skam den som ger sig

För närvarande håller jag på med något så givande som att inte hålla på särskilt mycket. När jag återgick till jobbet kom jag överens med min chef om att jag skulle få ta ut en ledig vecka på hösten för att hämta andan och försöka orka vidare. Det känns bra att göra så, en vecka mindre till sommaren är helt ok. Det har varit så skönt att få se fram emot det här. Och så bra att få ta en ledig vecka fastän jag inte hade bokat någon södernresa eller dylikt, utan bara ville vara en vecka för mig själv i skären och njuta av hösten och lugnet.

Jag anlände på lördag kväll. Igår firade jag min 49-årsdag här i mitt eget utomordentliga sällskap. Familjen ville också fira mig, så de överraskade mig med frukost på säng och sång och allt redan på lördag, och sen bjöd jag mina närmaste – i detta fall 15 personer inklusive mig själv – på middag, kaffe och tårta. Tårtan hade min 16-årige son fixat, han tyckte inte att vi skulle nöja oss med någon liten Frödingekaka utan ville garnera en tårta själv. Ogästvänligt nog ville jag hinna smita ut till ön innan det skulle bli mörkt, så gästerna fick inte sitta hur länge som helst. Eller, det skulle de för all del ha fått, men utan mig 😉

Idag är det ett alldeles fantastiskt fint höstväder. Spegelblankt, solsken och vackra färger. Jag har suttit ute, ätit frukost och njutit i fulla drag. Så kom jag på att jag nog skulle ta och bada i badtunnan, fastän jag är ensam. Jag tänkte på det tidigare också. Vi brukar bada på kvällen, i mörkret, och det har jag inte vågat börja med, men nu, mitt på ljusa dan borde det väl gå?

Men så är det ju allt det här praktiska. Då man är så bortskämd med att vara omgiven av karlar som tar hand om sånt. – Den som ändå hade en karl här, hann jag tänka. Fast jag vill vara ensam. Eller, för all del, ett rejält fruntimmer skulle också gå an. Jag tänkte med värme på min kompis som går under signaturen ”Frodiga Gullvivan”. Hon är inte bara stark, smart och händig, hon är scout också. Hon skulle ha fixat allt det här på nolltid. Men, om jag hade haft den där händiga karlen eller det rejäla fruntimret här, skulle han eller hon ha fått utföra sitt uppdrag, möjligen få en kopp kaffe eller nåt, och sen skulle jag ha förpassat vederbörande härifrån så att jag ska få vara ifred igen. Så det är säkert lika bra att ingen behövde åta sig något så otacksamt uppdrag. :p

Jag har ju sett på hur andra har gjort, men tyvärr inte med blicken ”så jag ska kunna det själv sen när det behövs”. Jag visste att jag skulle ha en sänkpump. Och att vattenslangen skulle fästas vid sänkpumpen med en slangklämma (ursäkta om jag använder fel term här). Det kunde jag, det var inte så svårt, man använder en skruvmejsel och sånt har jag gjort förr, även om jag kanske inte har fäst någon slangklämma förr. Jag minns inte. Så skulle man lokalisera en lång skarvsladd och dra den med sig. Det lyckades jag också med. Av erfarenhet visste jag att det kan vara lite dålig kontakt i den där skarvsladden, så jag var också beredd att ”rokla” (dvs. liksom röra om, inte spotta, det skulle jag stava med å…) om stöpseln ifall det inte skulle funka. Nå, med viss möda rullade jag ut vattenslangen, försökte placera allt så strategiskt riktigt som möjligt och la sänkpumpen i vattnet. Den morrade till och fyllde ca 1 meter av slangen med vatten, sen var det färdigt. Varpå jag roklade om stöpseln (dvs. stickproppen), utan resultat. Jag bytte till det andra uttaget i skarvsladden och tillbaks igen, utan resultat.

Inte kunde jag ju ge upp nu. Så jag ringde maken på hans jobb, och undrade hur det nu riktigt var med den där flottören till sänkpumpen, skulle den flyta vågrätt eller lodrätt? Lodrätt, var det. Och det gjorde den. – Månne jag ska placera den på djupare vatten, undrade jag, eftersom maken menade att det är viktigt att den flyter riktigt lodrätt. Han tyckte det lät som en bra idé, varpå jag flyttade pumpen (och mumlade ”hoppas jag får upp den igen då”). Och se! den startade. Det var bara det att slangklämman lossnade, så i stället för att slangen skulle fyllas hade jag åstadkommit en fin liten gurglande fontän. Vi skrattade, och maken sa att det är bara att upprepa proceduren då. Så jag drog ur stöpseln, hinkade upp (den tunga) pumpen, och skruvade fast slangklämman för president och fosterland så att det började flyga små metallspån från skruven. Det hjälpte. Nu var det bara att tappa i badet.

Där stod jag och iakttog det glittrande vattnet med solen i ryggen och kände mig exceptionellt nöjd. Visst ska jag få bada. …men vad länge det tar, kanske jag skulle gå och torka lite disk så länge, medan badet fylls? Och när jag tänkte gå därifrån såg jag att jag bara stängt 1 kran av 2 möjliga. Vattnet forsade alltså ut samtidigt som det forsade in. Dock inte med samma styrka, annars hade jag ju märkt det direkt. Raskt stängde jag kran nr 2 utan att tänka efter att jag ställde mig i vattenpölen och dumt nog hade foppatofflorna, inte gummistövlarna, så jag blev våt om ena foten, genom stickasockan och strumpan och allt. Nåja, det är en världslig sak.

Sen kom följande potentiella bekymmersmoment. Att elda. Jag har säkert berättat tidigare också att jag har så svårt att förstå hur eldsvådor kan uppstå, då det är så förbaskat svårt att få det man vill brinna att brinna. Jag öppnade luckan till kaminen, och kom ihåg att maken sagt att man ska tömma den på gammalt kol och aska innan man börjar elda. Ok, men… med vad? Det kändes inte så tilltalande att göra det med sina bara händer. Efter att ha sett mig omkring en stund, hittade jag en raka, och började krafsa, och så märkte jag att det fanns en löstagbar lucka som man kunde använda som skopa. Vad fiffigt. Det gick alltså bra. Men sen var det ju själva eldandet.

Jag har sett att maken (eller sönerna) brukar hugga ”småved” som ska vara lättare att få att brinna. Det fanns lite sånt kvar från förr, så jag tog småveden och ett par Vasablad och skred till verket. Som vanligt fick jag inte ens Vasabladen att brinna särskilt länge. Jag försökte en stund, lekte blåsbälg och blåste på lågorna, men det bara slocknade. Antagligen var allt för fuktigt, tänkte jag, och begav mig på jakt efter någonting torrt. Jag hittade teckningar som sönerna ritat, och offrade bl.a. en teckning av en traktor där det stod ”Valtra sucks, New Holland rules”. Och så hittade jag lite näver. När jag stod i beråd att börja skrynkla ihop New Holland-teckningen ringde maken och ville höra hur det gick. Jag berättade, och så sa han att ”om du hugger riktigt små ved…” varpå jag sa att där har vi följande krux, hur ofta har jag huggit ved… jag har väl prövat hugga lite en eller två gånger i mitt liv… så jag skulle helst undvika att experimentera med den saken nu då jag är ensam, tänk om jag fördärvar mig… Han höll med, och vi konstaterade att det är bara att försöka vidare då tills det börjar brinna.

Och ser man på, teckningarna och nävern gjorde susen! Det började spraka och brinna så det stod det härliga till, och jag hämtade större vedklabbar och fyllde på. Det fortsatte att brinna. Så märkte jag att det liksom finns en ratt på luckan till kaminen, och tänkte på då mommo i tiderna eldade i vedspisen, att hon brukade vippa på en lucka så det blev bättre drag. – Kanske ratten har samma funktion, tänkte jag, och vred på den. Det hade den, och nu brinner det för fullt… Learning by doing, kallas visst sånt här?

Nu är jag nog värd lite kaffe och ett par kokta ägg…

Fridens!