Första advent hör det till att gå i kyrkan. För mig alltså, och jag brukar släpa med hemmavarande familjemedlemmar dit då också. I dag var det första gången som jag endast lyckats mobilisera 3 av 4, mig själv inkluderad. Men, så ska det väl vara nån gång också, och inte är det värt att börja bråka om en sån sak heller, även om jag gärna hade sett att alla varit med. Det var en fin familjegudstjänst. När vi kom till kyrkan, kände jag mig för ovanlighets skull ledsen. Jag brukar inte bli begravnings-ledsen av att komma till kyrkan, men nu hade jag inte varit dit sen allhelgonadagen, och höstens sorger rasade över mig när jag gick in genom kyrkans port. Men sorgen fick ge vika för glädjen undan för undan. Och visst, man måste lära sig leva med sorgen, och sorgen måste få ha sin tid. Att glädjas har sin tid, att sörja har sin, och det där med ”sin tid” kan faktiskt också vara parallella tider.
I morgon är det 30 år sedan maken och jag började sällskapa. Och i morgon skulle makens bror ha fyllt 58 år om han hade fått leva. Sorgen och glädjen de vandra tillsammans…
Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, javisst men inte så lätt att medgång och motgång så enkelt låta följas åt.
Fin advents tid i alla fall, Kramar !
Inte så lätt, nej, men ”elämä on”… Kram, Greta!
Adventskram till dig!! 🙂
Adventskram till dig också, Skruttet!
Inte kommer det jämt fördelat med sorg och glädje i livet och vi människor är också så olika. Vissa är förunnat nog att hålla sitt hjärta så öppet att det samtidigt kan finnas rum för både sorg och glädje. De kan samtidigt växla, glädjas i sorgen och sörja i glädjen parallellt.
Vissa igen har så tur så har man hittat en kompanjon som de kan dela med- och motgång, sorgen och glädjen med. Vissa har ännu mer tur så att denne kompanjon går med på att ta sorgen så att man själv får ha glädjen, i livets mångfald 😉
Intressanta tankar, Miisu! Men, nu kan jag ju inte låta bli att vidareutveckla det där 😉 Tror du det är möjligt, eller önskvärt, eller ens bra, att överta en annan människas sorg eller känslor? Är det inte just då risken finns att man blir utbränd, om man allt för mycket låter andras sorg, upplevelser och känslor ta plats i ens själ…
Allvarligt talat, det finns stunder då jag har bekymrat mig för min mans hälsa också, att det ska bli för mycket för min man också att hålla i så många trådar då jag inte riktigt orkar… jag tror inte att depression ”smittar”, men nog att det påverkar omgivningen så att de närstående också befinner sig i en riskzon för insjuknande.
Tyckte det var fint det du skrev om hur du först tillät sorgen komma fram (helt naturligt) och att sedan också känslan av glädje.
Livet är både ock. Utan det ena, inte det andra. Kanske.
Det är säkert viktigt att man tillåter både och, Katarina. Kanske det också är så att de på något vis är varandras förutsättningar. Jag vet inte heller. Jag kanske har skrivit om det förr, men det här får mig att tänka på en barnbok om Grodan, där Grodan och hans vänner hittar en död fågel, begraver och sörjer den döda, och efter en stund leker kull och konstaterar att livet ändå är härligt. Så är det ju. Livet är så… både och.
Intressant inlägg föder intressanta tankar och inlägg! 😉
Inte alls är det önskvärt, och ingen vill väl göra det, men som bekant har nöden ingen lag, i brist på annat är dåligt bättre än inget sas (människan kan inte vara tom). I riktigt fattiga länder äter tex. barn sand eller sniffar lim om det inte finns mat för att fylla magen och dämpa hungerskänslorna.
Är helt av samma åsikt gällande anhörig/närstående. Visst påverkar det. Skillnaden är att det sker i det tysta. Dels finns det inte utrymme för 2 sjuka samtidigt och dels sätts fokus oftast på den som är sjuk, både av anhöriga och vården. Dels så kanske man inte heller av omgivningen tillåts glädjas (hämta kraft) under vissa omständigheter (tex sorgetider) eller ens kan (under hård skuldsättning). Fokus sätts sas på den sjuke men i verkligheten kan den som står bredvid lida lika mycket, eller tom mer psykiskt om kompanjonen har fysksk sjukdom (och ta sig uttryck kroppsligt om den andre lider själsligt).. Så egentligen sku det kunna vara svårt att skilja på vem av kompanjonen som egentligen är sjuk beroende på vilken sjukdom man fokuserar på eftersom man i ett team ofta samarbetar och kompenserar.
Har du i din forskning berört omständigheternas betydelse eller hur helhetssynen tas i beaktande inom vården? På vilket sätt tas anhörig, familje och arbete, ekonomi, miljö, arv i beaktande i vården? Eller ses man ur ett individperspektiv i den studen man söker vård? Vi har ju inte husläkarsystem i Finland och jag tvivlar på att hela tiden olika läkare som träffar en i 15min har tid eller möjlighet att läsa igenom ens hela journal (för där finns väl ingen kort sammanfattning i marginalen ;-)) eller att läkaren känner till ens arbete, bostad, skuldsättning, familjeförhållande och ursprungsfamilj, viktiga händelser att ta i beaktande (olyckor och/eller livshotande sjukdomar, missbruk etc). Samtidigt ska man sannerligen vara en skicklig läkare för att kunna avgöra vilka faktorer i djungeln av faktorer som inverkat/inverkar.
Nej Miisu, jag har inte berört just detta, men det är många andra som har gjort det. Helhetssynen är något av det viktigaste som tas fram. Det där med perspektiv varierar, ibland ses saken ur individens synvinkel (kanske oftast när det gäller västvärlden), men det finns också forskning och traditioner som för fram familjens betydelse. Den vårdvetenskapliga forskningen vid Tammerfors universitet (på finska) handlar mycket om detta. Se t.ex. http://www.uta.fi/ajankohtaista/yliopistouutiset/ilmoitus.html?id=65575
Personligen är jag lite kluven till detta. Det är väl som med så mycket annat, att det är bra med en balans mellan båda. Ibland är det viktigt att just individen får sin röst hörd (som barnmorska reagerar man lite uppgivet t.ex. på om en föderska vill ha smärtlindring och barnets pappa säger ”men vi har ju kommit överens om att vi inte ska ha nån medicinsk smärtlindring…”) och ibland är det ytterst viktigt att familjen beaktas, med sina resurser och sina problem. Det handlar också om en inställning som är något mer än tillgången till en egenvårdare/egenläkare, det handlar om ”systemet” och hur man ser på övergången mellan olika faser i patientens vård. Samarbete är viktigt.
Sen finns det ytterligare bekymmer med vem som ”får” vara närstående i familjer med inbördes konflikter…
Intressanta saker ni diskuterar och livsviktiga. Balansen är a och o tycker jag, samt ändlös kärlek. Var just i ett ”gyttjedike” när jag märkte att det var fel. 😉 Kramar
Ojdå, Mumsen, tur att du tog dig ur det diket… 😉 Kram!
Tack så mycket för tipset, jag ska kika. Mycket intressant med din sista ordsats. Hur väl känner vården till och kan identifiera inbördes konflikter, likväl utbördes, och hur mycket fokus läggs på att åtgärda dessa (Inbördes konflikter(tex. patient-familj, inom vårdkejdan) och utbördes konflikter (tex patient-vården och inom olika vårdinstanser))? Finns det forskning på kopplingen konflikter – sjukdom?
Din svar till Katarina är slående. De flesta barn har en sån naturlig förmåga att omfatta och växla mellan sorg och glädje, och att förmå och låta glädjen övervinna sorgen, men vi vuxna blir med åren så styva i att växla om från sorg till glädje eller att tillåta oss att välja glädjen framom sorgen…
Det vet jag faktiskt inte, Miisu, alltså på rak arm känner jag inte till sådan forskning. Men som praktiskt problem har jag nog stött på det, ur flera olika synvinklar. Det är inte så många år sen man inte själv fick välja vem man skulle ange som närmaste anhörig. T.ex. personer med en partner av samma kön hade inte rätt att ha honom eller henne som sin närmaste anhörig, i synnerhet inte om t.ex. patientens förälder ansåg sig vara närmast och inte godtog förhållandet… Det kan också vara syskon som bråkar om vem som ska vara den som t.ex. äldrevården kontaktar när det gäller en åldrande, vårdbehövande förälder, och som inte kan kommunicera sinsemellan utan var och en skulle vilja ha information direkt från vården. Och som kanske är av olika åsikt när det gäller vad föräldern behöver och vad hans eller hennes pengar ska användas till. Det finns mycket sorgligt när det gäller sådant, även om det lyckligtvis finns många fler fall där anhöriga kommer överens och bryr sig om varandra och ger varandra styrka.
Det där med att våga välja att visa sorg och glädje är verkligen så mångbottnat. När har man ”rätt” att sörja, och att sörja öppet? Och hur länge? Och hur kan det komma sig att man ler eller t.o.m. skrattar under en begravning? Det är Livet… och allt är mänskligt och allt är naturligt…
Om det inte finns så kanske vore ett tips till någon avhandling eller forskning inom vårdvetenskapen detta just med konflikt(er) kopplat till sjukdom. Alltså att olösta långvariga konflikter kan leda till (såväl kroppslig som själslig) sjukdom. Hoppas någon nappar på temat.
Min erfarenhet är att vården nog kan identifiera konflikter men att det saknas resurser för att hantera konflikter (både egna och patientens) eller handlingsplaner att integrera i vårdplanen. Olika sjukhus är idag bättre och sämre på vissa saker och råkar man ha otur och ha en sjukdom som det saknas egna resurser för och som det saknas samarbete inom eller som inte passar in i systemet eller något ovanligt fenomen så kan det i värsta fall vara största kampen att överhuvudtaget få vård. Jag har varit med om att patienten är den som driver ärendet och får agera förmedlare mellan vårdinstanser, att det av någon för mig helt okänd anledning (underliggande konflikt?) saknas ett naturligt samarbete eller kommunikation emellan olika vårdkedjor och vårdinstanser. Till det krävs en enorm kraftansträninging och kunskap om det egna behovet och om tillgång till vård, och den som är någolunda i skick orkar med det men den som på allvar är sjuk orkar inte med detta. Och finns det inte anhöriga som har möjlighet eller kraft att driva ärendet så är loppet kört.
Så en annan frågeställning är hur vården prioriterar, hjälper man starka eller svaga, unga eller äldre, friska eller sjuka? I och för sig helt rätt, inte löns det att hjälpa alla. Likväl som inom alla andra områden får vi leva med livets realiteter om lönsamhetskrav och begränsade resurser inom vården också. I praktiken kan det dock vara svårt känslomässigt att acceptera när det just gäller ens egen kära anhörig.
Alltså jag vill gå så långt och påstå att det kan finnas sjukdomstillstånd där konflikter utgör kärnan i sjukdomstillståndet. Inte hjälper det då att vårda eller medicinera symptomen eftersom de kommer att finnas som ett uttryck för en olöst konflikt ända tills den löses. Nu menar jag inte att det är vårdpersonalens uppgift att börja lösa patientens konflikter, nog ligger fortfarande huvudansvaret på patienten själv, men att en hjälplös i underläge ska få hjälp till självhjälp så att patienten själv tillsammans med motparte(r)n(a) kan börja nysta upp och lösa problemen. Med andra ord, hjälp att mötas, bokstavligt och bildligt, den andra konfliktpartnern(a) under övervakade förhållanden i förhoppning att nå långsiktig (åtm mer än tillfälligt) samförstånd.
Min erfarenhet är att vården är hjälplös inför det faktum att den som är starkaste/störst har makten, tex. om syskon grälar om vårdkontakten om äldre vårdbehövande förälder. Med all respekt för att den som tycker att må den starkaste vinna (hur blir man någonsin tex starkare än ett äldre syskon??) så skulle jag vilja se en vård som har styrka och kunskap nog att balansera maktförhållande och integrera konfliktlösningsmodeller eller konflikthantlingsplaner som en del av vården.
Men som sagt, det är en lång väg dit, och enkelt i tanke, men svårt i handling… men drömmar, ideal och målsättningar ger hopp och det behöver vi ha i livet 🙂
Det är möjligt att det finns sån forskning, Miisu, fastän jag inte kommer på att jag skulle ha läst någon sådan. Däremot finns det ganska mycket om ”advocacy”, om hur vårdaren i många situationer fungerar som patientens ”advokat”, förespråkare, både gentemot anhöriga och mot andra vårdare/läkare. Att vårdaren (som förstås också kan vara läkare, det är alltså allmänt sagt och inte bundet till någon viss profession) är den som står upp för patienten och för hans talan.
Prioriteringar är svåra saker. Där är det inte enbart läkare och vårdare som är inbegripna, utan också våra folkvalda politiker, som styr hur medlen för hälso- och sjukvård ska användas. Och det är inte lätt. Inte blir det heller lättare av att människorna blir allt mera medvetna om alla möjliga nya behandlingsmetoder som finns i världen, av att diagnostiken förbättras, av att möjligheterna till livsuppehållande vård blir större osv.
Vi behöver absolut ha drömmar, ideal och målsättningar, annars stagnerar och degenererar samhället…
Det där med förbättrad diagnostisering är lite som min morbror uttryckt: om man stannar hemma har man sjuk hals och går man till läkare har man angina…
Min åsikt är att om man själv kan föra sin talan då är man frisk och i skick, den som är på allvar sjuk behöver någon som för ens talan (advocacy). Är man inte rik så att man har råd att köpa tjänsten eller har kontakter, eller har ett ärende i sig som lönsamt eller som väcker uppmärksamhet, så bör man sannerligen vara en skicklig marknadsförare för att man ska lyckats engagera någon som har möjlighet att påverka att ta sig an ens ärende av andra orsaker…
Så sant…
Ännu om detdär med att individen ska få sin röst hörd. Vill poängtera att det beror på hur man lyssnar. I vissa fall så uttrycker individen sin egen önskan i andra fall är individens uttryck en förmedlan av anhörigas/omgivningens vilja. Där gäller det för mottagaren att kunna skilja dessa åt, vilket i praktiken inte är så enkelt. Den som kan uttycka sin egen önskan är stark (svag?). Den som är i underläge är under press, vågar/kan av olika orsaker inte uttrycka sin egen önskan utan uttycker det man av omgivningen förväntas/det anhöriga vill av rädsla för eventuella civila konsekvenser.