frihet

Frihet är ett intressant begrepp som kan förstås på många olika sätt. Och kanske framför allt upplevas på många olika sätt, på olika nivåer.

– Finland är ett fritt land, brukade man kontra med när jag var ung och någon hånade en eller ifrågasatte ens åsikter, klädsel osv. Antar att vi inte alltid till fullo inser hur bra vi har det med den frihet vi faktiskt  har i vårt land. Man har rätt till en åsikt, man har rätt att byta åsikt, man har rösträtt osv. Men nu var det inte sån här seriös, samhällelig frihet jag tänkte skriva om. Inte heller om den frihet som pengar kan ge, fastän jag visserligen gillar att ha råd att t.ex. träna på gym nu, vilket hade varit totalt otänkbart tidigare bl.a.pga. kostnaderna.

Utan om den individuella känslan av frihet. När jag var tonåring längtade jag efter att få körkort, därför att det skulle ge mig en större frihet att komma och gå som jag ville, att ta mig dit jag ville när jag ville, oavsett om detta ställe låg lite längre bort. Jag har aldrig varit någon vidare cyklist, t.ex., så att cykla längre sträckor kändes jobbigt, och då snackar jag sträckor över 5 km, inga tiotals kilometer inte. Nå, jag tror faktiskt att jag cyklade in till stan (Karleby) från Öja nån enstaka gång efter att vi flyttat dit. Det var ca 11 km enkel väg från det ställe vi först flyttade till och 13 km från det som sedan blev vårt riktiga hem.

Underligt nog är det just cykeln som ger mig den där spännande känslan av frihet nu. Inte för att jag skulle vilja byta bort bilen, absolut inte. Men jag har liksom vant mig vid den där bilfriheten, den har blivit något som jag tar för givet. Jag skulle inte vilja börja samåka med någon. Ändå ger cyklandet en annan känsla av frihet nu, då det är fri-villigt och något som känns rent av lite exotiskt. Att känna alla dofter, höra alla naturljud, att kunna slinka iväg lite här och där också på mindre vägar om man så skulle önska, att kunna göra små utflykter på egen hand (eller med trevligt sällskap, för all del)… det är frihet just nu.

Och det passar så bra ihop med mina vårkänslor. Våren, då allt vaknar till liv, så också jag. Då jag upplever små flashbacks av hur det var när man var i de tidiga tonåren och bytte ut stickamössan och stoppajackan mot scarf om håret och jeansjacka. Jo, på den tiden hade man huvudduk eller scarf om håret, hur töntigt det än kan låta idag. Men det var viktigt att inte knyta duken under hakan, det skulle ha sett tantigt ut. Nej, man knöt den i nacken, så att den höll tillbaka håret, och det kändes på något sätt så befriande att man automatiskt rätade på ryggen och kände att man utmanade världen, liksom.

Nu har jag så kort hår att scarfen inte skulle ha nån sån betydelse. Men den skulle kunna skydda öronen mot kalla vårvindar, förstås. Men fastän jag inte har plockat fram nån scarf eller nån jeansjacka än i vår känner jag den där glädjen och lättnaden i kroppen.

Sen är det en annan historia att jag varje år tycks plocka på mig frihetsinskränkande fritidssysselsättningar som kräver insatser just denna bästa tid på året. Men det är ju också ett utslag av min fria vilja…