…var det då, alltså. Är förnuftet ”huvudet”? Mja… det tror jag skulle vara en alltför grov förenkling. Varför är det förresten så intressant, det här med var det ena och det andra ”sitter”? Intressant tycks det i alla fall vara, något som redan de gamla grekerna funderade på. Och på Jesu tid tänkte man tydligen med hjärtat, och det var inte heller alltid bra (Strax förnam då Jesus i sin ande, att de tänkte så vid sig själva; och han sade till dem: ”Huru kunnen I tänka sådant i edra hjärtan?” Mark. 2:8), även om man numera kan säga saker som ”du ska följa ditt hjärta”.
Förnuftet behövs. Människan har fått förnuftet för att hon ska använda det. Förnuftet hjälper oss att, på basen av våra individuella förståndsgåvor och den aktuella situation vi befinner oss i, fatta rätta beslut och göra rätt sak i rätt ”grad” och vid rätt tillfälle. Förnuftet är det som skiljer människorna från (de övriga) djuren. Ungefär så säger Aristoteles.
Men, för att göra det mera komplicerat: man talar också ibland om ”sunt förnuft”. (Eller om man är finlandssvensk kan man ha låtit finskan utöva inflytande över sitt språk så att man tillskriver bönderna det där sunda förnuftet.) Finns det sunt förnuft, så måste det visst i konsekvensens namn finnas osunt förnuft. Vilket på något sätt motsäger sig självt.
Ändå tror jag att det delvis kan vara så. Skeptisk och ifrågasättande som jag är till min natur, tror jag att både kroppen och förnuftet kan köra med dubbla budskap. Hjärtat också, för den delen. Men visst, det kan vara bra att träna sig i att vara mera lyhörd för de där budskapen och simultanköra magkänslan, förnuftet och hjärtat för att få fram det bästa budskapet… och så sitter man där med sin tvättade hals, liksom omyndigförklarad igen, för att man inte förstår sig på sig själv eller på andra…
Bra, tack Yvonne! Det mesta av förnuftet sitter nog mellan öronen! Hjärtat är ju en muskel, men det påverkas och slår snabbare av något vi hör, ser, eller gör, därför att människan är en helhet där allt samverkar. En mycket invecklad ”apparat” alltså! 🙂
En verkligen invecklad apparat, lma7. Antar också att det mesta av förnuftet sitter mellan öronen. Ändå kan det kännas nån annanstans i kroppen än i huvudet om man tvekar när det gäller vad som är förnuftigt i en viss situation…
Förnuft är väl till en del att kunna tillgodogöra sig den kunskap man fått ta emot. Men för att kunskapen skall kunna bli förnuft så behöver den befruktas med empati. Det står någonstans att fastän jag ägde all kunskap i världen men saknade kärlek, så …
Så sant, AH!
har läst nångång att människor som fått donerade organ också fått en del av donatorernas böjelser och egenskaper på köpet. Kanske dock inte ett nytt förnuft då eftersom hjärnor inte kan transplanteras 🙂 Men nya intressen, helt nya och oväntade matvanor etc..
Oj, det var intressant, Haje! Undrar om man kan vara säker på att förnuftet faktiskt sitter i hjärnan? Om man plötsligt börjar gilla nyttigare mat för att man fått ett annat organ transplanterat…
faktiskt var det litet tvärtom i artikeln jag läste….en tidigare hälsofreak ”fick” donatorns böjelse för hamburgare. Men det kan ju säkert bli tvärtom också, och då anses det säkert vara förnuftigt 🙂
Ännu ett ”bevis” på hur svårgripbart och bedrägligt det där förnuftet är 😀
Jag har försökt ta reda på hur det ligger till med förnuft och känsla.
Förnuftet är de kognitiva delarna av människans psyke som ger upphov till tanken. Vissa menar att förnuftet står i opposition till känslor.
Ibland talar man i valsituationer om vad som är förnuftigt. Vissa tror att det oftast räcker bra med sunt förnuft. Sunt förnuft är en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå.
Omdöme är den mentala förmågan att fatta rationella beslut. Ett utvecklat omdöme är en viktig del av personlig mognad, och avgörande för att en person ska kunna beläggas med ansvar.
För det mesta är människan mer medveten om tänkandets resultat, än om den tankeprocess som leder fram dit. Det innebär att man vet inte förrän efteråt om ett beslut är bra eller dåligt. Förnuftet och omdömet är avgörande för om och hur varelser anpassar sig till miljön för att överleva.
Tack för det svaret, hsg. Då funderar jag vidare på hur man vet om ett beslut var det bästa, eftersom man aldrig kan gå tillbaka och göra om beslutet och välja ett annat alternativ… 😉 Fast det kanske inte gör så mycket, åtminstone inte om beslutet ändå ledde till någonting som var bra på något sätt.
Att äga kunskap är värdefullt – men att använda kunskapen förnuftigt kan många gånger vara en stor utmaning! För mig står förnuftet för den sammanlagda erfarenheten och kan i så fall inte placeras in i något ”enskilt organ” 😉
Det var ett tänkvärt svar, Gilla Läget! Erfarenheterna sitter ju inte i något enskilt organ…
Ett nytt förslag till rubrik: Ambition. Det är bra att vara målmedveten och framåtsträvande men är det ALLTID så förnuftigt?
Det är en rubrik jag gärna kan skriva om någon dag, lma7, ambition är nämligen i likhet med besinning en aristotelisk dygd… 😉