Idag har jag funderat mycket på vad det egentligen innebär att vara skenhelig. På något sätt känns det som att det har gått inflation i det begreppet, liksom i så många andra begrepp. Det känns som att det skulle ha blivit något av en legitim kliché att påstå att människor som är av annan åsikt eller t.ex. företräder s.k. konservativa värden är skenheliga.
För mig är skenhelighet nog mera begränsat och allvarligt än så. Jag har inte följt med den s.k. homodebatten i tv, men har märkt att de som kritiserar t.ex. Päivi Räsänen för hennes uttalanden gärna talar om skenhelighet. Man må tycka vad man vill om hennes åsikter, men jag uppfattar dem inte som skenheliga. För som hon själv sa i radion idag, det är hennes ärliga åsikt som hon står för. Då är det väl inte skenheligt? Om man med skenhelig i så fall menar ”inte heller felfri”, ”minst lika god kålsupare” så är vi ju alla skenheliga, och då mister begreppet sin betydelse. Alla har vi ideal som vi inte (alltid) lyckas uppnå. Om man, som i exemplet är motståndare till utlevd homosexualitet, blir man inte automatiskt skenhelig trots att man är mänsklig och som människa behäftad med svagheter och brister. Skenhelig skulle man däremot vara om man öppet fördömde homosexualitet och sen i smyg skulle tafsa på personer av samma kön så fort man kommer åt.
Så, oavsett vilka åsikter man förfäktar, skulle man kunna ta sig en tankeställare gällande vilka tillmälen man tillskriver åsiktsmotståndarna…
För mig är skenhelighet att uppvisa en falsk fasad, att visa sig bättre än man är innerst inne. Att stå för sin åsikt och ta konsekvenserna av det borde ju vara rena motsatsen.
Att ordet missbrukas kan väl dels bero på att vi har svårt att veta vad som finns innerst inne och därför drar våra egna slutsatser.
Det kan du ha rätt i, att folk uppfattar ordet som att man visar sig bättre än man är innerst inne. Men ändå… tror jag att det ofta upplevs orättvist av den som blir kallad skenhelig. För vi har ju alla våra styrkor och svagheter. Att vi har styrkor, och vågar visa det vi är bra på, betyder ju inte att vi samtidigt inte är medvetna om våra svagheter, trots att det inte är de som är i fokus just då…
Innerst inne har alla säkert både gott och ont.
Du har rätt i analysen av att begreppet tappat sin innebörd och blivit nästan lika svagt som att säga ”ska du säga” när man saknar argument när man har olika åsikt eller grälar.
Jag tror att man idag blandar ihop skenhelighet med att vanhelga den kristna tron ”det heliga”, när man vill sätta fingret på att Räsänens resonemang inte håller ihop.
Man (så ser jag det också) anser kanske att hon ser sig som en försvarare av heligheten i den kristna läran; sådan den tolkas av henne! Vi som tror att Gud inte drar gränsen lika snävt som hon gör, vi anser att alla människor är älskade av Gud, precis som sådana de/vi är. Så länge de/vi inte skadar någon annan, är de/vi lika älskade, vem och hur och hur mycket, de/vi än älskar de personer vi älskar, oberoende av allt sådant som kön, ålder, sexuell läggning, val av väg till vår Gud.
I det sammanhanget står ”skenhelig” för falsk helighet i hennes lära. Men du har ju rätt i att hon inte är skenhelig eftersom hon inte ser att hon delar in folk i de som har rätt att älska som de älskar och de andra – de som ska hålla inne med hur de älskar (skämmas för att de är de de är).
Hon anser säkert att hon bara står för det som hon är rätt, och då blir det inte skenheligt. Jag vet inte vad det riktigt är man blandar ihop, men jag får det inte att gå ihop, liksom. När meningsmotståndarna är vad man kallar ”inskränkta” eller ”trångsynta” eller ”inte toleranta” eller vad det vara må, då är det plötsligt närapå legitimt att skälla ut dem med vilka tillmälen som helst. Det gillar jag inte. Trots att jag inte delar homofobernas eller t.ex. rasisternas åsikter, är de som förespråkar åsikter jag inte kan dela också människor och deras åsikter och förmodade skenhelighet ger oss inte heller rätt att kasta stenar på dem.
Det blir liksom så fel. Idén med skenhelighet som begrepp borde väl vara att man vill säga till den skenheliga ”ta bort bjälken ur ditt eget öga innan du tar bort grandet ur din broders öga”. Och så beter man sig liksom lika intolerant själv, mot intoleransen… bemöter ont med ont i stället för med kärlek.
Hej Yvonne! Tio poäng för inlägget! Mvh.
Tack, Herbert!
Håller helt med i din definition av skenhelig.
När jag var barn sa min mormor att somliga som gick i kyrkan på söndagar var skenheliga, för egentligen var de där bara för syns skull och inte för sin egen skull.
Det är nog så ordet ofta brukar användas. Fast man vet förstås inte vad de innerst inne var där för…
Antar att du menar: ”…betyder ju inte att vi inte samtidigt är medvetna om våra svagheter, …” Jag tror att det fattas en negation i sista satsen.
Analys av logisk invertering och negationer är en del av mina styrkor. En av mina svagheter är lusten att påpeka motsägelser i utsagor. Om man bara är som man är behöver man inte vara helig, skenhelig eller försöka visa upp sig för andra som icke skenhelig.
Hoppsan, det har du rätt i. Jag hade säkert för bråttom när jag skrev. Ska korrigeras!
Och jag tycker också att man ska vara som man är. Och man kan t.o.m. vara helig (beroende på hur ordet definieras) trots att man är människa och som sådan felbar.
Vid närmare eftertanke inser jag att du har rätt i att eftersom människolivet är heligt så är vi alla heliga. Då borde vi betrakta alla våra medmänniskor som heliga. Att inte kunna vara den man vill vara, är mänskligt och borde inte dömas så hårt att det kallas skenheligt.
Det var fint sagt! Då drar jag följande slutsats: i ett humanistiskt tänkesätt måste skenhelighet som begrepp vara en anomali, ett begrepp som ska användas ytterst sällan och med stor eftertanke. Det måste finnas andra, mer verkningsfulla begrepp och argument än att avfärda den andra människan som skenhelig.
Päivi är skenhelig eftersom hon är kristen och samtidigt öppet erkänner att hon tycker att alla människor ska få leva som de är skapta. I min värld går det iaf mot den uppfattning jag har om kristna värderingar.
Skulle hon samtidigt erkänna att för henne är kristendom och kristna värderingar det att det är skillnad på folk, att kristendomen står för indelning av folk och utdelande av specifika rättigheter på basen av den indelningen, så vore hon inte skenhelig. Men det tvivlar jag på att hon skulle göra. Det att hon sitter och säger att vi accepterar homosexuella bla. bla… och sen i nästa andetag säger att de inte får leva som sådana, så som guden hon tror på har skapt dem, det är skenheligt.
*duckar*
Ducka du bara… 🙂 Jag håller naturligtvis inte med om din uppfattning om skenhelighet. Därmed inte sagt att jag delar hennes åsikter. Men jag förstår tankegången. Och det kan man göra, även om man inte håller med.
Enligt det sätt som hon ser på saken är de inte skapta ”sådana”. Det är annat som har gjort att de har ”blivit så”. Och det finns andra onda lustar och begär här i livet som folk måste lära sig att behärska. Det betyder inte att man gör skillnad på folk.
Enligt det sättet är det ju vidare så att sexualiteten hör hemma endast och enbart i äktenskapet, mellan man och kvinna. Man får inte ha sex innan man är gift, inte heller med andra än den man är gift med, medan man är gift. Strängt taget inte sen heller om man skiljer sig, bara om han eller hon dör. Därför finns det ju präster som har samvetsbetänkligheter inför att viga frånskilda också.
Det här betyder alltså inte att man ser människor som i grunden sämre eller bättre. Alla hade samma förutsättningar i teorin när de föddes. Vissa ”lyckades” när det gäller sex eller annat, andra inte…
Jag är uppvuxen i den här traditionen, så trots att jag förhoppningsvis har blivit mera nyanserad i mina åsikter med åren har jag kvar en insikt i hur tankarna går…
”INTE ska få leva som de är skapta” ska det förstås vara i första meningen.
Jag förstod det. Och ännu gällande skenheligheten, visst, jag talar också för min sjuka mor (eller har en egen ko i diket, som man säger på finska, det låter roligare 🙂 ). Det är inte bara en gång som jag blivit anklagad för att vara skenhelig. Naturligtvis gillar jag inte att höra sånt. ”Hur kan du påstå att du är kristen, du som dansar och dricker vin?” och annat i den stilen. Ibland mera förtäckt. Hursomhelst har det gått ut på att jag inte lever upp till (förmenta) ideal.
Nej, jag lyckas inte alltid leva upp till mina ideal. Jag lyckas inte alltid i tankar, ord och gärningar älska Gud över allting och min nästa såsom mig själv. Men jag försöker. Och jag försöker också vara ärlig och stå för det jag har sagt. Och jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, om jag märker att jag tänkt ”fel”. Men jag förtjänar inte att bli utskälld och kallad tillmälen för att jag inte alltid lyckas, eller för att jag är inskränkt ibland.
Och det borde gälla alla människor.
Hejsan, höödu jag håller med dej och tycker också att många gånger används ord som inte hör hemma i sammanhangen. Ett ord betyder så mycket när det är uttalat och man får inte det raderat mera utan det går vidare. Ha det gott o kram
Så är det, och det gäller både det talade och skrivna ordet. Många gånger borde man tänka mera innan man uttalar sig eller skriver…
Ha det gott, kram till dig också!