Lucka 19 – jultrötthet

När jag var yngre, tänkte jag optimistiskt på hur jag själv skulle vilja forma firandet av julafton. Och på hur småtråkiga jag tyckte mina föräldrar var, då de inte ville ha sång, glam och stoj på julafton. De var så trötta efter allt julståhej i skolan (båda är lärare) att de bara ville ha lugn och ro. Jag tänkte att sen när jag får bestämma, ska vi minsann dansa ringlekar, sjunga julsånger, läsa julevangeliet och leva loppan på julafton.

Kanske vi gjorde det nån gång när de äldre barnen var små. Åtminstone minns jag ett år då äldste sonen ivrigt ville dansa ringlekar med jultomten, som snällt ställde upp. Det var det året då makens morbror frågade sonen varifrån den där julbocken kom, då. – Fron Smessbyjin, svarade sonen tvärsäkert. (från Smedsby) Morbror blev mäkta förvånad och sa att han trodde att julbocken kom från Lappland. – Nejdå, sa sonen, an va fron Smessbyjin.

Det skojiga var att min väninna, som var utklädd till tomte, faktiskt bodde i Smedsby. Hon pratade ivrigt med barnen under julklappsutdelningen, för hon trodde inte att de skulle känna igen henne. Sonen var 3½ och dottern 1½ den gången. Och jag vet inte om sonen faktiskt gjorde det, men han var/är väldigt uppmärksam och klyftig, så jag antar att han nog visste vem som dolde sig bakom masken. För vi har faktiskt aldrig smällt i våra barn att det finns någon riktig tomte, utan berättat att det är någon som klär ut sig för att man tycker att det är en trevlig tradition.

Nå, hursomhaver, om mina föräldrar var trötta när den stora högtiden infann sig, så har jag tyvärr också utvecklats till en tråkig vuxen som inte orkar ta initiativ till sång, dans och högläsning. Trots att jag inte haft någon skoljulfest att planera och öva till och genomföra. Jag ”är bara med”.  I synnerhet de senaste åren, då utbrändheten har satt sin prägel på hela tillvaron. Men vi brukar i alla fall spela något sällskapsspel 🙂