Antar att de flesta sett Ronja Rövardotter på bio eller på tv, och kommer ihåg hennes vårskrik. Ett skrik som hon liksom bara måste släppa ur sig när hon kände att det var vår. Jag minns att jag var lite besviken när jag hörde vårskriket första gången, för det lät inte som jag föreställt mig att det skulle låta när jag läste boken. Så är det ju ofta, den som läst en bok blir lätt besviken på filmatiseringen av boken därför att man redan bildat sig sin egen uppfattning om hur personerna ser ut, hur de låter osv. och det är inte alltid filmen motsvarar den bilden. Jag tror att det är därför jag tycker bättre om att läsa än om att titta på filmer. Jag är ju lite obstinat och vill gärna bestämma själv. Efter att jag drabbades av utmattningsdepression i somras orkar jag tyvärr inte läsa så mycket, men det går rätt bra att lyssna, så jag har nog läst ett stort antal ljudböcker under dessa månader då jag inte orkat göra så mycket annat. Först bara sov jag, sen vilade jag och lyssnade på ljudböcker, och så småningom började jag varva vilandet med att sticka. Så numera stickar jag mera än vilar medan jag lyssnar på ljudböckerna. Det är förstås också en vila i sig. Det är terapeutiskt att sitta och titta på stickorna, att se att jag åstadkommer något fastän det inte är så krävande eller märkvärdigt. Tv klarar jag inte av alls nu.
Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om vårskriket. Trots att jag är lite världsfrånvänd och apatisk, får jag nämligen nog en hel del såna där vårskrikskänslor den här årstiden. Samma känslor som när jag var sisådär 35 år yngre, kanske ännu yngre än så, men mina första minnen av vårskrikskänslor är nog från högstadieåldern. Det pirrar liksom av frihet i hela kroppen, jag känner mig lätt och skulle vilja springa, lite så där som Forrest Gump utan egentligt mål. Jag skulle vilja resa, ut i världen, sitta på en uteservering och bara dra in känslan av frihet och vår och förväntan i lungorna. Helst ensam. Bland folk, men inte i sällskap med folk.
Nå, jag får väl nöja mig med en och annan promenad… tänk om jag skulle ta och skrika till i alla fall 😉
Jag håller med dig, boken är alltid mycket bättre än filmen! Det kan väl inte bero på något annat än att vi själva har mycket bättre fantasi än filmregissören! 😛 😉
Och så gillar jag uttrycket: Bland folk, men inte i sällskap med folk. Det är något som jag gärna ägnar mig åt.
Så måste det absolut vara, Scriptrix! 😉 Jag tror att vi som tycker om att läsa tänker så, medan de som inte gillar att läsa kanske inte har hittat den där inre fantasisynen…
Har du skrikit redan? Tyckte mig höra ett högljutt läte,som kom norrifrån, här i Tallbacken. Hade fem nötskrikor vid fågelbrädet i morse,tänkte om det var de som tackade för maten när de for. Men nu börjar jag fundera…. 🙂
P.S. Det där med i sällskap utan sällskap känner jag igen, månne det kommer med åldern?
Kanske det var jag, måsa-mållon 🙂 I går var det nog en sån där vårskrik-dag, i dag fastnar skriket lite i halsen, men nu skiner solen i alla fall. Det är möjligt att det där med i sällskap men utan sällskap förstärks med åldern, men jag har nog gillat det ända sen jag var barn, vad jag kan minnas.
Cellgrupper i all ära, men bland folk, men inte i sällskap med folk låter snäppet bättre. Kanske något att se fram emot?
Nu får jag fundera på vad cellgrupper betyder, AH… Men jo, jag gillar det där med anonymitet och ändå människor runtomkring. Det ger liksom en känsla av trygghet att ha människorna runt sig samtidigt som man inte behöver konversera utan får försjunka i tankar, iaktta, meditera och filosofera.
Yvonne, det syftade nog bara på rumsindelningen på det där lyxhotellet med havsutsikt.
Ojdå, jag trodde att det skulle vara något trevligare än så :-/
Visst kände jag också behov av ett vårskrik då jag kom hem i kväll och kunde börja fira påsken i förskott. Men det kom inget skrik, var för trött i halsen efter övningen med Maximuskören.
Ännu är jag inte trött i fingrarna så då kan jag väl få skriva en önskan om
Glad Påsk!
Tack, AH, glad fortsättning på påsken till dig också! Kanske jag också borde börja sjunga i kör igen och få ge utlopp för mina skrik där 🙂 Men nej, inte för tillfället, kanske någon gång sen…
besvikelsen kan nog bli stor ifall man först läser en bok o sen ser filmen…. och vad det gäller vårskriket kan jag nog hålla mej, denhär årstiden gillar jag inte alls, men sen mär det börjar grönska, då skulle jag kunna tänka mej att ta ett riktigt försommarskrik så det skulle höras över hela bygden 🙂
När jag var barn lär jag också ha sagt att jag inte tycker om ”klottvåren”, Gilla. Antar att det var just den här årstiden som avsågs. Men numera tycker jag nog om klottvåren, fast jag är också mest förtjust i den skira grönskan.
Tittar in för att önska dig en fridfull påskhelg
Tack Vandris, fridfull fortsättning på påsken till dig också!