortfarande ha ibland när jag ska hålla ett motionspass. I synnerhet om det är länge sen sist, och jag ska hålla koreografiberoende pass som Bodypump eller Zumba Fitness. Men spinning, där är det inte hela världen om jag av misstag sitter ner när jag hade planerat att vi ska stå eller tvärtom. Det är jag som bestämmer, och det är tillåtet att improvisera. Skönt.
Jag antar att jag kommer att ha en grym träningsvärk under veckoslutet, då jag inte suttit på en spinningcykel (eller annan cykel heller, för den delen) efter midsommar. Men, det är smällar man får ta, och träningsvärk är övergående.
Jag har funderat en hel del på den där återvända-till-jobbet-ångesten som folk tydligen har, eftersom det skrivs en hel del om den i diverse media. Faktum är att jag inte kan minnas att jag skulle ha haft ångest just för att återvända till jobbet efter semestern. Lite pirrig förväntan, jo, men inte ångest.
Däremot har jag nog haft varje-morgon-när-jag-ska-till-jobbet-ångest. I synnerhet under de år då jag bytte jobb eller hoppade in som vikarie då och då. Och den ångesten var relaterad till prestation. Kommer jag att klara av jobbet idag? Kommer folk att tycka att jag gör ett bra jobb? Tänk om det händer något allvarligt, som är mitt fel?
Det kan ju hända att såna här tankar är extra påträngande då man har jobb där man faktiskt kan åstadkomma skada, vilket jag har haft, både när jag jobbat som lantbruksavbytare och när jag jobbat inom vården. I värsta fall kan nån (djur, människa) dö, om man ställer till det riktigt dumt. Eller så kan man själv bli skadad – t.ex. sparkad av nån rädd ko eller få på käften av nån arg patient.
Livsfara har däremot inte funnits eller känts akut i mitt nuvarande jobb, varken för mig eller för mina studerande. Ok, det förekommer skolskjutningar i världen, men jag har aldrig gått omkring och varit rädd för såna. Däremot har jag nog haft jobbångest även i detta jobb. Inte för att återvända från (sommar)semestern, då har man hela läsåret framför sig och all tid i världen, känns det som, åtminstone för mig. Mera under intensiva perioder med deadline på deadline, då jag vill gå att lita på och orka och hinna hålla det jag lovat.
Hursomhelst, varför skulle man ha ångest för att komma tillbaka efter semestern? För att man haft för kort ledighet och fortfarande känner sig utarbetad? För att man inte tycker om sitt jobb? För att man tror att man presterar dåligt? För att man ogillar sina arbetskamrater eller sin chef? För att barnen ska till dagis och de kommer att vara trötta och sura innan de blir vana att stiga upp igen? Eller?
Kan nån berätta för mig vad det är som känns angstigt?
Jag tror det är övergångarna som känns jobbiga,byte av rutiner och att komma in i rytmen igen. Själv har jag,om jag varit utvilad, ofta känt ett pirr av förväntan inför en ny termin. Jag har fort kommit in i rytmen på jobbet. Det är faktiskt tyngre i början när man blir ledig,jag har känt mig mer vilsen då. Jag har alltid mått bäst av den jämna vardagslunken,såvida den varit hanterbar. Nu är jag fri som fågeln,inget jobb som väntar,och nu gäller det att hitta nya rutiner. Hittills har jag haft ett ordinärt sommarlov. När alla försvinner till sitt får jag börja fundera på hur jag vill ordna tillvaron. Jag inser också att jag haft väldigt bra med de långa sommarloven,för det mesta har jag hunnit bli utvilad. Korta semestrar hinner man knappt ställa om sig innan man ska i jobb på nytt.
Tack för svaret! Du kan ha rätt, att det är förändringen i sig som kan kännas jobbig. Lycka till med den nya tillvaron!
För mig är det omställningen att börja gå efter klockan. Gillar att vara uppe länge om kvällarna när jag är ledig och sedan ännu läsa i sängen. Det kan jag inte när jobbet kallar.
Det känner jag också igen nu när du säger det. Förr var jag också uppe länge när jag var ledig, och så länge barnen var mindre var det jobbigt då jag visste att jag inte heller kunde gå och lägga mig så tidigt som jag skulle ha behövt när det var jobbdags. Tänk att jag inte kom att tänka på det när jag skrev inlägget! Jag är inte heller nån morgonmänniska, men jag har liksom funnit mig i och funnit mina rutiner att lägga mig tidigt när jag jobbar, och det är sällan jag är uppe länge ens när jag är ledig numera.