Någon skidåkare är jag definitivt inte. Men visst, jag kan stå på skidor, som de flesta finländare. I skolan avskydde jag att skida, för jag var alltid så långsam och hann inte med och de snabbare blev irriterade på mig. I folkskolan tvingades vi dessutom tävla en gång varje vinter *ryser*.
Ibland kan det i alla fall vara trevligt att skida. I synnerhet om man har tid på sig, och kan ta det som en utfärd med matsäck och allt. Och om man bara skidar med sin tålmodige make, eller med sina inga-vidare-skidåkare till barn. Då går det bra. Och i dag var det ypperligt skidväder.
Maken och jag skidade på isen, en lagom utfärd till villan. Det blev väl ca 9 km sammanlagt, då vi tog ett varv runt holmen också. I dagens Vbl kunde man läsa att skidning är en utmärkt motionsform, hela kroppen är i användning, och man förbrukar många kalorier även om man hasar fram i ca 6-7 km per timme. Det fick mig att dra på munnen, eftersom jag ledigt går 6-7 km per timme, men av någon outgrundlig anledning skidar långsammare än jag går. Fråga mig inte hur det kan vara möjligt.
Det var underbart skidväder idag, ca -3 grader kallt, blåste inte, och var lite soligt mellan varven, men inte stark, bländande sol. Hoppas det blir flera såna här söndagar. 
Jag går också snabbare än jag hasar fram på skidor, och jag har aldrig gillat det. Usch för blodsmaken i halsen när man måste vara med om denna aktivitet under skoltiden… Jag skulle kunna tänka mig en liten skidtur i ditt sällskap, Yvonne! 😀
Svar: Det låter bra, så fint att vi är flera långsamma skidåkare 🙂 Tror ändå inte jag lyckats skida så jag fått blodsmak i halsen ens under skoltiden, jag brydde mig väl inte tillräckligt… eller så har jag bara glömt.
Kanske jag också skulle hinna med? 😀
Svar: Det tror jag säkert!