…var det jag skulle skriva om, jo. Jag tror att jag var i övre tonåren när jag för första gången fick höra ”du är alltid så positiv”, då sagt som en komplimang eller åtminstone på ett uppskattande sätt. Jag minns att jag blev överraskad, och tänkte efter, och kunde konstatera att jo, det är jag väl. Det handlar liksom om en grundinställning till Livet, trots sorg och bedrövelser. Och jag tror gärna på citatet mina föräldrar har på sin spegel i hallen (eller har haft, nu blir jag osäker på om citatet är kvar):
Man tar ingen skada av att vara optimistisk. Gråta kan man alltid göra efteråt.
Tyvärr minns jag inte vem som fällt de bevingade orden.
Man har mycket lite att förlora på att utgå från att saker och ting ska ordna sig, att det nog blir bra på något sätt, trots att det kanske inte blir som man vill. Man har mycket lite att förlora på att tro gott om folk, tills motsatsen är bevisad, och helst lite längre också, så att de faktiskt får en ärlig chans.
Jodå, jag vet att saker och ting kan gå rejält åt pipan. Och att folk blir grundlurade, sol-och-vårade och sånt. Men för det mesta går det inte så. Så varför ta ut bedrövelser i förskott, innan de ens har hänt? Det kan snarare bli så att de negativa tankarna blir till en självuppfyllande profetia.
Och det är nu vi kommer in på det svåra med positivt tänkande-rörelsen. Att de negativa tankarna kan bli destruktiva, betyder ändå inte att de är en förbannelse eller någon sorts Stor Fara som kommer att göra så att katastrofer uppkommer per automatik. Lika lite som man med tanken kan betvinga vadsomhelst till vadsomhelst, eller vemsomhelst till vadsomhelst. Om ditt barn körde i diket, så var det inte för att du som Orolig Förälder hade tänkt på att det finns en sådan möjlighet. Det är här jag tror att förnuftet kommer in, och här jag kommer tillbaka till Aristoteles också, om man så vill. Visst ska man tro på att man har potential. Och om man verkligen vill t.ex. lära sig svetsa eller dansa samba eller knyppla eller ta studenten osv. så kan man i regel det, oavsett om det känns ouppnåeligt till en början. Det kanske tar länge, man kanske inte blir världsmästare i knyppling eller laudaturstudent, men man blir i alla fall en hyfsad knypplare eller en godkänd student om man verkligen sätter sig på det. Och blir man inte, så har man åtminstone prövat och kan lägga den saken bakom sig.
Jag tror att traditionell, finsk uppfostran har tagit mycket av det positiva tänkandet ifrån många människor. ”Du ska inte tro att du är någonting, eller åtminstone inte annorlunda än vår sort. Det är bra att man tar fram alla tänkbara negativa sidor hos alla tänkbara projekt, så slipper barnen bli så besvikna sen när det inte går som de vill. Varför ska du förälska dig i skolans snyggaste kille, det är väl klart att han inte kommer att vilja ha någon som du? Välj någon av din egen sort i stället.” och liknande, gjort i välmening (kan man hoppas), men avspeglande en sorts missunnsam uppgivenhet, som gör att barnet också som vuxen har svårt att se sin egen potential. Eller potentialer, om man kan säga så. För vi har alla många tänkbara gåvor, som vi kan utveckla. De största hindren finns inom oss, eller så är det så att vi låter andras åsikter spela för stor roll i våra liv om vi inte vågar bli de vi känner att vi innerst inne är.
Uppmuntran, beröm och kärlek är så mycket viktigare än att sätta folk på plats…
Att oroa sig är bortkastad energi. Det mesta av det man oroar sig för händer aldrig och en del händer ändå. Så! Dessvärre är det mycket lättare sagt än gjort.
Så tänker jag också, Scriptrix, och därför bekymrar det mig lite då de mest hängivna Positiva Tänkarna menar att man får vad man tänker och att man drar till sig det positiva respektive det negativa. Att tänka så kan verkligen leda till en negativ spiral, för att försöka att INTE tänka på något är ju detsamma som att tänka på det….
Undrar verkligen hur mycket det sist och slutligen påverkar händelser att tänka positivt eller negativt?? Det sker det som än ska ske, (sin framtid kan ingen se.) Sen är det en anan sak hur man förhåller sig till det som sker/skett (eller det som sket sig!)… 8)
Hm, lma7, det där är en sak som det inte finns något ”rätt” svar på, skulle jag säga. En del människor tror ju att det som sker är förutbestämt, styrt av Gud eller stjärnorna eller ödet eller nåt. Och tror man på ett absolut sätt på t.ex. predestinationen (att det redan innan man har fötts är bestämt om man kommer till himlen eller inte) eller på ödet (fatalism) då spelar det ju ingen roll vad man tänker eller gör. Egentligen skulle man inte behöva se sig för om man ska gå över gatan, för är det meningen att man ska bli överkörd blir man ändå det…
Så tror ju inte jag. Men jag tror att man kan lära sig av det som sker och av det som sket sig och tillskriva det mening, antingen genast eller senare.
Hej Yvonne! För länge sedan läste jag en tankeväckande berättelse om tvenne engelsmän som begett sig till det innersta av Afrika i forskningssyfte. De orienterade bort sig totalt. Efter några dagars tröstlöst vandrande förlorade den ena killen hoppet. Han skötte inte om sin hygien, lät skägget växa ock så vidare. Den andra höll modet/hoppet uppe. Rakade och tvättade sig samt vaskade sina kläder.
Efter ett par veckor hittade en utsänd patrull de två männen. Den ena vid god vigör och den andra dyster till sinnes. Ledaren för patrullen undrade hur det kom sig. Då svarade den dystre, smutsige och orakade mannen: Min kompanjon hoppades och trodde på räddningen! Positivt tänkande? Mvh.
Hej Herbert! Det skulle jag snarare koppla till tro och hopp än till positivt tänkande, men egentligen hör förstås de sakerna ihop. Och angående din kommentar till måsa-mollon, hon har nog förstått mig rätt. Det var alltså just sån där framgångsteologi och överdrivet positivt tänkande jag ifrågasatte, och det gör måsa-mollon också. Mvh.
Att förmedla budskap som ”det blir som du tänker”, eller ”du kan allt du vill”, ”det blir som du tror” är lite riskabelt, för det innebär att du själv bär hela ansvaret för om du kommer att lyckas eller ej. Det leder också till skuldbeläggande och tron att det är nåt fel på en om det inte funkar.Vissa omständigheter kan man inte ändra fast man skulle tänka sig blå av positivism. Att ha en realistisk och sund syn på sig själv och sina förmågor är det viktigaste,och att förse barn med en sund självkänsla. Puffa på och uppmuntra och hjälpa dem att hantera förluster och besvikelser när de dyker upp, men inte oroas på förhand.Det viktigaste vi kan rusta våra barn med inför livets utmaningar är en sund positivism, med vetskap om att livet kan innehålla tråkiga upplevelser,men att det går att hantera. Att,om möjligt fylla dem med hopp och livsmod hur det än blir.
Precis, det är så jag också tänker, måsa-mollon. Jag tror att det är bra att tänka som det lilla loket ”jag-tror-att-jag-kan”, när något känns spännande eller svårt, men ibland går det inte, och det är så fel att belasta folk med att de inte trodde tillräckligt eller inte tänkte tillräckligt positivt. Det är ju jobbigt nog ändå när förhoppningar sviks och saker och ting går åt skogen.
Hej Måsa-Mållon! Nu har jag inte tolkat Yvonnes skrift så att ”du blir det du tänker” eller ”du kan allt du vill”. Sådana budskap brukar amerikanska framgångsteologer häva ur sig! 😀 Men alldeles som du skriver ät det viktigt att barn fostras till en sund självkänsla och i förlängningen ett gott/sunt självförtroende. Men en positiv hållning till livet, i med- och motvind, är nog en oerhörd tillgång. Mvh.
Ja, Yvonne,berättelsen du hänvisar till är en bra bild.Jag har märkt,att vi människor förhåller oss väldigt olika till livets små och stora utmaningar, säkert beroende på vad vi har i den genetiska och sociala ryggsäcken. En del är som det lilla loket,och får glädjen att upptäcka att de orkade mer än de trodde, andra orkade kanske inte ända fram, men lärde sig sina gränser.Det finns de,som av nån anledning aldrig vågar testa sin förmåga(kanske av rädsla för att inte klara ett misslyckande) och de som också, kanske för att skydda sig,tänker negativt om sin förmåga”det här kommer inte att gå”. I det jobb jag har tycker jag att det är viktigt att skapa ”jag-tror-att-jag-kan”-anda, men att också finnas där och hjälpa dem att hantera resultaten. Att glädjas med de glada,och sörja med de ledsna.
Till Herbert(tack för din synpunkt),vill jag säga att det inte bara är inom en viss teologisyn det predikas framgång genom positivt tänkande(på det osunda sättet), utan otroligt mycket av populärpsykologisk litteratur och självhjälpsböcker genomsyras av det här tänkandet. Jag håller med dig om att en positiv livshållning är en oerhörd tillgång för dem som har det, men ”pessimisterna behöver inte heller ha ett ”dåligt” liv. Själv är jag både-och, med en dragning åt det positivare hållet.Viktigast är att människor känner att de är okej som de är,oavsett om de stämplas som optimister eller pessimister.
Håller med igen, Måsa-mollon. Jag tror att det i stor utsträckning handlar om en grundläggande inställning till Livet, även om också vi positiva kan ha perioder av tvivel.
Och ja, det var det jag tänkte på, som du skriver till Herbert, att det finns en uppsjö av överdrivet positivt tänkande inom flera olika områden och det är det jag ville om inte varna för, så åtminstone ifrågasätta å det starkaste.
Kram i afton Yvonne!
Morgonkram, Greta!