termostaten

Antagligen har jag skrivit om det förut, men i den här kölden aktualiseras ämnet igen. Också med tanke på det där med förnuft osv. När det blir så här kallt ute, fryser jag också inomhus, även om det skulle vara varmt inne. Maken brukar säga att jag har något fel på termostaten. Blotta vetskapen om vinterkölden gör tydligen att jag blir frusen. T.o.m. nu, då jag hade hunnit tänka att jag i takt med ökad ålder och värdighet (och en lätt släng av det som brukar benämnas mummukuume på finska) inte har frusit så mycket som annars.

Varför är det så svårt att skilja på upplevd köld och verklig köld? Och, ska man då lyssna på kroppen och foga sig i att det ”muka” är jättekallt, eller ska man medelst förnuftet övertala kroppen att det faktiskt är varmt och skönt?

Min kropp är synnerligen svårövertalad när det gäller den här saken. I går kväll hade jag väldigt ont i magen, så jag gick och la mig tidigt. Med pyjamas som har långa byxben och långa ärmar. Jag har ett tjockt täcke med påslakan, och vi har ca 19 grader i sovrummet. Inte kallare än normalt, alltså. Men som jag frös. Jag låg där, invirad i täcket, försökte slappna av och säga till mig själv att det inte är kallt, det var samma temperatur i det här rummet för ett par veckor sen, och då sov du gott med ett kortärmat nattlinne och frös inte. Det hjälpte inte, kroppen vägrade låta sig övertygas. Och jag var så trött och hade så ont i magen att jag inte hade lust att stiga upp för att ta ett par sockor på fötterna. Jag övervägde också att ta makens täcke ovanpå mitt eget, men tänkte att det var dumt, för då skulle han inte hitta sitt täcke när han skulle krypa i säng.

Förr, när vi sov i ett annat rum och i en större säng, var jag ännu mera frusen om vintrarna. Då brukade jag alltid ha sockor på mig, och pyjamas med långa ärmar och långa byxben. Och en filt UNDER täcket, så att jag kunde vira in mig i den och dra täcket ovanpå och så låg jag där och hackade tänder i en halvtimme eller så innan jag fick upp värmen. Nu har vi en smalare säng utan skarv i mitten, så numera brukar jag värma mig på maken i stället. När han är på plats, alltså.

Nå, han kom och la sig i går innan jag fått upp värmen, så jag fick värma mig på honom än en gång. Snällt av honom. Jag skulle nog tycka att det var en stor uppoffring av mig att tolerera att någon kall människa skulle huttra in under mitt täcke och placera iskalla extremiteter på mig.

Och, som sagt var, det är INTE kallt i det där rummet. I samma rum har jag, tidigare i vinter, tyckt att det är så bra då jag sover intill väggen så att jag kan dra upp täcket och lägga ryggen mot väggen för att få svalka när det blir för varmt… I samma inomhustemperatur. Och med maken sovandes i kortkalsonger och samma täcke, året om, utan att han fryser…

Ergo: man kan inte lita på min kropp och dess budskap.

0 reaktioner på ”termostaten”

  1. Känner igen mig! Och min gubbe också! :)Under våra 34 gemensamma år har jag aldrig hört honom säga”jag fryser”.Jag brukar säga att hans livsuppgift är att värma mig. 🙂
    Jag sätter alltid sockor på när jag går och lägger mig,även på sommaren. Sparkar av mig dem sen.Långa ben och ärmar, filt över dessa dagar.Jag fryser när jag ser nån som är tunt klädd.Jag fryser mera när jag vet att det är kallt. Det sitter nog i hjärnan det där.Kanske mental träning i hur man skapar värme skulle hjälpa?

    1. Periodvis har jag också haft sockor varje natt och sparkat av mig dem sedan. Men nu har det inte behövts på ett bra tag. Och det underliga är att jag egentligen är väldigt bra på avslappning. Jag kan slappna av i hela kroppen, kroppsdel för kroppsdel, och medvetet få värme att strömma genom kroppsdel för kroppsdel. Men mot den här sortens kyla hjälper det inte…

  2. Det är inte inbillning. Det finns en rationell förklaring till fenomenet som beror på utstrålningen. Värme rör sig från föremål med högre temperatur mot föremål med lägre temperatur. Det sker genom ledning, strålning och konvektion. Våra kroppar som utanpå kläderna har en temperatur på över 30 grader Celsius, strålar mot en omgivningen som har avsevärt lägre temperatur. Mer och mer om temperaturen utomhus sjunker. Det upplever vi som att vi fryser. Det finns ingen köld. All materia som har en temperatur högre än absoluta nollpunkten -273 grader Celsius innehåller termisk energi.

    Kolla på denna länk:

    http://www.iwa21.se/node/8

    1. Tack hsg, det var verkligen intressant läsning! Men vad underligt att inte alla människor är lika känsliga för det där… men så är det väl, vi är olika också när det gäller känslighet för kyla.

  3. Jaa, vad skall man säga? Liksom din man sover jag väldigt lättklädd, med den tunnaste pläd ovanpå ett tomt påslakan. Och pläden skall inte gå ner över fötterna! Vårt sovrum är inte heller varmare än ert.

    Läste en gång om ett experiment mn gjort i den amerikanska armén: En grupp frivilliga sattes att sova, nakna och utan något över sig, i ett rum med +5 grader. De första nätterna sovdes det ingenting, sedan väldigt oroligt. Men efter tre månader sov hela gruppen lugnt och tryggt. Ganska otroligt eller hur? Men tydligen kan kroppen ställa om sig till kallare förhållanden bara den får tid på sig.

    1. Undrar hur lång tid jag skulle behöva för att vänja mig *brr* 🙂

      Men jag tror nog att det ligger något i det, notgubben, man vänjer sig med det ena och det andra. Fast i min ålder är det dessutom hormonerna som spökar och vrider om termostaten, så det kanske inte är rätt ålder att experimentera. Fast 5 grader???? Jag har för mig att jag har hört att man kan frysa ihjäl redan vid +15 om man inte har något på sig…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *