Läsandet, ja. Om man kan räkna ”att läsa” som en hobby, så är det faktiskt en hobby jag har och har haft så länge jag minns. Det kan hända att jag skrivit om det tidigare också, men, det är väl inte hela världen om man upprepar sig ibland. Att läsa är förstås inte bara en hobby för mig, i mitt jobb ingår det att läsa, massor, men det är liksom en lite annan sak. Tyvärr tar jobbläsandet periodvis all läsenergi, så att man inte orkar läsa på fritiden också. Men nu läser jag.
Jag minns inte vad jag läste när jag var riktigt liten. För liten, det var jag, när jag började läsa. Det lär ha varit i samma veva som jag fyllde fyra år, ungefär. Och jag läste allt möjligt som jag kom över. Bl.a. familjens läkarbok, vilket resulterade i vissa hypokondriska tendenser hos den lilla, lättskrämda Yvonne, utrustad med livlig fantasi som hon var (och är). Jag har säkert berättat tidigare också om att jag inte visste att ”mor” blir ”mödrar” i pluralis, och att mödrar alltså betyder mammor, utan jag läste det till ”mördare” och tyckte att det var jätteläskigt med mördarna som – i missriktad välvilja!?! – smög sig in hos små barn med feber och byltade på dem flanellpyjamas, fetvadd och extra täcken så att de blev ännu sjukare.
Nåja. Jag läste förstås sånt som barn läste då, Astrid Lindgrens och Tove Janssons böcker. Och så minns jag en bok som gjorde stort intryck på mig, även om den var i läskigaste laget. Fröken Ensam Hemma åker gungstol, tror jag att den hette. Jag minns inte vem som skrev den. Men den var oerhört spännande, med den där flickan som råkade ut för en massa kusliga äventyr när hon var ensam hemma.
Snart nog började jag läsa hästböcker. Det gjorde flickor då. Det gjorde flickor också när min dotter var i lågstadieåldern. Kanske de fortfarande gör det? Och så läste jag förstås en massa Wahlströms flickböcker och en och annan av dito ungdomsböcker också. Kitty och sånt. Och Enid Blytons böcker. Med ungdomar eller barn som aldrig blev äldre och alltid hade lov från skolan och alltid råkade ut för en massa spännande saker. När jag kom upp i tonåren var det mest vuxenlitteratur som gällde. Deckare. Maria Lang, Ulla Trenter och Agatha Christie, för att nämna några. Och förvisso läste jag kilovis med Allersromaner och senare Harlekinböcker också. Jag råkade nyligen höra ett program i Radio Vega, där en panel, eller vad man nu ska kalla det, diskuterade erotik i litteraturen eller hur det nu var. Och hävdade att de aldrig sett någon läsa en Harlekinbok offentligt, även om det är vanligt att folk läser såna. Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt på det. Det kan gott hända att jag läst Harlekinböcker t.ex. på tåg, utan att skämmas.
Som ung vuxen tyckte jag bäst om kärleksromaner, helst i historisk miljö. Jag som aldrig gillade historia i skolan, tyckte plötsligt att det var väldigt intressant, och tänkte att man borde ha fått läsa mera sånt här, alltså om hur vanligt folk hade det, inte bara om det som kungarna gjorde och hur olika riksgränser ändrades efter diverse krig.
Nu har jag liksom trillat tillbaks till kriminalgenren, utan att den någonsin varit helt ute ur bilden. Kitty och Mary och Lou har bytts ut mot Maria Wern och Harry Hole m.fl. Nackdelen med nutida kriminalförfattare är att de producerar så lite – kanske tio romaner – så när jag fått tag på en som jag gillar, har jag raskt läst ut vederbörandes samlade produktion 🙂 Lyckligtvis hittar jag nya hela tiden. För närvarande är det Arne Dahl, Lars Kepler och Ramona Fransson som gäller. Regelrätta kärleksromaner orkar jag inte riktigt med nu, jag vet inte varför. Kanske jag har blivit gammal och blasé. Jag minns en gång för sisådär 20 år sedan, kanske drygt, då jag var till bokbussen och lånade min sedvanliga hög med romaner, och en bysbo småfnös åt mig att jag skulle sluta läsa såna där fantasier (kärleksromaner). Jag ilsknade förstås till, jag hade åtskilligt kortare stubin på den tiden, och svarade att när man är riktigt ung läser man kärleksromaner och tänker ”kan det vara så där?” och när man är vuxen och har hittat den rätte läser man dem och tänker bekräftande ”precis så där är det!” Han svarade inte mer på det.
Fast jag grunnar på om jag ”borde” läsa ”Fifty Shades”-trilogin, som ”alla” läser. Hm. I så fall ska jag förstås läsa den på engelska. Jag har hört att de är bra, förståsigpåarna på radion sa att den inte håller någon större litterär kvalitet samt att den blir lite tjatig i längden. Och en av mina fb-vänner läste den första och rekommenderar den INTE, hon säger att den är otäck. Nå, vi får se om eller när det blir av. Kanske sen när den är helt ute och man får den för en spottstyver 🙂
Jag har också varit en bokmal ända sedan barnsben. Utvecklingen har ganska långt varit likadan som din. Fem-böckerna var en storfavorit i lågstadieåldern.
En lång period blev jag övertalad att vara med i en bokklubb och fick böcker hemskickade, men det blev ganska dyrt i längden.
Övergick till pocketböcker från adlibris och numera läser jag det mesta på läsplatta, men det syns inte bra utomhus på den.
Numera är det mycket biografier och romaner med historisk bakgrund.
Av deckare är Jo Nesbö en favorit – däremot gillar jag inte alls Läckberg och Jungstedt som jag tycker skriver urvattnat med tunn intrig.
För mig är det svårt att beskriva vad det är jag vill ha ut av en bok, Kicki. Jag gillar Läckberg och Jungstedt, såvitt jag kan minnas. Det är lite knepigt då jag är så här bokslukande av mig – jag har svårt att minnas efteråt vad det var jag gillade och varför. Den här Ramona Fransson, jag håller på med hennes andra kriminalroman nu, är jag lite kluven inför. När jag läste den första tyckte jag till en början att den var lite… naiv, eller vad jag ska säga, i personbeskrivningarna. Och tänkte att det här blir en ovanligt ”snäll” läsupplevelse för att vara en kriminalroman. Men sen blev den allt mer otäck, den också. Å ena sidan tycker jag om då författaren strör omkring sig ”oväsentligheter” som att ”Hon snöt sig och kastade näsduken i papperskorgen.” eftersom det gör ”scenen” levande, å andra sidan kan det bli lite väl mycket av den varan ibland…
den första ”riktiga” bok jag läste var Onkel Toms stuga som jag fick av min morbror när jag fyllde sex. Men den allra första var en bilderbok som handlade om en kanin som hette Herr Ludvig Lupin. Han var nånsorts överklasskanin med monokel och cylinderhatt som dock hamnade på bar backe när hans hus brann ner och sen blev han omhändertagen av sina fattiga grannar(sensmoralen övertydlig..). Jag minns det som en magisk upplevelse att jag plötsligt förstod bokstäverna i den boken.. Och så råkade jag lite i förtid läsa den pedagogiska boken ”Så blev du till” innan mamma hann högläsa den. Jag har aldrig läst Kitty, ej heller några hästböcker eller kärleksromaner, men nog Fem-böcker och alla Dante-böcker. Min morbror, må han vila i frid tänkte jag skriva men jag tror han vill vila i litet lagom frisk halvstorm, försåg mig med böcker i en aldrig sinande ström från dagen jag föddes till dagen han dog, typ. Och god känsla för vad som passar en sån som jag i olika åldrar hade han..och han flöt inte med strömmen..hur många tonårsflickor i min klass hade måntro läst Guy de Maupassants samlade noveller (och alla borde, för de är ju så bra!) .. Men just nu är jag i nånsorts (iofs väldigt angenämt) hypomaniskt flow-tillstånd och förmår inte läsa någonting förutom fb-statusar och diverse nyhetsartiklar, fast bokbordet dignar av böcker jag skulle vilja läsa. Men det kommer väl bättre lästider. Leif GW Persson, Åsa Larsson och Anne Holt är mina favorit-samtida-deckarförfattare.
Onkel Toms stuga har jag också läst, Haje, men jag tror att det var först i tonåren. Jag har lånat det mesta på bibliotek, alla tider, har inte haft så många egna böcker. Guy de Maupassant och Leif GW Persson får jag lägga bakom örat 🙂
Jag har också läst väldigt mycket. Ända tills för 5-6 år sen, då saktade ner takten avsevärt. Nuförtiden blir det oftast 5-15 sidor/dygn. Det finns flera orsaker till att jag minskat läsningen så kraftigt:
1. Efter att ha läst Martinus kosmologi har jag haft svårt att hitta nåt som jag tycker känns riktigt vettigt att läsa.
2. Som följd av det började biblioteksbesöken ta så mycket tid.
3.Vi placerade en TV med bandande digibox på perfekt höjd framför sängen. Eftersom jag gör av med mycket energi på kroppsarbete, träning och tävling och räknar överansträngning som den vanligaste sjukdomsorsaken, väljer jag oftast bandade TV-program, som jag snabbt somnar ifrån nästan vilken tid på dygnet som helst, framom läsning.